Paketet från Wardrobe Stockholm – andra gången jag slog till på deras slutrea – innehöll inte bara den underbara spetsklänningen. Jag slog också till på en pennkjol från världens bästa Johanna Vikman.

Johanna är inte bara min favoritdesigner för att hon designar kläder som om hon kikat in i min skalle och ritat av min drömgarderob. Inte heller för att hennes kläder alltid har intressanta detaljer som gör dem fullständigt unika, eller för att de nästan alltid går att använda på flera olika sätt och variera i all oändlighet.
Nej, det allra bästa med hennes kläder är att hon – till skillnad från 99% av alla designer där ute – inte hatar höfter.
De flesta märken jag gillar gör kläder som är smala i midjan och sedan vida över höfterna, och smickrar alltså kurvorna genom att bara antyda dem (ja, som spetsklänningen, alltså).
Johannas kläder sitter snyggt i midjan och framhäver höfterna. Som att hon faktiskt tycker att kurvor (och då menar jag kurvor som att det är stor skillnad mellan midjan och höfterna, inget annat) är någonting vackert. Precis som jag tycker, och säkert väldigt många andra där ute.
Men tvärtemot vad den stora majoriteten av modebranschen anser.

Hur kommer det sig egentligen att så många blir upprörda över bloggar de finner ointressanta?
Jag håller absolut med om att min blogg ofta är väldigt ointressant. Det jag vill skriva om, som berör mig och väcker tankar, sparar jag i de allra flesta fall till mina krönikor.
(Om man också tycker att mina krönikor saknar substans kan jag bara konstatera att vi har olika smak.)
Bloggen är ett komplement, en väldigt liten skärva av mig och mitt liv. Ett fotoalbum, en offentlig dagbok full av minnesanteckningar. Jag känner inte överhuvudtaget att jag har något ansvar att blogga på ett sätt som alla – eller ens många – uppskattar.

Det jag inte förstår är hur man fortfarande kan ägna sig åt att irriteras över att det existerar bloggar som inte fångar en, vars innehåll man finner själlöst och fattigt. När jag surfar runt är jag förberedd på att de allra flesta bloggar jag hamnar på inte kommer att intressera mig. Det gör mig inte det minsta ledsen, besviken eller förbannad. Jag inser att det förmodligen finns andra som gillar dem, klickar ner dem och går vidare med mitt liv.

Just nu är det rätt tufft. A lot of shit is going on. Sådant som inte passar i bloggen, eftersom det helt enkelt är för privat. Då känner jag ännu mindre att jag behöver fylla bloggen med tankar, funderingar, känslor och åsikter – eftersom de ändå inte skulle vara uppriktiga. Då håller jag mig hellre till bilder, tramsiga inlägg om kläder eller skyltdockor. Sådant som inte betyder något, som inte är lögn men inte heller en särskilt stor del av mig.

”Ny” krönika, publicerad för ett par veckor sen, ligger nu uppe på webben här.

Jag och Sanna myser hemma hos mig. Det är finfint, det.
Jag har fin ny klänning.

/Sveriges mest ointressanta d-kändis

(Nej, jag har inte högklackade skor när jag går omkring hemma. Bilderna är från igår när jag fick klänningen på posten och provade den. Och ja – jag har betalat för den.)

En uppmärksam bloggläsare lade märke till att jag börjat använda bruna linser. Visst passar det mig?

En stor del av den senaste veckan har gått åt till att sammanföra ett gäng intressanta människor för ett samtal. Resultatet av samtalet kommer ni att kunna läsa om inte alltför lång tid (jag hojtar till!).

Några av deltagarna lyckades jag fånga på bild. Här ovanför ser ni Anna, Pavel, Sofia, Hanna och Sofie.
Sannerligen tjusiga!

Efter en halvtimme i telefon med den unge, kontroversielle Dennis ”Paris Hilton-dieten” M ska jag nu iväg och träffa Hanna Fridén, Anna Hibbs, Sofia Dahlén och en massa andra sanslöst intressanta människor.
Vi ska sitta runt ett bord, jag ska ställa frågor och de ska svara och diskutera. Det blir kanon.

Nu är det dags för livet att återgå till det normala. Att lägga nöden bakom sig och hitta tillbaka till lusten.

”Satt och kolla lite videos på youtube. Och kom in på The Arks Calleth You, Cometh I. Jag undrar om det är du som är tjejen i videon? Tyckte det var lite likt nämligen.”

Svar: Oh yes. Och det är jag jäkligt stolt över. Eftersom det råkar vara en av världens bästa poplåtar, enligt undertecknad.

Jag skulle gärna blogga just nu. Men jag är, tyvärr, alldeles för förbannad för att inte skriva något jag senare kommer att ångra.

Det här är Wendi. Min syster.
Hon har blivit vuxen. När hände det?

Wendi är femton, bor med vår pappa i Los Angeles.
Vi talar i telefon ibland. Men oftast på Facebookchatten.
Det var länge sedan nu. Veckor. Månader?
Under tiden har hon alltså blivit en kvinna. Eller i alla fall närmat sig.
Det är fint och skrämmande, men jag vet inte om det är mest skrämmande eller mest fint.