Detta har hänt:

Min kropp har sagt åt mig att ta det lugnt. Igen. På skarpen, den här gången. Jag vågar inte ifrågasätta.

Nu har jag fått komma hem från sjukhuset, men jag måste göra så lite som möjligt ett tag. Hoppas att ni förstår.

Ni kanske vill lyssna på en av mina favoritlåtar så länge?

Kära ni.

Ignorera den ytterst nittiotalsdoftande rubriken och läs min senaste krönika, här.

Ojojoj. Ni skulle bara veta hur många gånger det senaste dygnet som jag tänkt ”ååh, det måste jag lägga upp i bloggen!”
Men nej. Jag är ledig.
Påminner mig själv hela tiden.

I just miss you, that’s all.

Imorgon tycker jag att ni ska lyssna på P3 Kultur.

Programmet sänds klockan 18:06, men ni kan förstås lyssna precis när ni vill efter sändning.

Det är ju en av alla de saker som är det fina med radio. Att ens talade ord finns kvar. Ligger där och göttar till sig bland ettorna och nollorna.
Ja, i ett par månader, i alla fall.

Jag skulle gärna skriva vad jag pratar om i programmet, men ni kan ju faktiskt läsa texten här ovanför.
Det blir äckligt snack.
Eller snarare… snack om varför äckel är så provocerande, särskilt när det handlar om kvinnors kroppar.

Nu går jag och lägger mig. God natt, alla.

Jag skriver fortfarande krönika. Har mycket kvar. Det är så svårt ikväll. Svårt, men inte hopplöst.

Lyssnar på låten här ovanför. Den passar bra till känslan jag har. Den rastlösa.

Jag hoppas att ni redan sover. Annars: god natt, mina fina.

Nyss: Allra godaste frukosten, inklusive både dagens och gårdagens morgontidning. Lyx.
(Och tro’t eller ej, det gömmer sig faktiskt flingor under jordgubbarna.)
Nu: Återbesök hos läkare.
Sen: Jobb, jobb och ännu mer jobb.
Soundtrack: Bright Eyes – Bowl of Oranges

Ha det fint, rara ni.