Fannys familjs insamling till Cancerfonden är nu uppe i 100 000 kronor.

Hundra tusen tack ska ni alltså ha, alla ni som varit med och bidragit. Tack, tack, tack, tack i all oändlighet.

Inga pengar i världen ger oss våra älskade tillbaka, men kanske, kanske kan de hjälpa oss att få behålla de ännu levande i livet.

Tänk gärna på Cancerfonden nu till jul.

Älskling,

det går i vågor.

I två månader var jag livrädd för att se det här klippet. Gick in på det på youtube nästan varje dag, men klickade ner fönstret innan videon började spelas. Att höra dig sjunga är en sak, prata en helt annan.

Nu ser, eller snarare lyssnar, jag på dig flera gånger om dagen. Varvar den här videon med de andra jag har på datorn, de jag har i mobilen, och med dina fantastiska låtar. Vill bara höra din röst. Det känns tryggt på något sätt. Behagligt. Även om det gör det ännu svårare att tro på att du är död.

(I min dröm inatt stal någon min röda väska, den underbara jag ärvde av dig, och däri låg mobilen med alla dina sms i. Jag blev tokig och spöade upp LH för att hon inte hjälpte mig att leta efter tjuven som stulit den, och för att hon låtsades att hon inte kom ihåg ditt namn. Hon kallade dig ”Estelle” och, tja, I totally lost it. Subba. Det var helt vidrigt då men lite roligt i efterhand, och du är ju den enda som vet varför.)

Grattis på sjuttonårsdagen, älskade syster. 

Julbordsredo.

Idag är det lilla julafton här på Käxlevägen. Jag har tre vackra, skäggiga män i huset (varav två är födelsedagsbarn den här veckan), det har slagits in paket och klätts sunkig plastgran och ikväll blir det julbord.

Åker man bort till solen över jul får man se till att mjölka ur julfirandet så mycket man kan i december! Så, god låtsasjul, mina vänner. 

(De små prickarna är hästar.)

iPhone-skugga!

(Det gula huset är vårt.)

Jaha, så var man ute och gåt. Vi ska ner till Ica, Sandahlbröderna vill ”tippa”. Jag är bara glad att få lite sol i ansiktet. D-vitamin och grejer.

(Förresten har vi inte haft internet sedan i onsdags, och vi får inte hjälp av Bredbandsbolaget förrän tidigast i nästa vecka. Så att ni vet.)

Såhär ser mina sidor ut i veckans nummer av Sofis mode. En krönika om hur obekväma vi blir av självömkan, och ett porträtt av söta Ponyhunter-Laura från Auckland. Läs dem gärna i tidningen (eller här på bloggen om ni har tillräckligt bra syn).

Idag fick vår bil ääääntligen dubbdäck. Våra vinterdäck var så värdelösa att vi hamnade i livsfarliga situationer varje gång vi körde någonstans, och även om vi fortfarande inte tänker köra omkring i onödan var det helt klart värt pengarna vi la på nya däck – det är lite segt att bo såhär isolerat och inte kunna använda bilen. (Men inte omöjligt, naturligtvis – vi hann bo här i fyra månader utan vare sig bil eller körkort.)

De nya däcken firade vi med köttbullar på IKEA, och nu ska Ronnie steka hamburgare. Det här är hans sista kväll som tjugofemåring. Sötaste lillpojken!

Med världens finaste lilla Anna, januari 09. Oj vad jag längtar efter en egen liten.

Hmmmpfff. Försöker teckna av lillasyster, men det blir mest Kristen Stewart av det hela.

Tar nya tag när jag skrivit klart min krönika. Den vill liksom inte knytas ihop på något bra sätt. Och det blir knappast bättre av att jag sitter och kladdar med kol istället för att skriva.

För första gången måste jag erkänna: just nu är det inte så jäkla roligt att bo på landet.

Jag vill åka och handla, men vågar inte, för när vi körde hem i fredags fastnade vi med bilen längre ner på vår smala väg och höll på att inte ta oss hem. Däcken får inget fäste när det är minsta lilla lutning, och jag är rädd att om jag backar ut från uppfarten (nedförsbacke) tar jag mig inte upp igen. De fina gångarna jag skottade i trädgården – för att ta mig ner till bilen/soptunnan/brevlådan – är helt översnöade efter nattens och hela dagens snöfall. Förstås. Jag borde ge mig ut och skotta igen, men det känns onödigt när jag ändå inte vågar sätta mig i bilen.

Imorgon ska jag ta mig in till Stockholm och tillbaka – thank God för kollektivtrafik. Det blir buss till Gnesta, pendel till Södertälje hamn, annan pendel in till Stockholm, tunnelbana till Slussen, buss till Finntorp där min psykolog har sin mottagning nuförtiden. Och sedan samma resa tillbaka. Förhoppningsvis, i alla fall – tidningarna rapporterar ju konstant om ”snökaoset” och ”trafikhelvetet”, så jag misstänker att jag har tur om jag tar mig både dit och hem.

Gnäll, gnäll, gnäll. Men vad tusan. Lite mer gnäll bara: Sex & the City-boxen snart slut = tråkigt.

Men! Men! All snö gör världen ganska vacker. Dessutom: det är åtminstone varmt här inne, det finns glögg och pepparkakor, och om tre och en halv vecka åker jag och Ronnie och hälsar på dödsmaneterna i Thailand. Kanske dags att börja räkna dagar.