Kjol, linne, väska, skor och bälte från Monki. (Japp, jag gillar Monki.) Strumpbyxor från Asos.com.
Katterna är så hejdåpussade och kramade att de blivit alldeles nötta, huset är storstädat åt våra snälla husvakter, väskan är packad, om än slarvigt och högst ogenomtänkt. Så nu drar jag till New York!
Klänning, H&M. Strumpor och hatt, Asos.com. Skor, Jeffrey Campbell/Solestruck.com.
I fredags åt Ronnie och jag göttig restaurangmiddag för att fira att jag numera är en tjej med kontor. Jag passade på att klä upp mig till tänderna i paljetter och slokhatt – det är ju inte varje dag man har anledning att glittra lite.
Jag ägnade helgen åt att flytta och skruva ihop möbler, och igår hade jag min första riktiga arbetsdag i kontoret. Trots att mina förväntningar var skyhöga måste jag säga att de överträffades. Så mycket som jag fick gjort under de timmarna… det hade tagit mig en vecka här hemma! Ja, det känns verkligen som att jag tar kontroll över min situation, mitt arbete, som att jag äntligen kan börja planera inför framtiden efter att ha stått och stampat i snart ett år.
Det allra bästa är att jag tror att det här kan hjälpa mig att genomföra en del förändringar som jag längtat efter, länge. Den sortens förändringar som man måste kunna tänka framåt för att våga driva igenom. Som man måste kunna säga: ”i det långa loppet tror jag ändå att det här är bäst för mig”. Jag har inte klarat av det. Inte kunnat se framåt överhuvudtaget. Varit tvungen att fokusera på att ta mig igenom en dag i sänder. Jag tror att det kommer att ändras nu.
Eh, ja, om jag kanske skulle ta och åka iväg till kontoret någon gång! Fastnade framför ”World’s Strictest Parents” på TV4 – samma princip som ”Ung och Bortskämd” men oerhört amerikanskt, kristet och med garanterat lyckligt slut. Två tjuriga tonåringar med värdelös attityd skickades till en (till synes) ”perfekt” kärnfamilj i den amerikanska södern, fick mocka skit (killen), diska (tjejen), säga ”yes ma’am” och ”yes sir”, lära sig ett och annat om etik och moral, för att sedan få rida hästar (tjejen) och spela baseball (killen) och när mammorna hämtade dem efter fem dagar var de nya människor – artiga, ödmjuka, omtänksamma och ångerfulla. Come to think of it, programmet var nog mer som ”Ung och Bortskämd” möter Nannyakuten, eller något av alla de där programmen där en tränare uppfostrar odrägliga hundar. Strålande morgonteve var det i alla fall.
Here we go, fler bilder där jag anstränger mig för att vara tjusig. Det får man förstås tycka vad man vill om. Själv tycker jag att det är roligt!
Jag har fått frågor om vem som tar bilderna. Det är jag som tar dem, med stativ och fjärrkontroll (man kan skymta kontrollen på översta fotot, till exempel). Med några få undantag plåtar jag alla bilder själv, både till bloggen och Sofis mode-krönikorna – jag ser foto som min hobby och delvis mitt jobb, bland annat plåtar jag pressbilder och för olika magasin då och då. Hoppas faktiskt på fler sådana jobb framöver, jag älskar verkligen att fota människor. Nästan lika mycket som jag älskar att fotografera katter. Eller, nä. Katz rule! På alla sätt.
(Klänningen är från Gina Tricot, skorna från H&M och strumporna från Lindex. Fast allt är gammalt och finns inte kvar i affärerna. Eller ja, det skulle väl vara strumporna då.)
Jag vet inte om ni märkt det, men det här är för tillfället en modeblogg. Ungefär som det under några månaders tid var en kattblogg. Eller, ja, man kanske ska säga att det är en katt-och-modeblogg. Förresten, har ni några bra kattmodebloggar på lager får ni gärna tipsa, Baz och Bii känner sig lite oinspirerade och vill gärna kolla in några coola kattdagensoutfits.
Tycker ni att det är fullkomligt urtråkigt med katter, kläder och bilder på mig i motljus, ja, då ber jag om ursäkt och hoppas för er skull att jag snart kommer in i en fas som faller er mer i smaken.
Angående bilderna: Nej, jag ska inte på begravning. Det här är min lilla Gossip Girl-tribute – jag kör just nu ett GG-maraton som pågår så snart jag har en ledig (och ensam) stund. Man måste ju komma i stämning. Varför dårå, tänker ni kanske. Jo, eftersom jag ska tillbringa en del av sommaren på the Upper East Side, that’s why! Och då måste man anstränga sig för att smälta in, har jag förstått.
Skämt åsido så är jag barnsligt exalterad över äntligen, äntligen få komma till New York! Jag har längtat efter att åka dit sedan jag var, typ, fem. Och nu blir det alltså av. Min pojkvän ska plugga film, jag ska, tja, göra stan. Vara hardcoreturist, gå runt med karta och leta upp alla platser jag suktat efter i de hundratals filmer och teveserieavsnitt som utspelas just där. Dricka kaffe, sitta och läsa i Central Park, spana efter Natalie Portman och allt annat klyschigt Newyorkigt ni kan föreställa er.
Så, ja, då blir det väl New York-blogg ett tag. Omväxling förnöjer!
Om ni – av någon underlig anledning – undrar hur Ronnies favorit(tjej)brallor ser ut, så kan jag tala om för er att de ser ut precis såhär.
Fast tvärtom.
(100 spänn på H&M-rean, värsta klippet!)
Om någon skulle vilja ha ett par sådana här luftiga och prickiga shorts som ser rättså mycket ut som en kjol så finns de på Weekday.
De obligatoriska bloggskorna från Jeffrey Campbell – som vissa verkar hata just på grund av att de är de obligatoriska bloggskorna – klickade jag hem härifrån. Själv tycker jag att de är snygga och härliga, särskilt med tanke på att de är både bekväma och lätta att gå i och gör mig en sisådär två och en halv meter lång. Eftersom Ronnie och jag är lika långa och han oftast inte har på sig Jeffrey Campbell-klackar ser vi ut som Tompa och Katie Holmes när jag har dem på mig. Antar att lilla Biianka får spela rollen som Suri. De är onekligen ungefär lika söta!
Nu ska vi äta korv med bröd och fortsätta vårt Lars Molin-maraton. Basse är ute sent som vanligt och Lillan är skitsur över att hon inte också får vara ute, särskilt som hon fångat en sork som hon väldigt gärna vill äta upp. Istället ligger hon nu i mitt arbetsrumsfönster och blickar frustrerat ner på gräsmattan där vi tvingade henne att lämna den stackars sorken. Vi försöker förklara att Basse egentligen inte får vara ute när det börjar mörkna, men att han helt enkelt inte kommit hem. Hon vägrar dock lyssna på det örat, himlar bara med ögonen och mumlar något som låter som ”mjiii” och som betyder ungefär ”yeah right, särbehandling är vad det är, och ingen cred får man heller för att man jagar sorkar och därmed bidrar till familjens försörjning”.
Klänning Gina Tricot, skor Beyond Retro, strumpor Lindex.
Jag vaknade imorse och kände att nää, om man skulle ta och lalla runt i trädgården i guldfärgade paljettskor och leka Dorothy i Trollkarlen från Oz.
Så då gjorde jag det. Och sedan gick jag in och jobbade och åt Brago-kex.
Klänning från Mina UK (gammal), de obligatoriska modebloggsskorna från Jeffrey Campbell.
Ikväll insåg jag, en sisådär tio minuter innan solen gick ner, att jag inte hade någon bild att skicka in med min Sofis mode-krönika. Eftersom jag blivit sjuk igen – fick vara frisk typ två dagar – övervägde jag att fuska och skicka in någon gammal bild istället, men insåg snart att jag redan fuskat så många gånger att jag inte har en enda någorlunda vettig bild som inte använts. Det var alltså bara att kleta på läppstift, snöra på sig bästa leopardskorna och sätta sig på rumpan bland blommorna.
De här bilderna fick inte hamna i Sofis mode, men de är ju fina ändå. Så de får hamna här.
(Jaa, jag VET att vi borde kratta bort fjolårsgräset, jag har krattat och krattat och krattat och krattat sedan jag kom hem från USA men det tar ju aldrig slut!)
Någon skrev här om veckan ”vad söt du är utan läppstift!”. Det tyckte jag var lite lustigt. Som om jag alltid har läppstift. Det har jag ju max några timmar i veckan. Men visst, kollar man mina krönikebilder så verkar det kanske som att jag går runt med knallröda läppar mest hela tiden. Det är liksom mitt enda snygghets-knep. Känner jag mig glåmig och tråkig så smetar jag på något riktigt rött och så vips! är jag redo för kalas. (Eller att vara med på bild.) Snövit har alltid varit min så kallade stilförebild numero uno.
(Skor Jeffrey Campbell, tröja Lindex, jeans Hudson).