Under julveckan är det extra roligt att läsa Sofis mode, för då är alla rubriker (och ingresser!) på rim. Åtminstone ska de vara det. Det borde innebära att rubriken till min krönika ska läsas såhär: ”Kanske är jag avundsjuk pååå – Carrie Bradshåååå”. Fantastiskt! Nödrim är bland det bästa jag vet. Jo, på riktigt.
(Fast liiite jobbigt var det att behöva rim-slakta ingressen till bloggporträttet av fina Kelli Murray.)
Hoppsan! Såg just att jag har blivit 26 i faktarutan igen. Inte mig emot.
När ni läser det här är jag snart på väg mot betydligt sydligare breddgrader. Vi lär ju höras ändå. Julkram på er så länge!
Förmiddagens mål: att få i mig dessa två Resorbtabletter – och behålla dem.
Jo, by the way. Jag har vinterkräksjukan. Seriöst, don’t try this at home, speciellt inte ensamma. Man behöver någon som hämtar vatten åt en (som man spyr upp trettio sekunder senare) och som stryker en över pannan och säger att det är lugnt, du ska inte dö, lillan.
Tidigare i veckan fick jag ett mail om P3:s och SVT:s satsning Musikhjälpen. De samlar in pengar som ett led i kampen för att stoppa människohandel med barn, och man skänker pengar samtidigt som man önskar en låt. Läs mer om insamlingen här.
Det finns bara en person jag vill tillägna en låt. Att välja låt är svårare – vi har så många som är våra.
Men det som skulle betyda allt för mig är att få lyssna till hennes röst i radio. Och ingen låt passar väl bättre än ”Tillägnan”.
Fanny, den här låten är till dig. Av dig, till dig. Din!
Du som i tid och evighet är min bästa vän, min skyddsängel, min tjej.
Du som fick mig att tro på villkorslös kärlek. Kärlek som aldrig dömer, aldrig sviker, aldrig bleknar.
Du som får mig att leva vidare, för att du aldrig skulle gå med på att jag gav upp.
(Jag hoppas av hela mitt hjärta att du lyssnar.)
…
Min allra mest älskade vän Fanny Hed Jonsson gav upp kampen mot cancern den 21:a september i år. Hon hann fylla 25. Strax innan sin död sjöng hon tillsammans med sina vänner i jazzbandet ”En liten trio” in fem av sina älsklingslåtar på skiva. Jag förstår inte hur hon orkade, hur någon vars lungor redan gett upp kunde sjunga så ofattbart vackert. Å andra sidan är det mycket jag inte förstår. Hur någon så ljuvlig, vacker, klok, rolig och stark kan tas ifrån oss. Hur vi som älskar Fanny över allt annat ska klara oss utan henne.
När Fanny spelade upp ”Tillägnan” för mig första gången grät jag. Annars grät jag aldrig inför henne, inte de sista månaderna. Jag hade ju bestämt mig för att vara en motvikt till allt det sorgliga och onda. Men när jag satt på hennes sängkant på den palliativa avdelning där hon tillbringade sina sista veckor i livet och lyssnade till hennes röst, så ren och klar och levande, då fanns det inte en chans att hålla emot. Men det var okej. Jag har alltid gråtit när jag hört henne sjunga. Hon hade nog blivit mer orolig om jag varit oberörd.
Det har gått tre månader sedan Fanny dog. En evighet, ett ögonblick. Skivan hon spelade in, de fem låtarna hon sjunger och två instrumentala versioner av låtar hon ville sjunga in men aldrig hann, fick titeln ”Tillägnan”. Jag lyssnar på den dygnet runt. Mitt sätt att bära henne med mig. Titelspåret är kanske det allra vackraste. Ikväll hoppas jag få höra det i P3.
Jag önskar verkligen att det inte var vinter just nu.
Min kropp ger mig hela tiden hintar om att den behöver röra på sig, att jag måste gå ut och gå, men det tar emot så mycket att leta upp tillräckligt många lager kläder och klä på sig och när jag väl känner att jag kanske orkar ta tag i det hela har det redan börjat mörkna.
Så jag stannar inne, dag efter dag efter dag efter dag, sitter ihopkrupen i soffan eller i skrivbordsstolen och känner hur kroppen… vissnar.
Jag vet att det inte märkts av på bloggen. Men idag har varit en tung dag. Mörk och svår och…
Det har gjort så ont, så satans ont. Jag bestämde mig för att ta ledigt. Satt en bra stund och försökte jobba men orden kom inte till mig. Insåg då att jag jobbat varje dag ganska länge nu. Lite för länge. Att det var dags att vila.
Och när jag slappnar av och släpper jobbet kommer allt det onda. Tar över mig. Överskuggar allt.
I klippet sjunger Kurt Beatles ”I want to hold your hand” till sin pappa som ligger i koma efter en hjärtattack. Såg avsnittet nu ikväll och grät tills det var dags att ta sig samman och äta middag. Det blir lätt så fånigt att skriva om sådant här, men jag kan inte låta bli:
Det finns ingenting jag vill mer här i världen än att få hålla hennes hand. Ingenting. Det är precis så enkelt (så svårt). Jag skulle ge vad. Som. Helst. För att få höra hennes ringsignal spelas ur min mobiltelefon, se hennes namn och bild på displayen, en enda gång till. Jag behöver inte ens svara om det är för mycket begärt. Bara jag fick veta att hon finns kvar. Bara jag kunde få ett tecken, ett litet, ett löfte om att hon saknar mig som jag saknar henne. Att hon har det bra.
