Idag kan man köpa Sofis mode och läsa om honom
som jag aldrig skulle komma över.

”Han sa aldrig att han var kär i mig.
Han visste inte vad kärlek var, sa han.
Jag låtsades att jag inte hörde.
Älskade nog för oss båda två.
Trodde jag.”

(En av världens vackraste låtar. Åtminstone här, i Sineads version. Jag lovar. Lyssna själva. Helst på hög, hög volym i hörlurar. Flera gånger.)

Dagens Aftonbladetkolumn hittar ni här.

Antagligen kändes det romantiskt.
En sextonårig pojke, beredd att göra allt för flickan han älskar. Som vägrar fortsätta leva om hon inte längre vill vara hans.
En flicka som tänker kasta sig framför tåget när hon får veta att hennes älskade svikit. Men som bestämmer sig för att ge honom en sista chans. Den slutgiltiga utmaningen:
Hur långt är du beredd att gå?
Han antar den.
Jag gör vad som helst. Jag skulle kunna döda för dig. Förlorar jag dig har jag ingenting kvar.

Kärlek på liv och död. Själva sinnebilden av sann romantik.
Vi har läst det, sett det, hört det förut. I tusentals berättelser, filmer, sånger om kärlek.
I would do anything for love. I would die for you. Sådant man säger. Som om kärleken måste gå hand i hand med undergången, balansera just på gränsen, för att verkligen räknas.

De två tonåringar som sitter åtalade för mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo kände väl till reglerna: Om känslorna är äkta får döden aldrig vara långt borta. Det blir skrämmande tydligt i de förhör, sms-meddelanden och chattkonversationer som presenteras i samband med åtalet. Gång på gång hotar de varandra med löften om att ta sina liv.
”För att du gjort såhär mot mig.” ”Om du inte vill ta mig tillbaka.” ”Om du inte svarar på mitt sms.”

Någonstans mitt i all förtvivlan föds tanken: Bara ett sätt att bli lyckliga igen. Therese, den flicka pojken kysst i tre sekunder i en skogsdunge på Valborg. Hon måste försvinna. Först då ska han få en ny chans.
På liv och död. Sådant man säger.

Antagligen kändes det romantiskt. Stora känslor, stora ord.

Men detta är ingen kärlekshistoria. Det är en berättelse om besvikelse och krossade drömmar. Svartsjuka, rädsla och besatthet. En berättelse om allt annat än kärlek.

Nu när alla pusselbitar fallit på plats låter allt så enkelt. Samtidigt – fullständigt obegripligt. Jag har alla ord framför mig på skärmen, läser dem om och om igen.
”Jag skulle kunna döda för att få dig tillbaka.”
”Bevisa det.”
Jag förstår ingenting.
Det där är ju bara sådant man säger.

(Nyhetskolumn publicerad i dagens Aftonbladet. Läs mer om mordet i Stureby här.)

Om ni undrar vart jag tagit vägen så jobbar jag med det här idag.

Då kan man inte direkt tänka på något annat.

Det första jag såg var hennes strumpor.
De liknade inga strumpor jag någonsin sett. Mina var vita och hade Intersport-loggan i höjd med fotknölarna. Hennes gick ända upp över knäna, korvade sig kring anklarna. Randiga i regnbågens alla färger.

Första dagen i sexan och flickan med strumporna var ny i klassen.
Jag kunde inte sluta stirra. Och jag var inte den enda. Ingen i 6A visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till vår nya klasskamrat. Hon stack ut med en sådan självklarhet att vi andra plötsligt hade svårt att minnas varför vi kämpade så hårt för att passa in.
Fräknarna som täckte all synlig sommarhud, det långa håret, kritvitt och spikrakt, kroppen som formade kvinnliga kurvor där vi andra ännu var barn.

Och så strumporna. Egensinniga och färgstarka. Och framför allt – en väg in. En anledning att ta kontakt.

I matkön fick jag min chans och tog den.

– Vilka coola strumpor, sa jag.

– Tack, sa hon. De kommer från Blue Fox.

Jag visste inte vad Blue Fox var och brydde mig inte heller. Det viktiga var att vi pratat med varandra nu, hon och jag.

Nästan som kompisar.

Dagarna gick och blev veckor och hon fann snart sin plats. I toppen. Bland de snygga, de populära, de tidigt utvecklade i tajta jeans från Filippa K. Där hon hörde hemma, men ändå inte. Hon stod så långt över dem.

Hon var allt jag önskade att jag vore. I en bättre värld hade hon varit min bästa vän. I den här världen spelade vi i olika ligor. Hon var solskenet. Jag var… vanlig.

Så jag fortsatte att berömma hennes fantasifulla stil. Hon fortsatte att tacka. Jag antog att hon visste om sin upphöjda ställning och kände att hon hade råd att bjuda på det. Kanske hade jag helt fel. Kanske var hon bara väldigt snäll.

Jag tror inte att hon minns mig. Jag var aldrig hennes vän. Men hon var nästan min. Det var lätt. Hon satt ju där, dag efter dag, tre bänkrader framför.

Jag tänker på henne ibland när jag läser modebloggar.

Vi kan ta Elin Kling som exempel. Inte för att min gamla klasskamrat påminner särskilt mycket Elin. Utan för att bloggens läsare påminner om mig. Den jag var när jag var tolv.

Jag känner igen mig i allt. Deras återhållsamma dyrkan i kommentarfältet. Fascinationen, attraktionen, vördnaden. Kläderna som blir en väg in. En anledning att ta kontakt.

Vilken cool klänning, skriver de.

Tack, svarar Elin. Den kommer från Topshop.

Så skriver de till varandra. Dag efter dag.

Nästan som kompisar.

(Krönika publicerad i Sofis mode, juni -09)

Här hittar ni dagens Aftonbladetkolumn.

Och till er som bara läser rubriken och sen skriver ”men ååh, kom med något nytt”: poängen är inte att sjuka ideal ger sjuka människor. Utan att vi väljer att blunda för att de sajter som kallas livsfarliga är direkta kopior av de som vinner priser och anses förbättra folkhälsan.

Den enda egentliga skillnaden mellan ”vanliga” bantningssajter och pro ana-sajter är att de senares användare vill bli så smala som det ideal vi ständigt matas (pun intended) med. Att de inte nöjer sig med den sunda kropp som en hälsosam kost och lagom mycket träning ger. Och, förstås, att bantningssajterna hyllas – medan pro ana-sajterna förbjuds.

Det är hyckleri. Det är min poäng. Vi kan inte applådera en kraftig viktnedgång och förvånas över en annan.

Eller, jo. Det kan vi. Uppenbarligen. Men då får vi också ta konsekvenserna.

Idag finns nya Sofis mode i butikerna. Jag skriver om Doves nya superfiffiga deo. Den som man ska använda när man tycker att det känns som att man har hår under armarna trots att man inte har det.

Det är en ganska kul krönika. Läs den, vettja.

Veckans Sofis mode-krönika ligger uppe på nätet nu, här.

Ni glömmer väl inte att läsa min krönika i Sofis mode? Vad bra.

Den här veckan har redigerarna varit extra fyndiga vid rubriksättningen! Älskar’t.

Nu ligger veckans Sofis mode-krönika ute på nätet, här.

Och gårdagens Aftonbladetkolumn hittar ni här.

Det är så fint med semester. Jag sover mest. Läser. Äter.
Ikväll ska vi på bio.
Ungefär så har jag det.