Anna är glad i biomörkret. Vi har sett ”Tusen gånger starkare”. Den borde alla se – särskilt alla som jobbar eller planerar att jobba inom skolan. 

Barsk Mona på kavajslaget. Heja heja!

Mamma hälsar på! Hon visar bilder på sina älsklingskatter, som ju också råkar vara våra älsklingskatter. Ronnie trånar.
Nu steker de kantareller. Ronnie och mamma, alltså. Jag har storstädat och tvättat hela dagen och unnar mig att sitta och slöa. Mobilblogga och läsa kvällstidningarna. Gött.

Ja, det här är en IKEA-dag. En ovanligt smärtfri sådan – jag har bara EN vagn. EN! Det är första gången. Att köpa ”lite smått och gott” är helt klart trevligare än att möblera ett helt hus. Fyra av fem toasters!

Det här är vedervärdig läsning.

Fullständigt livsviktig sådan.

Läs, snälla ni.

Inte någon strålande dag, kanske. Min magkatarr, som hållit sig borta i ett halvår, är tillbaka med full kraft. Den har legat på lur sedan i måndags, nu finns det inte längre några tvivel. Jag som tyckte att det räckte utmärkt med ständig huvudvärk.

Men det hade kunnat vara betydligt värre. Jag är oerhört tacksam att jag inte är Fredrick Federley just nu. Vissa människor är bara fucking jävla KRÄK.

De närmaste fyra timmarna ska jag ägna åt att storstäda. Och åt att ha ont i magen.

Jag vet inte riktigt om de här bilderna passar in i min nya ”finklädd”-kategori. Så särskilt fiiinklädd var jag ju inte idag. Nu på kvällen var jag på cellokonsert, då var jag betydligt stiligare, men det var alldeles för mörkt ute för att fotografera. Så vi får ta det som bjuds. Och, okej då – för att vara jag så är jag faktiskt rättså finklädd på bilderna. Här ute blir det att jag växlar mellan morgonrock, mjukisbrallor och finare kläder, och de finare kläderna står kanske för fem procent av tiden.

Det är ganska ballt att vi bor två hus ifrån en konsertlokal. Det är ingenting man skulle gissa om man körde igenom Stjärnhov, att världsberömda klassiska musiker kommer hit och spelar. (Åtminstone påstås det att de är världsberömda. Vad vet jag. Jag sitter och väntar på att Idol-reprisen ska börja.)

Allt jag har på mig är från Monkibutiken i Eskilstuna, utom kängorna som är från Din Sko.

Alla, alla borde läsa Jonas Gardells text om Mona Sahlin i dagens Expressen. Den finns här.

Jag håller med om varenda ord. Det enda jag vill tillägga är att det inte enbart är män som hatar Mona Sahlin. Kvinnoförtryck utövas både av män och kvinnor – de patriarkala strukturerna påverkar naturligtvis inte bara män.

Får vi lära oss redan som barn att han som bestämmer, han är man; att män är trygga och starka och kvinnor känslosamma och hispiga, är risken naturligtvis stor att vi kommer att ha det i bakhuvudet även som vuxna. Oavsett kön.

Själv var jag oerhört imponerad av Mona Sahlin i söndagens debatt med Fredrik Reinfeldt. Jag tycker att hon var lugn, saklig, tydlig och övertygande – och hennes argument fick stackars Fredrik att trassla in sig, slingra sig och glida ifrån ämnet. Därför blev jag helt chockad när jag såg Expressens ”Storslam”-etta igår. Egentligen borde jag förstås inte blivit det minsta förvånad. Den sammanfattade på ett utmärkt vis hur medias bevakning av valrörelsen sett ut.

En kvinna hatad av ett härsket samhälle. Med medierna i täten.

Ja, jag vet att jag har mycket rouge. Jag tycker att det är snyggt. Men det syns absolut inte såhär mycket i verkligheten – jag har dragit upp kontrasten maaassor på bilderna, och då blir sminket såklart mer framträdande. Visst, jag hade kunnat strunta i att kontrasta bilderna, men kontrast råkar vara en liten fotofetisch jag har. Har man en gång börjat är det svårt att sluta. Alla foton känns plötsligt så blaskiga och tråkiga när de är au naturel.

Klänningen köpte jag på H&M i lördags och jag har haft den på mig sedan dess. Den är för skön för att inte ha på sig. Det känns som att jag går i mjukiskläder utan att faktiskt göra det – win, win situation, så att säga.

Kängorna köpte jag också i lördags – jag är inte i närheten av affärer särskilt ofta (underdrift), så när jag nu råkade vara i Stockholm och väntade på att Ronnie skulle avsluta sitt jobbmöte fick jag passa på. I alla fall så är kängorna från Skopunkten. De blev mitt tredje par nästan identiska kängor i höst, men de är faktiskt vinterfodrade, till skillnad från de andra två paren. Och de kostade typ fyrahundra, så jag tyckte att mina iskalla fötter förtjänade dem.

Klänningen är alltså från H&M och kängorna från Skopunkten, skärpet/sidenbandet är från ett par Forever 21-shorts och strumpbyxorna och strumporna har jag ingen aning vart de kommer ifrån. Mitt inte alls barnsliga bästishalsband är köpt på Guldfynd.