Mina rosor dör så snabbt. Det är lika bra att jag passar på att föreviga dessa innan de går vidare till de sälla jaktmarkerna.

(Fotade med Canon EOS 550D, 50 mm-objektiv.)

Biianka, min flicka.

Här ser ni några av mina bästa människor. Två vackra män med fluffigt hår och en alldeles underbar Anna.

Egentligen behöver Anna och Mattias åka hem till sitt egna fina hus. Men de stannar hos oss istället, en natt till. Det blir lätt så när vi är tillsammans, att det bara fortsätter. Man vill aldrig att det ska ta slut, ju.

När man inte kunnat äta på länge, länge är det svårt att tänka på annat än mat. Alltså var det inget snack vid frukosten i morse: jag skulle gå all in. Det blev äggröra – Mattias specialrecept – och bacon, vita bönor och tomat, juice och… ja, det var väl det. Portion efter portion efter portion. Och det var så gott så det liknar ingenting.

Ja, Anna och Mattias är här! De kom igår för att se schlagern och käka middag, vi drack vin (okej, de friska drack vin, inte jag) och såg alldeles fantastiska Crazy Heart och pussade katterna.

Efter frukosten idag tog jag, Anna och Mattias en låååång promenad medan Ronnie skrev krönika. Loppisfyndade och klappade en mycket ivrig fransk bulldog.

Nu ser vi på fotboll och äter pizza. Allt känns precis som det ska.

PS1. Jaaa, jag är fullt medveten om att vi har massor av flyttkartonger i köket. Det är vattenskadans fel – ett av de fuktskadade rummen som nu är utrivet var ett förråd, så vi har kartonger lite överallt. DS1.

PS2. Om ni undrar var Ronnie är på frukostbilderna så hade han inte tagit sig upp ur sängen ännu. Han var en smula… morgontrött. DS2.

Anna släpade runt på sin nya digitala systemkamera hela kvällen igår, och hon har lagt upp massor av otroligt fina foton på sin blogg. Själv tog jag bara värdelösa iphone-bilder, så jag stjäl några av Annas också.

Min vackra Anna på KB. Den bästa söndagskvällen på precis hur länge som helst.

Hemma hos Anna och Mattias i Vidja, första kvällen. Här sätter jag mobilen på laddning. Några minuter senare drog dansen igång!

Eftermiddagsfrukost på Kaffe och Drömmar vid Zinkensdamm. (Bästa frukostfiket i Stockholm, skulle jag våga påstå. Inte för att jag ätit frukost på alla kaféer i stan. Men KoD är svårslaget.) Vet inte varför Anna ser så uppgiven ut! Hon var ju jätteglad. Lovar.

Sa ju att hon var glad!

Jag hade mina nya älsklingskläder på mig. Det var tur, eftersom jag inte hade något ombyte med mig, så jag gick i samma kläder i tre dagar. Har dem fortfarande på mig, så det så! Tyckte själv att jag var klädd som en snygg kille. Fast det syns inte på någon av bilderna. Får ta några sånadäringa outfitbilder senare. Både tröja och byxor är från Monki.

De är sååååå fånigt kära, de där två. Hånglar mitt på dagen som vilka nykära fjortonåringar som helst.

Innan middagen på måndagskvällen gick jag och Anna och drack kaffe på ett fik. Vi försökte fotografera men det var för mörkt. Då upptäckte jag att det blev hur snygga bilder som helst när man fotade med blixt! När man plåtar med blixt med min kamera ser det förjäkligt ut. Inte med Annas. Med hennes kamera gör blixten bara att man blir tjusig.

(Ja, jag visste att min randiga behå syntes igenom linnet. Jag tyckte att det var snyggt.)

Kornig på Teatergrillen.

Min kille!

Annas fina Mattias.

Jag, Anna och Mattias åt halstrade pilgrimsmusslor och risotto. Jag och Anna gav maten fyra plus. Mattias var aningen mer svårflirtad. (Ronnie åt kötbullar, så han fick skylla sig själv.)

Efter middagen gick vi till Riche. För tredje gången på två dagar.

Jag brukade undvika Riche, tänkte nog att man behövde vara på ett visst sätt för att vara välkommen där och att jag inte är sådan. Men jag har insett på sistone att väldigt ofta när jag tror att folk har fördomar om mig, är det i själva verket jag som har fördomar om dem. Och att människor rent generellt inte hatar mig för att jag är konstig och töntig. (Att de hatar mig av andra anledningar kan förstås inte uteslutas. Höhö.) Oavsett så är det väldigt skönt att inte vara så himla ängslig hela tiden.

Innan vi åkte hem till Anna och Mattias och dansade satt vi en stund på East uteservering.

Jag tyckte att det var en helt otroligt bra idé att dricka tio tusen vodka cranberry.

Hemma hos Anna och Mattias sitter jag bakom glas och ram! Krönikan utspelar sig nämligen just hemma i deras hus.

Den här bilden på Mattias vid datorn är egentligen från första kvällen. Men den får illustrera att vi spelade väldigt mycket bra musik och dansade.

När klockan var fem och vi var hesa och slutkörda borstade vi tänderna och gick och la oss. Ändå hamnade vi en stund senare mitt ute på en istäckt sjö, somliga av oss i uppseendeväckande lite kläder. Tänk nästan inga alls. (Inte jag. Jag hade långkalsonger.) Men då fanns ingen kamera i närheten. Låt oss säga som så att det nog var lika bra.

Nu sitter jag och Ronnie hemma i soffan, vi har precis ätit korvgryta. Ronnie spelar FIFA. All is well.

Jag har förfärligt svårt att leva just nu. Det tar emot att skriva något alls i bloggen, trots att ni som läser är så fina, jag är rädd att skriva något jag ångrar.

Så ni får följa med mig på morgonpromenad istället. Här ser ni min värld, fångad genom en iPhone i gryningsljuset. Magi. Som om all skönhet samlats just här, längs vår landsväg.

(Ledsen att bilderna blir så små. Det är lite synd med den här bloggdesignen, att foton aldrig kommer till sin rätt.)

I söndags fyllde jag år. Det var sannerligen sådär. Men i måndags var min pappas flickvän Terri ledig från jobbet, så hon och jag åkte till Manhattan Beach och hade den trevligaste dagen på jag vet inte hur länge. Hon är en helt fantastisk människa (hur hon har lyckats stå ut med min pappa i två år är ett mysterium! Just kidding but not really) och jag är så glad att hon finns.

Eftersom jag hade kameran med mig tänkte jag att ni kanske vill se hur vår dag såg ut.

Hit åkte vi.

Eftersom det (nästan) var min födelsedag bestämde jag att vi skulle äta amerikansk frukost till lunch. Det är bland det godaste jag vet, i alla fall en gång om året.

Ja, eh, här är jag på frukostställets toalett.

Underbara människa.

Klart man måste spexa på stranden!

Alltså, jag var inte såhär röd. Hade solskyddsfaktor 70 över hela kroppen och brände mig inte ett dugg (fick ingen färg alls). Skyller på motljuset och kamerans färginställningar.

Älskar den här bilden. Solkrämsblank och glad.

Vi promenerade i fyra timmar. Gick och pratade, pratade och gick. Satte oss i sanden när vi var trötta, pratade ännu mer.

Jag var lite fånromantisk…

…but the water took care of it.

ÄCKLIGA FÅGLAR!

När det blev kväll satte vi oss på en uteservering på ett tak i Hermosa Beach, drack bloody mary’s och åt quesadillas. Okej, jag drack typ två klunkar bloody mary. Har så svårt för sprit.

Terri mms:ade bilder av sig själv med sin drink till sin kompis Mario. Jag hade gärna mms:at jag också, men jag vågade inte, för det kostar tydligen typ en miljon kronor att skicka bilder med min iPhone härifrån.

Sedan gick solen ner.

När det blev helt mörkt åkte vi hem igen.

Jag vet inte om det framgick av bilderna. Men den där dagen, den var så vacker. Den glömmer jag aldrig.

Igår körde jag hem till min familj och hämtade de här två tramsiga typerna.

De ska bo hemma hos oss i åtta dagar. Åtta dagar!

Jag vill helst inte lämna huset. Bara ligga i soffan in a real pile och gosa. Jaga lite pingisboll ibland.

Ska man modeblogga kan man lika gärna göra det ordentligt. Här kommer alltså ännu en så kallad dagens outfit. Fast måndagens.

Jag och syster slog ihjäl en kvart innan vi mötte upp Ronnie för middag på Mäster Anders. Wendi är riktigt duktig på att ta streetstyle-bilder – hon ropar hela tiden att man är faaaabulous och smaaashing och gooorgeous. Och då känner man sig faktiskt lite smashing.

Min kavaj kommer från H&M, de ”modiga” byxorna från Monki och kängorna från Din Sko.

(”Modiga” är Ronnies favoritord när det gäller mina kläder. Det har alltså inte med mode att göra, utan med mod. Han är lantis och tycker att stickade brallor i konstiga mönster, det är ju bara för tokigt.)

Igår var jag och Wendi på Gröna Lund.

Jag började naturligtvis må illa och fick ont i huvudet, ryggen, nacken och knäna efter fem minuter, men det var okej. Det hör liksom till.

Syster och jag kom snabbt in i rutinerna – när vi började närma oss den främre delen av kön satte jag igång att säga ”no, no, no, no, no, no, no. Why are we doing this? I don’t wanna do this. Seriously”.
Syster sa: ”It’s gonna be awesome”.
När vi sedan blivit fastspända i tortyrmaskinerna gick jag in i rond två, nämligen ”no, no, no, no, no, no, GET ME DOWN, I’m not going, get me down, my back hurts, I don’t wanna die. Get me down. Seriously”.
Syster sa: ”It’s gonna be awesome”.
Sedan skrek och skrattade hon för full hals under hela åkturen, medan jag blundade så hårt jag kunde och höll andan tills vi stannade igen och jag insåg att jag fortfarande levde.

Ungefär så.

Efter två timmar och fem, sex åkturer började det, fantastiskt nog, att ösregna. Då fick vi ta min sargade kropp och åka hem till min mamma och laga makaroner och köttbullar istället.

Men när vi var på väg från Coop Nära i Mälarhöjden med våra inhandlade makaroner och köttbullar slutade det regna. Då tog syster de här bilderna på mig och min nya tröja från Monki. Den är väldigt väldigt mjuk och väldigt väldigt skön. Och, på just de här bilderna, väldigt väldigt blöt.