Nej men!
Jag har ju ny krönika ute, för tusan. I Sofis mode, som vanligt. Det finns ute tills på onsdag. Jag skriver om Sex & the City och lyckliga slut. Den borde ni läsa.

Jag har total bloggabstinens.
Ja, trots att jag befinner mig i en av mina absoluta favoritstäder – Berlin – med några av mina absoluta favoritmänniskor.
Antagligen beror abstinensen på att den här bloggen ju också är min absoluta favoritblogg. Så måste det vara.

Min tillvaro de senaste två dagarna har varit skrattretande fantastisk. Vi äter galet gött, dricker, fikar, turistar, promenerar, kramas, gör av med pengar. Något internet har inte varit särskilt enkelt att få tag i, men nu har jag en liten stund på mig att blogga innan det blir middag på en lyxig italienare.

Måste börja med att lägga upp några bilder från vår fyratimmarsbrunsch i tv-tornets restaurang.
(Som förresten snurrade. Sådant var hippt på sjuttiotalet, fick jag berättat för mig.)
Då ska ni få se på ett sanslöst jävla ljus.
Återkommer.

Winona, du kanske borde läsa min krönika.

I can translate it for you if you’d like.
Bara ett litet tips.

Jag använder aldrig min zebrat-shirt längre.
Inte den där klänningen heller.
Kanske är de inte, eh, ”jag” längre.

Fast… det känns ju helt ologiskt. När jag ser den här bilden fattar jag inte varför jag någonsin velat se ut på något annat sätt. Hur skulle det här någonsin kunna vara ”inte jag”? Det är ju så mycket jag som det bara kan bli. Jag. Osminkad och dödstrött bredvid pappas tvättmaskin. I zebratröja.

Nu verkar jag bara blogga för att hitta på anledningar till att slippa göra nytta. Återkommer imorgon, kära ni.

Ibland är det svårt att inte längta bort.

Det var bara det jag ville säga.

Jag har faktiskt gjort annat än färgat håret idag. Så det så.
Jag har städat ur lägenheten jag bott i ett tag, för nu, nu blir det resa av.

I kronologisk ordning: Berlin, Stockholm, Paris, Barbados, Stockholm igen, Marbella.
På mindre än två månader.
(Visst, jag kommer knappast att vinna något pris för Mest Miljövänliga.)

Jag ser fram emot de kommande månaderna mer än ni anar. Nästan mer än jag själv inser. Trots min flygfobi.

Nej, om man skulle ta och packa lite?

Jag färgade min fula, utvuxna page idag. Samma blåsvarta färg som vanligt.
Det ser fortfarande rätt taskigt ut.
Eftersom håret är alldeles, alldeles för långt. (Eller… ”långt”. Men ni hajar.)
Jag längtar hem till Stockholm och min galna frisör. Han måste kapa en halv decimeter eller så.

Sen kan jag bli såhär fin igen;

(ja, vi kör en Topp Tre. Topp Tre Tjejer som har hajat det här med min frisyr betydligt bättre än jag.)

1. Louise Brooks

2. Anna Karina

1. Audrey Tautou som Amélie

Så ska det se ut.

Just exakt precis nu känns som ett bra tillfälle att hyra en film och öppna en påse chips. Så ska jag låta er återgå till era liv.

Förresten.
Jag har det, trots min plötsligt obefintliga alkoholtoleransnivå, sanslöst bra.
Bara så att ni vet.

Här ser ni mig och min far.
Vi är lite finare än andra. Det syns tydligt.

Min far hade under denna period ett väldigt imponerande skägg. Numera har han bara bikermustasch och hår på ryggen.
Det var bättre förr, det var det.

Japp. Precis såhär schleten är jag idag.

Håll för ögonen på barnen nu, för här kommer anledningen:
jag är alkoholförgiftad.
Jo, så är det.
Jag började spy helt okontrollerat vid midnatt, hann kräkas ett par gånger till innan jag lyckades raggla hem, och väl hemma spydde jag galla på det mest våldsamma vis. Ni vet, sådär så att det sprutar ur näsan och skvätter över hela badrummet.
Igen, och igen, och igen. I tolv timmar.

Idag har jag varit tvungen att ha en personlig skötare som hämtat vatten, gått och handlat och lagat makaroner och köttbullar när giftet gått ur kroppen.
Min dag har alltså spenderats i sängen tillsammans med My So-Called Life och första säsongen av House M.D.. (Visserligen är det ungefär vad jag hade gjort även om jag inte varit totalt utslagen.)

Vad jag druckit för att förtjäna att må såhär?
Tre glas vin till middagen. Och sedan en öl på stammisbaren.
Efter ölen satte vansinnesspyorna igång.

Jag förstår ingenting.

Nej, jag blev inte matförgiftad – hela sällskapet åt samma maträtt, drack ur samma vinflaskor. Nej, jag ”fick” inget i mitt dricka. Ja, jag hade ätit tre stadiga mål mat.

Ja, jag yttrade under natten orden ”jag ska aldrig mer dricka alkohol”. Ja, mer än en gång.

Jag hoppas att ni med anledning av detta förlåter om jag är lite avslagen under resten av helgen.

Och stay off the booze, kids.