Mitt badvatten var rosa och doftade grapefrukt och granatäpple.
Det hade ett namn också.
Magic Spell.

Naturligtvis hade jag värmeljus tända i badrummet och lyssnade på Elliot Smith. Och Damien Rice. Och Khonnor, Ryan Adams, U2, Antony and the Johnsons och Regina Spektor. Och så lite guilty pleasure också, som KC & Jojo’s ”All my life”.

Där låg jag och vickade på tårna och följde vattenångan med blicken när den steg mot taket i värmeljusens flackande sken och väntade på fingertopparnas russinförvandling.
Och tog hand om mig själv.
Inser att det låter som en onanireferens. Det hade det kunnat vara. Men det är det inte.
Jag bara unnade mig lite lyx, sådär. Som man ska.

Det finns något fint med sådant. Sådant som man gör för att man ska. För att det hör till.
När man är antingen sjuk eller väldigt ledsen ska man krypa ner i soffan under en filt, dricka varm choklad eller te och titta på mysiga filmer, typ Garden State, You’ve Got Mail, Dirty Dancing eller möjligen hela första säsongen av Gilmore Girls.
Om det är en vacker höstdag ska man snöra på sig kängorna, linda in sig i den längsta stickade halsduk man hittar och gå en långpromenad med Françoise Hardy i hörlurarna och få rosor på kinderna och solsken i blick.

Och när man är alldeles ensam i hela världen fast på ett bra sätt, då ska man ta sig ett rosa bad som doftar grapefrukt och granatäpple. Göra slut på en hel tub peelingkräm medan ett dussin värmeljus från IKEA brinner ut och slocknar och Anna Ternheim sjunger om att dö ung.

Det finns en trygghet i det. I att göra det man ska.
Något att hålla fast vid.

Vi kör en dagens.

Kjol (Mads Nørgaard) och tröja (S’nob) från Wardrobe Stockholm.

03.19

Jag köpte te! Det gjorde jag. Tre paket, närmare bestämt. Slank in på en hälsokostaffär och sniffade genom plasten. Kunde inte bestämma mig. Därav de tre paketen. Te går alltid åt, tänkte jag. Speciellt om man får besök. Eller dricker väldigt mycket te.
Jag har redan hunnit testa alla tre smaker och kan meddela att de är precis lika goda som dofterna utlovade. Hur ofta händer det?

Imorgon, tekniskt sett senare idag, ska jag skriva krönika. Skulle egentligen gjort det idag, tekniskt sett igår, men livet kom ivägen.
Insåg förresten att det är ny vecka och att ni alltså kan läsa en ny krönika i Sofis mode. Den är ett försök att skriva om något helt annat än det jag är van vid. Eh, närmare bestämt om min relation till att träna på gym. Det är ni naturligtvis hemskt intresserade av. Tänkte väl det. Krönikan är tänkt som någon form av underhållning, tror jag. Ni kan väl läsa och berätta om ni känner er underhållna?

Nu borde jag och min jetlag gå och lägga oss. Ni sover naturligtvis redan, allihop.
Jag ska göra mitt bästa för att följa ert exempel.

Vem hade väl kunnat tro att en nittiosäng kunde kännas så tom.

19.14

Jag och jetlagen, det är vi nu.

Vi umgås, inte för att vi tycker om varandra, utan för att vi har så mycket gemensamt.
Tiden, det är den vi har, eller snarare en brist på uppfattning om den – ingen av oss har någon aning om ifall det är natt eller dag.
På andra sidan fönsterglaset är det svart och stilla och klockan kan lika gärna vara fyra på morgonen som någon helt annan tid.
Mörkertimmarna är många och jag har tappat räkningen.
Jag tror att jag varit vaken i dygn men klockan påstår att det är fyra timmar, ja, vi snackar fyra timmar, jag vaknade strax efter tre på eftermiddagen, och det är faktiskt inte möjligt. Inte det minsta. Så jag litar inte på någon.

Jag tog mig ut i alla fall, någon gång under de femtio eller fyra timmar jag varit vaken. Handlade, bunkrade upp allt det jag insett att jag kommer att behöva om jag ska slippa lämna lägenheten i onödan.

Packade upp allt från påsar till skafferi och kyl, gräddade pannkakor, åt dem med hallonsylt och drack en halvliter mjölk framför Gossip Girl. Senaste avsnittet. Nu måste jag vänta lika länge som alla andra för att få veta hur det går för Chuck och Blair och Serena och Dan och Rufus och Lily och Nate och Jenny och Vanessa och Eric och –

Det är orättvist. Att jag ska behöva vänta lika länge som alla andra. Alla andra lever inte i min tid, de lever i sin egen ojetlagade värld där morgon och morgon och natt är natt och där alla vet skillnaden.

Jag har börjat skriva nu, förresten. På riktigt.
Tänk om det blir något av det?
Tänk om inte?

15.45

Jag har texter att skriva men kommer mig just nu inte för.
Det är så förkrossande lugnt här, så tyst, alla ljud befinner sig så tydligt Utanför de väggar som avskärmar mig och min lägenhet från resten av staden.

Internet är dött.
Naturligtvis är det dött.
Jag har två talanger större än alla andra, ibland tänker jag att de gör mig till mutant, kanske är de mindre av talanger och mer av egenskaper, kanske förbannelser:
När jag anländer dör tekniken.
När jag anländer kommer regnet.

Jag förstör alla solsemestrar och får det kaxigaste kretskort att lämna in sin avskedsansökan.

Åh, det är så tyst här. Tomt. Ingen mat i kylen och inga nya meddelanden i mobilen. Vi är ensamma i soffan, jag och Bodil Malmsten och min kopp te.

Jag tänker: jag borde köpa nya koppar. De här är ju förjävla tråkiga. Vita och formade utan all finess. Om de påstår att man äter med ögonen dricker man med största säkerhet te med ögonen också.

Skriver ner i mitt nya block, det som inte är större än en handflata:
köp koppar.
köp nytt te, något med chans att smaka lika gott som det luktar.

Solen börjar gå ner. Smeker bara hustaken nu.
Jag borde skynda mig ut. Koppar kan jag nog inte köpa, kanske inte heller te. Men en hamburgare eller så. Lite mjölk. Fan, jag åt hamburgare i natt. Kan man äta hamburgare varje dag? Supersize me! Kanske kommer jag på något annat.

Det känns bara så fel att skynda. Jag och Bodil har det bra här. Att byta om från mjukisbyxor till jeans känns oöverstigligt.

Jag kommer mig helt enkelt inte för.
Det är så förkrossande lugnt här.
Så tyst.

På Sofismode.se kan man läsa om hur man ska sminka sig för att bli bra på bild. Det stämmer säkert, jag har ingen koll på smink överhuvudtaget. Men min erfarenhet är att det här med att bli snygg på foto har rätt lite med smink att göra.

Det betyder självklart inte att make up-artisternas jobb är oviktigt. Men en person som blir bra på bild blir det även osminkad, och någon som är obekväm eller ovan vid att fotograferas räddas knappast av en professionellt lagd make up.

Här får ni, superduperjätteexklusivt, mitt allra bästa tips för att bli bra på bild. (Fler kommer.)

”Lägg aaaav, tror du jag vill fotad i den här frillan eller?”
Jo, för det är verkligen frisyren som är det största problemet med den här bilden.

Sluta tjata!

”Alltså – klick – jag blir verkligen – klick – inte bra – klick – på bild! Får jag se? Men åååh, jag säger ju det! Kolla, jag ser ut som en idiot!”
Ja. Det gör du förmodligen.
Det är du inte ensam om.
Pausa bilden i vilken Angelina Jolie-film som helst, mitt i en dialog. Ingen klarar att se grym ut på stillbilder medan man pratar. Öppen mun i färd med att klaga är i 99 fall av 100 lika med en dålig bild. Det första steget till att närma sig ett snyggt foto är helt enkelt att hålla tyst. Sen kan du klaga hur mycket du vill. Men du kommer garanterat att ha mindre anledning att göra det.

Samma sak gäller naturligtvis om ni sitter ett gäng i en soffa och snackar, och någon tar upp en kamera för att föreviga er. Vill du vara den enda av er som känner sig nöjd när ni trycker på ”X has tagged you in a photo” – stäng munnen. Punkt. Du behöver inte posera eller göra dig till. Du behöver bara hålla tyst.

Söndag. Fika och jobba, samtidigt.

Vinterns vackraste dag och jag tänkte hinna promenera innan det blir mörkt.
Sen vill jag krypa ner under täcket och se senaste Gossip Girl-avsnittet och dricka jordgubbste. Läsa lite Harry Potter.
Så borde alla söndagar se ut.

Käraste ni.
Jag har inte en sekund över just nu, det är så mycket som måste fixas efter resan att jag knappt klarar av att vänta på att datorn ska startas utan att börja hyperventilera.
Det är extremt övergående, jag lovar. Väldigt, väldigt snart ska jag svara på era kommentarer, som är så otroligt fina att jag blir pinsamt gråtmild bara av att tänka på dem.

Sov gott, fina ni. I morgon är jag ute och jobbar, så hittar jag inget WiFi åt datorn så passar jag på att önska er en fantastisk lördag också.
Ni är finast.

Jo, just det. Förra veckans krönika ligger uppe på webben nu.
Det är en sådan krönika som gjorde ont att skriva. Och lite ont att läsa, nu när jag gör det igen.
En sådan man kan håna, om man så vill.
Men som man också kan välja att ta på allvar. Om man hellre vill det. Det hoppas jag att ni vill, ja, hellre.

Den handlar om syskonkärlek. Och om svaghet och rädsla och bekräftelsebehov. Och om annat sådant som jag tycker är viktigt att skriva och prata om. Eftersom det är alldeles för vanligt för att tigas ihjäl.

Läs gärna, här.

Jag vet att jag skrev att jag skulle bli glad. Om ni tog er tid att skriva om er själva, vilka ni är, vad ni tycker om, längtar efter och drömmer om.

Jag hade fel.
Jag blev så jävla mycket mer än glad.

Ni är så fantastiska att jag saknar ord.

Kanske skulle orden finnas där om jag det inte var 28 timmar sedan jag senast sov. Jag vet inte. Men just nu saknar jag dem.

Det enda jag vet är att det är en ära att få ta del av era liv.

Svarar så snart jag piggnat till lite – just nu gungar min lägenhet som vore jag ombord en segelbåt i storm. Inte för att jag varit det, men lite fantasi har man väl ändå.

Jo, en sak till vet jag.
Min blogg må inte ha flest antal läsare, men utan minsta tvekan de finaste.
(Och det är inte fjäsk, det är kärlek.)