Biianka är fantastiskt duktig på att ställa till med trubbel. Redan när hon bodde hemma hos min mamma i Spanien var hon en liten problemkattbebis – trampade ner i färgburkar och fick åka till veterinären, blev instängd i grannens garage och uppjagad i palmer av kvarterets hundar.
Under de tre månader som gått sedan hon och hennes bror kom till oss känns det som att vi inte gjort mycket annat än vakat över vår älsklingsflicka. Men så ändå, igår kväll var hon plötsligt försvunnen. Det händer aldrig. (Jag och Ronnie turas om att vara ute med katterna, men de leker på egen hand och lämnar inte tomten.)
Efter timmar av letande, precis innan det blev helt mörkt, hittade jag henne. Mitt inne i skogen, högst upp i ett tjugo meter högt träd. Jag kan säga att trädkatten var den ynkligaste lilla varelse jag någonsin sett. Och hon kom verkligen inte ner.
När jag erkände för mamma i telefon att det hela slutade med att jag klättrade upp och hämtade min lilla rädda tjej blev hon inte nöjd alls. Tydligen är det farligt att klättra upp i väldigt höga träd mitt i natten. Men jag kunde inte lämna Biianka där uppe tills det blev ljust! Jag kunde bara inte. Om ni sett hur panikslagen hon var hade ni också klättrat upp.
Nu har hon inte bara rakad rygg och rakat ben (sedan hon trampade ner i färgburken i Spanien!) utan också snaggad mage. Kådan och all bark som fastnat i den gick inte att få loss ur pälsen på annat sätt än med sax. Vår lilla tuffing testar alla coola frisyrer.
Tur för henne att hon är så förbannat söt hur hon än gör.
(De konstiga benen som tar upp halva bilderna hör till den studsmatta som står lutad mot lekstugan och väntar på att bli hoppad på av små figurer som ser ut till hälften som jag och till hälften som Ronnie. Tills dess får den nöja sig med att vara en av lilla Biis favoritplatser i trädgården.)
