Efter dagens återbesök hos veterinären har Lillan ett mycket viktigt meddelande att delge er alla.

Hon vill att hela världen ska veta att:

TRATTEN ÄR AV! TRATTEN ÄR AV!

TRATTEN ÄR AAAAAV!

INGEN MER TRATT!!!!!!!!!!!

Slut på meddelandet.

Oj vad Ronnie älskar den där lilla katten i tratten.

Tur för honom att kärleken är så himla besvarad.

Tänk att just vi skulle få så fina och roliga och underbara småkatter.

Här ovanför ser ni en väldigt söt, men extremt opraktisk, bieffekt av Lillans trattsituation.

Hon har förstås speciella mat- och vattenskålar som går utmärkt att äta ur trots tratten, men problemet är att hon bara ”kommer ihåg” hur hon ska göra för att komma åt maten ungefär var tionde måltid. Övriga gånger ställer hon sig vid skålen, puffar på den med tassen, sprätter ut lite mat på golvet – och ser mycket uppfordrande på mig.

Då är tanken att jag ska ta upp en handfull torrfoder (de äter som tur är inte blöt mat) och låta henne äta ur min hand.

Det är förstås precis hur mysigt och gulligt och härligt som helst, men inte helt hållbart i längden. De gånger jag tar av henne tratten och låter henne tvätta sig (noga övervakad så att hon inte kommer åt såren) vägrar hon nämligen också att äta ur skålarna. Och självklart kräver Basse rättvisa – ska syrran äta ur handen ska minsann han också äta ur handen, så det så! Rätt ska va’ rätt!

Så då sitter jag där med en katt som äter ur varje hand och känner mig litegrann som en kattcurlingförälder.

Basse kunde tänka sig att ställa upp på en enda bild, mot att han sedan fick springa iväg och vässa klorna på mattan. Det tyckte jag och Biianka var en helt okej deal.

Sedan fick vi klara oss själva, jag och trattkatten.

Vi har det inte så dumt här hemma. Inte så dumt alls.

Tycker ni att det blir många kattbilder i bloggen just nu? Närmare bestämt väldigt många bilder på lillkatten i tratten?

Det finns en mycket enkel förklaring till detta. Jag gör ingenting annat än är med henne. Allvarligt. Ingenting.

Jag släpper henne aldrig ur sikte – jag passar på att blogga, sova en liten stund, busa med hennes brorsa och springa på toaletten när jag är säker på att hon sover. När hon är vaken klappar jag, kliar, borstar, pussar, leker, matar, tvättar sår, ger medicin eller bara håller koll så att hon inte gör sig illa, fastnar någonstans eller lirkar huvudet ur plastkragen.

Det är ganska tungt och jobbigt ibland. Men mest mysigt. Eftersom hon är den ljuvligaste, roligaste, raraste tjejen i världen.

Att man är lite tovig och rakad och har både bit- och dränagesår på ryggen – och tvingas stå ut med den där satans tratten – betyder ju inte att man inte kan gå på upptäcktsfärd i blomkrukorna. Och hör sen!

När lilla Lillan var ännu mindre än hon är nu.

Min Ronnie skriver så fint om Biianka i dagens Aftonbladet, om maktlösheten och oron när någon man älskar är skadad och sjuk. Läs hemskt gärna här!

Vår älskade lilla flicka mår inte bra. Inte bra alls.

Hon drar sig undan, ligger bara helt stilla i timmar, förutom att hon liksom har spasmer i svansen. Vill inte äta. Försöker man ta i henne skriker hon av smärta. På ryggen har hon konstiga knölar som hon blir helt förtvivlad om man kommer åt.

Det började när hon kom in efter att ha varit ute en stund. Veterinären jag pratat med tror att hon blivit attackerad av en grannkatt som tyckt att lilla Biianka inkräktat på hans (eller hennes) revir. Att hon blivit biten i ryggen och alldeles fruktansvärt uppskrämd.

Hon är så rädd, så rädd. Lilla ängel. Herregud vad ont det gör att se henne såhär.

Det fanns inga tider hos veterinären idag, men imorgon åker vi in till Mälarhöjden för att få henne undersökt. Och från och med nu kommer jag att gå med älsklingskatterna ut – det här får bara inte hända igen.

Vi skulle egentligen varit inne i Stockholm ikväll, firat Ronnies vän Kristofer som har releasefest för sin debutroman idag. Men det går såklart inte att lämna någon som är liten och skadad. Aldrig i livet.

(Och självklart hade vi åkt in akut till något djursjukhus om veterinären tyckt att det behövdes, vilket hon inte gjorde. Så det är inte av bekvämlighet vi inte tagit Lillan till veterinär idag. Om någon trodde det.)

Igår fick jag det finaste av finbesök här hemma. Ja, ni ser ju själva!

Det var strålande vackra Tove och hennes yngsta dotter Miranda som kom förbi.

Tove och jag har pratat via nätet i en massa år, men aldrig träffats förut. Så det var sannerligen dags.

Miranda är åtta månader gammal och det råder inga som helst tvivel om att hon är en av de överlägset sötaste, gladaste, roligaste och mest underbara bebisarna i hela världshistorien.

Det är väl klart att jag blev head over heels förälskad. Ojojoj.

Jag veeeet att det ser ut som att hon inte var så förtjust i att vara hos mig. Men det var hon! Jag lovar! Det kan inte ha varit inbillning!

Puss mamma!

Det är inte direkt svårt att förstå hur Tove lyckats få tre sanslöst fina döttrar. Och med tanke på vilken varm och klok person hon är misstänker jag att hennes tjejer kommer växa upp och bli ganska så magnifika kvinnor.

Förutom att katterna visade sig vara riktiga töntar som var livrädda för Miranda och sprang och gömde sig hela tiden var det en nära nog perfekt dag. Jag hoppas att vi kan göra om det. Allt blir så mycket roligare och ljusare med en liten tjej eller tre i huset.