Nu på morgonen sken solen så vackert att jag kände att det var på sin plats med matchande frukost.

Min tjusiga, men inte väldigt effektiva, citruspress fick komma fram och hjälpa till.

Tadaa! Det är min bestämda övertygelse att har man tagit sig tid att pressa juice för hand, då ska den banne mig drickas ur ens allra finaste glas.

Jag hade slut på bröd, så det fick bli yougurt med extra allt istället. Müsli, linfrön, mandlar, russin, banan och vindruvor.

OKEJ! Egentligen la jag bara upp de här bilderna för att ni skulle få se vilken fin duk jag köpte på Indiska i helgen. 149 kronor kostade den – mycket blommönster för pengarna, alltså.

Mitt köksbord är ordentligt vårpimpat. Nu är det bara plusgraderna som saknas.

Den här katten alltså. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Ni ser ju själva. Vad finns att tillägga?

(Det vita snöret är förresten Basses favoritleksak, ett hårt paketsnöre av plast. Han gillar att ha det nära till hands. Om han plötsligt känner att det är dags att leka.)

Några tips i all välmening till dig som fallit offer för detta skamliga lidande.

(Tack till Ulrika som under middagen i måndags läste upp det här stycket ur sitt exemplar av den fantastiskt upplysande ”Homepatiska självläkaren”!)

Idag gjorde jag ett försök att fotografera med blixt. Vi kan nog alla vara överens om att det inte är min starka sida. Jag har en sådan där dyr, fancy extern blixt som jag köpte för en massa år sedan när jag ville lära mig att plåta ”seriöst” – och den är säkert jättebra, jag har bara ingen aning om hur man använder den.

Nu är den återigen förpassad till den byrålåda där den legat och samlat damm de senaste fyra åren. Jag fortsätter att hålla mig till naturligt ljus. Det kräver lite mer planering – av typen solen måste stå rätt på himlen – men så blir det också hundra gånger mjukare och finare bilder.

(Min klänning kommer från Ida Sjöstedt och nej, det är inte ”dagens outfit”, jag satte bara på mig den just då för att se lite tjusig ut på bilden.)

Nu är Ronnie i Berlin och skriver. Jag och katterna dansar på bordet, förstås – ”tänk, om pappa var här skulle han säkert säga åt oss att gå neeeer! Hahaaa”! Nej, okej, vi längtar redan efter honom. Lite lagom sådär.

Igår var planen att gå och se Winter’s Bone och sedan gå och äta kombinerad alla hjärtans dag/nu ses vi inte på ett tag-middag, men plötsligt kom ett sms som styrde kvällen i en annan riktning: hastigt påkommen överraskningsmiddag för Ronnies bästa vän Peter som skulle bli ett år äldre. Så vi struntade i biobiljetterna, ringde återbud till restaurangen, inhandlade en bok om Morrissey och körde hem till Peters flickvän Ulrika i Midsommarkransen istället.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var det perfekta sättet att tillbringa denna påhittade kärlekshögtid: med ett helt gäng av de människor man tycker allra mest om i hela världen.

Vår vackra värdinna.

Titta, honom är jag kär i.

Jag skulle köra hem framåt natten, så jag drack vatten med bubblor i.

Just bacon ser sällan särskilt aptitligt ut i närbild. Men oj vad gott det var!

Födelsedagsbarnet var på glatt humör.

Klart man blir glad när man får en bok om Morrissey med såhär turkost omslag!

David grämde sig för att han inte fick någon Morrisseybok. Eller så planerade han en ondskefull kupp av något slag.

Markus matchade väggen som ett riktigt färganalysproffs.

Jag var lite trött efter allt (framgångsrikt!) badrumsletande och bilkörande, men tyckte att det var pretty awesome att få träffa folk igen efter alldeles för många veckor på sjukhus och hemma i sängen.

Efter en sista kopp starkt kaffe åkte jag de åtta milen hem till katterna och spindeln. Bortsett från spindeln var det en riktigt, riktigt fin kväll. Fler sådana. Peter borde fylla år oftare, tycker jag.

Den här tjejen är sannerligen en stor pöl full av ljuvlighet. Jag är så himla kär.

Möt vår kattpojke! Baryshnik, mer känd som Basse, Basselito, Brorsan, Bäzzi, Basshunter, Chuck Bass och Bass Industries (okej, de två sista är mina, Ronnie är inget fan av Gossip Girl). Basse är alltså brorsa till Biianka (lilla tjejen på bilden längst ner, även kallad Lillan, Gullan, Syrran, Biankis, Snuttan) och den absolut goaste katt man kan önska sig.

Jag var beredd på att bli besviken. I hela mitt liv har jag fantiserat om hur oändligt ljuvligt det måste vara att få bo tillsammans med katter, att alltid ha någon att prata och busa med, kunna gosa ner ansiktet i pälsen och få handen tvättad av en sträv liten tunga. Att aldrig behöva vara ensam.

Sådana förväntningar är inte direkt lätta att leva upp till. Men att ha katt har överträffat alla mina fantasier. Jag hade inte förstått vilka utpräglade personligheter olika katter är, att det är som att lära känna två helt nya vänner – mer än så, familjemedlemmar. Det är en sådan konstant glädje att få dela vårt hem med Basse och Lillan, att hela tiden ha dem nära (även om det är lite skönt när de är ute och leker också, och man faktiskt kan ha ett vattenglas framme på bordet utan att det välts ut i samma sekund som man tittar åt ett annat håll!).

På tal om nya familjemedlemmar är jag så glad, så glad, så glad att Underbaraste Clara och hennes Jakob fått sin lika underbara bebis nu. Jag måste ha gått in på hennes blogg och Facebookprofil minst tvåtusen gånger den senaste veckan, har varit helt besatt, ville ju veta att allt gått bra! Och det hade det. Mina allra varmaste grattis!

Kanske var det Henrik Berggren-intervjun som fick mig att börja kolla igenom gamla bildmappar nu på morgonen. Oavsett kan jag konstatera att åh – herre – gud: det var inte bättre förr. Som om jag inte redan visste det… men ibland är det skönt att få det svart på vitt. Man kan väl slå fast att det inte bara är kamerakvalitén som blivit bättre med åren.

Samtidigt. Jag är tacksam över den tiden, det är jag. Visst mådde jag skit och visst syntes det utanpå, visst var tonåren ett helvete, men det var ett helvete med ett slut. Och jag kom ut på andra sidan med insikten att hur jävlig en känsla än är i stunden så hjälper den mig att växa. Om inte annat visste jag vad jag inte ville tillbaka till: rökhosta och spritpenna i ansiktet, fyllegråt och spyor i papperskorgar på tunnelbanestationer, läskiga gäng på nattbussen och inga pengar till taxi och efterfester där man hånglade med någon som luktade illa bara för att den man var kär i gått hem med någon annan.

Och allt det som var bra, nej, fantastiskt – förfesterna med allsång, långa dagar i parker, musiken, vännerna, dans hela natten, skvallret över en kopp kaffe dagen därpå – allt det går ju utmärkt att ta med sig in i vuxenlivet. Fast utan den konstanta vem-är-jag-och-vad-fan-ska-jag-göra-av-mitt-liv-ångesten.

Jag tycker nästan synd om min syster Amanda som är sjutton år och så otroligt söt och ljuvlig på alla sina bilder – hon kommer ju inte att ha några pinsamma foton att se tillbaka på om tio år!

Om någon undrade: jag lyssnade alltså på Broder Daniel, Bright Eyes, Kent, Håkan, Belle & Sebastian, Jakob Hellman, The Smiths, The Cure, Pulp, Blur, Suede, Jesus & Mary Chain, David & the Citizens, Placebo, My Favorite, The Sundays, Bad Cash Quartet, Edson, Laakso, Morrissey och Olle Ljungström, lade studiebidraget på skivor och Converse, klippte håret med kökssax i badrummet varje gång jag fick ångest över hur ful jag var, hängde på skunk och helgon.net, tyckte att det var ofattbart coolt att posera med cigaretter trots att jag hatade rök, var osäker på om jag var en tjej som gillade både tjejer och killar eller om jag egentligen var en bisexuell kille i en tjejs kropp, oroade mig konstant för att jag inte var tillräckligt smal och tillräckligt indie, hade ingen som helst aning om vad jag ville göra eller vem jag ville bli, men jag skulle nog ha tippat på att jag skulle bli låtskrivare och musiker. Att jag inte kunde skriva låtar eller spela något instrument kändes inte som något särskilt stort hinder. Eller poet! Jag kunde tänka mig att bli poet.

Vad gäller musiken jag lyssnar på har inte mycket förändrats. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra eller vem jag vill bli. Men musiker vore coolt. Ska bara lära mig att spela gitarr först köpa en gitarr först.

Käraste läsare: vad vill ni bli när ni blir stora?