Oj vad Ronnie älskar den där lilla katten i tratten.

Tur för honom att kärleken är så himla besvarad.

Tänk att just vi skulle få så fina och roliga och underbara småkatter.

Här ovanför ser ni en väldigt söt, men extremt opraktisk, bieffekt av Lillans trattsituation.

Hon har förstås speciella mat- och vattenskålar som går utmärkt att äta ur trots tratten, men problemet är att hon bara ”kommer ihåg” hur hon ska göra för att komma åt maten ungefär var tionde måltid. Övriga gånger ställer hon sig vid skålen, puffar på den med tassen, sprätter ut lite mat på golvet – och ser mycket uppfordrande på mig.

Då är tanken att jag ska ta upp en handfull torrfoder (de äter som tur är inte blöt mat) och låta henne äta ur min hand.

Det är förstås precis hur mysigt och gulligt och härligt som helst, men inte helt hållbart i längden. De gånger jag tar av henne tratten och låter henne tvätta sig (noga övervakad så att hon inte kommer åt såren) vägrar hon nämligen också att äta ur skålarna. Och självklart kräver Basse rättvisa – ska syrran äta ur handen ska minsann han också äta ur handen, så det så! Rätt ska va’ rätt!

Så då sitter jag där med en katt som äter ur varje hand och känner mig litegrann som en kattcurlingförälder.

Basse kunde tänka sig att ställa upp på en enda bild, mot att han sedan fick springa iväg och vässa klorna på mattan. Det tyckte jag och Biianka var en helt okej deal.

Sedan fick vi klara oss själva, jag och trattkatten.

Vi har det inte så dumt här hemma. Inte så dumt alls.

Tycker ni att det blir många kattbilder i bloggen just nu? Närmare bestämt väldigt många bilder på lillkatten i tratten?

Det finns en mycket enkel förklaring till detta. Jag gör ingenting annat än är med henne. Allvarligt. Ingenting.

Jag släpper henne aldrig ur sikte – jag passar på att blogga, sova en liten stund, busa med hennes brorsa och springa på toaletten när jag är säker på att hon sover. När hon är vaken klappar jag, kliar, borstar, pussar, leker, matar, tvättar sår, ger medicin eller bara håller koll så att hon inte gör sig illa, fastnar någonstans eller lirkar huvudet ur plastkragen.

Det är ganska tungt och jobbigt ibland. Men mest mysigt. Eftersom hon är den ljuvligaste, roligaste, raraste tjejen i världen.

Att man är lite tovig och rakad och har både bit- och dränagesår på ryggen – och tvingas stå ut med den där satans tratten – betyder ju inte att man inte kan gå på upptäcktsfärd i blomkrukorna. Och hör sen!

Lilla katten i tratten och jag ser på L-word. Biianka tycker att det är helt rätt att de kickar crazy Jenny från filmatiseringen av Lez Girls, men hon misstänker också att Jenny inte kommer att ge sig så lätt.

Biianka vill att ni alla ska veta att hon har en dröm.

En dröm om en värld där dessa förbannade plastkragar är olagliga.

En värld där det är belagt med oerhört hårda straff att tillverka nya, och de som redan existerar samlas ihop för att brännas, nej, smältas på ett magnifikt bål här nere på uppfarten.

En värld där alla små katter kan leva lyckliga och kraglösa i alla sina dagar och får slicka sina sår och bita loss sina stygn precis hur mycket de vill.

Det var bara det hon ville meddela. Klart slut.

Den här veckan skriver jag i Sofis mode om det nya och vidunderliga i att vara kattmamma. Ni som får tag i en tidning (eller som har väldigt bra syn) får hemskt gärna läsa, som vanligt.

Flufftrollet som har parkerat på köksbordet på bilden är Baryshnik, vår fina Basse, bästa kattkillen. Han är så väldigt deppig just nu, det är hemskt. Han hatar att inte få leka med sin syster som är sjuk, att hon får all uppmärksamhet. I vanliga fall är han den gosigaste, snällaste, keligaste katt man kan tänka sig – den senaste veckan har han varit uppspelt, på sin vakt, sur och avvisande. Speciellt Ronnie är nog nästan mer orolig för Basse än för Lillan.

Jag tycker att det är jobbigast när Basse kommer och stryker sig, buffar och gosar, liksom påminner mig om vilken alldeles underbar sötnos han är egentligen, under attityden. Hoppas bara att allt återgår till det normala så snart Biiankas sår läkt och hon och brorsan får vara tillsammans igen.

Haha, typiskt – bara för att jag skrev det här så hoppade han precis upp hos mig i sängen och borrade in nosen under min arm. Söta. Jag är övertygad om att han kände på sig att hans rykte stod på spel. Så, för att förtydliga: Baryshnik är inte alltid sur bara för att Lillan är sjuk. Bara oftast.

När lilla Lillan var ännu mindre än hon är nu.

Min Ronnie skriver så fint om Biianka i dagens Aftonbladet, om maktlösheten och oron när någon man älskar är skadad och sjuk. Läs hemskt gärna här!