Just nu är jag smått besatt av den här låten. Ronnies bästa vän Peter spelade den på vår (väldigt tidiga, jag vet) kräftskiva igår och sedan dess har den i stort sett gått på repeat i mina hörlurar. Jag vet inte ens om det är hiphop eller vad man ska kalla musikstilen, jag tycker bara så mycket om soundet i refrängen.
Ronnie har väldigt roligt åt att jag gillar låten – han tjatar om att det låter som en pinsam ”skämtlåt”. Och det kanske det gör. Jag orkar uppriktigt sagt inte bry mig. Den är gullig och fastnar i skallen som tuggummi under skon. Klibb, klibb.
Min mamma och lillebror Axel har varit på besök hemma hos mig idag. Det blev pizza, väldigt mycket kattmys och youtubevideor.
Efter att jag visat Glee-avsnittet där killarna gör en härlig version av Rebecca Blacks ”Friday”, och alla underbara Funny or Die-sketcher där hon är med, spelade Axel upp den här Saturday Night Live-parodin.
Jag blev helt hysterisk och skrek ”DEN ÄR FANTASTISK!!! FANTASTISK! SÅ SJUKT BRA LÅT! NÄSTAN LIKA BRA SOM ORIGINALET!” Helt utan ironi. Sedan skämdes jag i ungefär tio sekunder innan jag bestämde mig för att vadå, jag älskar Friday. So sue me. Och efter fredag kommer som bekant lördag. Och Sunday comes afterwards.
Katterna har varit så uppspelta hela dagen över att vi haft besök. Så snart mamma och Axel åkt rullade småttingarna bredvid ihop sig i soffan och nu snarkar de ikapp. Psssschhhh, psssschhh, låter det.
Jag har ingen aning om ifall någon av er lyssnar på de låtar jag lägger upp här.
Men om. Om någon vill lyssna. Så betyder den här låten väldigt mycket för mig.
Inatt har jag nog lyssnat på den tjugo gånger. Det är nästan som att den inte är en låt lika mycket som den är en… känsla, en stämning, en vibration inne i kroppen.
Den väcker något inuti som jag kanske egentligen inte vill känna, men som jag måste. För det är en känsla som inte går att fly ifrån. Man kan stänga in den, men det enda som händer är att den växer, svullnar, börjar skava mot revbenen.
Till slut går man alldeles sönder.
How long can you hold your breath While you hold mine I’ll count and wait
Den här låten sitter jag och traglar med just nu – Socker, enligt mig den enda bra från Kents Vapen och Ammunition-platta.
Eftersom det låter så fruktansvärt illa kollade jag runt på youtube efter fina covers på den. För att få lite inspiration och motivation, helt enkelt (ni vet, målbilder – ”en dag kan det där vara jag!” Yeah right).
Hittade den här underbara unge mannen. Han är a-l-l-d-e-l-e-s ljuvlig. Jag vet att de allra flesta inte orkar klicka på videoklipp, och det gör mig lite ledsen, för jag önskar att precis alla skulle få lyssna på honom.
Igår åkte jag och Anna in till Skärholmen – jag lockade henne med att vi skulle gå på IKEA i Kungens Kurva – och jag släpade direkt in henne på Skärholmens Zoo och köpte den allra största kattklätterborgen. Den tog upp precis hela bagageutrymmet, så det blev lite svårt att handla på IKEA sedan. Hoppsan.
Biianka och Baryshnik tycker att det där med snö och kyla, det är väldans jättekonstigt. Jag försöker se till att de är ute åtminstone en liten stund varje dag, men de springer mest in i uterummet och lägger sig i utemöblerna och väntar på att bli insläppta och på att våren ska komma. Så… om de nu ändå ska leka inomhus största delen av tiden i flera månader framöver tyckte jag att de förtjänade ett ställe som bara är deras, där de kan vässa klorna och busa hur mycket de bara vill (och så tyckte jag att vår soffa förtjänar att få lite avlastning vad gäller klovässningen).
När vi satt hemma hos Anna och såg schlagern kunde jag inte sluta tjata om hur mycket jag längtade till att komma hem och ”få se deras miner!”. Och mycket riktigt. Jag kom hem framåt midnatt, släpade upp borgen till huset, och leken kunde börja. INSTANT SUCCESS!
När de lekt en stund fick jag dåligt samvete för att Ronnie inte fick vara med och se hur lyckliga de var, så jag filmade en stund åt honom, lite familjevideo sådär. Nu finns den lilla videon på youtube, med min allra mest älskade Fanny på sång. Den låten passade så himla bra till lek och bus, kände jag.
Visst är de fina? Visst är jag värsta snälla kattmorsan? Jaaaa!
Jag tycker att Lady Gaga är alldeles, alldeles otrolig, hur amazing som helst, men nya ”Born This Way” var jag inte ett dugg imponerad av när jag lyssnade på den. Tyckte mest att det var en trist parafras på Madonnas ”Express Yourself”.
Men… den här covern. Tioåriga Maria från Canada. OH MY FRICKIN CHRIST vad hon är underbar. Nästan så att jag börjar tänka om vad gäller låten också.
Allvarligt! TIO ÅR! Har ni inte sett klippet måste ni faktiskt göra det. Kom igen! Gör’t bara!
(Jag råkar ju vara oerhört svag för musikaliska barn. Och ääälskar youtubecovers. Så det här är lite en homerun för mig, kan man säga.)
Och för er som föredrar småkillar (ehmm, host host):
Eftersom jag tycker väldigt mycket om killarna i The Fix är det klart att jag lägger upp deras nya video. Och eftersom de är så hemskt trevliga har jag överseende med att det inte riktigt är min typ av musik de spelar.
(På den tiden då vi umgick väldigt mycket – tänk tidigt tvåtusental – blev jag ständigt retad för att jag lyssnade på Håkan Hellström. Need I say more?)
Om jag skulle välja den låt jag tycker är allra, allra vackrast just nu, då skulle jag vara tvungen att välja den här. The Weary Kind.
Kanske påverkar det att den är ledmotiv till en av mina absoluta favoritfilmer, Crazy Heart. Men det är mer än så. Den här låten är bara magisk. Och Ryan Binghams röst… Det svider inuti mig när han sjunger, på det bästa sättet.
Har ni inte hört den, då måste ni lyssna. Faktiskt. Och se filmen! Den finns på dvd, gå och hyr. Den handlar om att välja att rädda sitt eget liv. Ibland måste man påminnas om hur man gör.