Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 3 av 125

Genier behärskar kaos, eller hur var det nu?

av Annika Marklund
-6.jpg -5.jpg

Jag kommer helt seriöst knappt ihåg hur det är att inte ha såhär stökigt hemma. Efter fyra månaders kaos känns det helt naturligt att kliva över och pulsa fram mellan högar av böcker, påsar, kläder, kartonger och skräp.

Inte för att jag direkt är känd i min bekantskapskrets för att alltid (eller någonsin) ha skinande rent hemma, men det här slår alla rekord.

När renoveringen efter vattenskadan väl är klar kommer jag bli tvungen att anlita en privatdetektiv för att hitta allt det som försvunnit i stöket. Exempelvis mitt glasögonfodral, ICA-kortet och min bilnyckel.

Livstecken och nervositet.

av Annika Marklund

Vädret har sannerligen inte förstått att kalendern visar maj. Här växlar det fram och tillbaka mellan blåsigt solsken och hagelstormar. Katterna håller sig inne – ni skulle sett hur överraskade och förnärmade de blev när första hagelskuren kom. Mycket förnärmade och mycket våta. Nu har de torkat och sover så gott, Basse i kattborgen, Lillan i en blomkruka.

Jag har varit datorlös i helgen och har så mycket jobb att ta igen. Men först ville jag bara ge ifrån mig ett livstecken. För jag lever i allra högsta grad! Även om jag är löjligt trött. Jag och Ronnie var uppe alldeles för länge i natt, somnade nog först vid fyra, och klockan sju satte hantverkarna igång att borra två meter under våra huvudkuddar. Skallen är lite tung nu.

Imorgon får jag äntligen träffa tjejen jag ska vara mentor åt det kommande året! Tänkte skriva att jag är hur nervös som helst, men det stämmer nog inte. Jag är inte särskilt nervös, mest… förväntansfull. Okej, lite nervös också. En tretton år yngre kompis på beställning – det är lite blind date över det hela. (Fast ytterst platoniskt, obviously. Men ni fattar.) Klart att oron finns där: tänk om hon inte gillar mig? Tänk om vi inte har något att prata om? Men ärligt talat är inte brist på samtalsämnen ett problem jag har särskilt ofta. Och vadå inte gillar mig?! Jag får helt enkelt se till att vara mitt allra charmigaste, mest oemotståndliga jag! Hmm. Roligt blir det i alla fall. Det känner jag på mig.

Ältande i all oändlighet.

av Annika Marklund

Angående förra inlägget:

Självklart förstår jag att vissa tycker att det är skittråkigt med foton på katter.

Nu är ju saken den att de bilderna läggs inte upp istället för andra inlägg. Jag kommer inte att börja blogga om andra, mer intressanta ämnen även om jag skulle sluta lägga upp kattbilderna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid eller tillräckligt med ork just nu. I vissa perioder vill och kan jag blogga hur mycket som helst, i andra ingenting alls.

Jag förstår att kommentaren i förra inlägget inte var elakt menad. Men det är svårt med kritik. Nu känns det plötsligt som att lägger jag upp bilder på mina katter försöker jag ”trotsa” er som inte gillar dem, lägger jag inte upp sådana foton blir det som att jag försöker göra alla andra nöjda istället för att lägga upp och skriva det jag vill på min blogg.

Jaaaaaaa, jag vet. Det låter sjukt överkänsligt. Jag är ganska överkänslig just nu. Känner mig ofta stressad och ledsen och orolig och inte alls sugen på att dela med mig av allt det här i bloggen, särskilt som de flesta känslorna berör ett ämne som för tillfället känns för personligt för att skriva om. Och när saker händer i mitt liv, saker som jag inte vill skriva om, tycker jag att det är så galet svårt att skriva om något annat heller.

Men om vi ska hålla oss till saken: jag är en sådan där person som aldrig skulle säga åt en vän att han eller hon ältar, pratar, tjatar för mycket om ett visst ämne, må det vara ett nyfött barn, en trasslig relation eller problemen på jobbet. Hur irriterande jag än tycker att det är och hur trött jag än är på att höra om hur trasig den nya kärleken är och hur svårt han har för att binda sig men om man bara ger honom liiiite mer tid så…

Nej, jag skulle inte säga till ändå. För jag vet att jag själv också går upp i saker totalt ibland, att jag ältar och ältar och tjatar och tjatar. Och de gånger jag blivit tillsagd, har jag självklart förstått och slutat – men jag har också känt mig jävligt tillplattad och sårad och inte alls varit särskilt intresserad av att träffa den personen snart igen. Är man vänner tycker jag att det ingår att man köper ältande och upprepningar, så länge det är vanliga, tillfälliga besattheter. Snackar vi åratal av konstant tjat är det förstås skillnad. Det där är en balansgång, men den hör vänskapen till och är man totalt ointresserad av att höra om sin väns nya bebis, kärlek eller jobbproblem borde man kanske snarare fundera på om man verkligen tycker om den här personen.

(Jag har längtat efter katter i hela mitt liv. Att få hem Baz och Bii är bland det bästa som hänt mig, någonsin, och visst är jag lite störande besatt av dem. När saker känns tunga blir de ännu viktigare. Att fotografera dem är roligt, och att lägga upp bilderna på bloggen känns åtminstone lite bättre än att inte lägga upp några inlägg alls. Can’t see no harm in that.)

I alla fall. Vänner som tjatar är en sak. Till slut får man säga till om det blir för mycket av en och samma vara, även om jag antagligen inte skulle göra det, utan hellre vänta tills besattheten gått över. Men bloggar? Nja. Jag skulle nog inte påpeka att något i en annan människas blogg var tråkigt, och eftersom jag inte är någon toppbloggare som tjänar mina pengar på att blogga blir det extra konstigt att försöka sträva efter att skriva inlägg som gör alla nöjda. Som ni märker sitter jag inte hemma och förbereder, utvärderar, förproducerar, försöker få till en så bra balans som möjligt mellan olika typer av inlägg – det skulle jag absolut göra om min inkomst kom från bloggen, nu känns det som att det skulle vara rättså mycket overkill. När man har mycket att göra är det extra viktigt att prioritera, och för tillfället prioriterar jag familjen, jobbet, renoveringen av huset.

Dessutom är det ju inte som att jag tränger mig på någon, man väljer helt fritt om man vill gå in och kika här eller om man hellre tar en paus och kollar in om ett halvår och ser om jag tröttnat på att fotografera mina katter.

Herregud vilket långt och onödigt inlägg. Jag förstår om många av er inte är så intresserade av sådana heller. Men det är så svårt att veta vad andra vill läsa, mycket lättare att veta vad jag vill skriva. Så det är bra mycket smidigare att utgå ifrån mig själv.

Motbevisad!

av Annika Marklund
Bild 6.png

Andra som älskar Basse och Lillan lika mycket som jag gör:

– Ronnie

– Mamma

– Lillasyster Amanda

…men för att svara på din fråga, nix, kan absolut inte sluta med alla kattbilder! No can do’s-ville, baby doll!

Lite som att vara ute i sommarstugan. Fast alltid.

av Annika Marklund
låddan.jpg låddan2.jpg

Det vackra vädret hänger kvar och jag tar vara på varje minut.

Borde såklart egentligen sitta inne och jobba men jag bara vägrar! Vi äter frukost, lunch och eftermiddagsfika ute i solen, jag rensar ogräs, krattar löv, leker med katterna, och idag målade jag min fula träfärgade brödlåda blå.

De här dagarna då jag känner mig lite som UnderbaraClara är verkligen de allra bästa.

Och jag älskar att när grannarna måste packa ihop och åka hem till stan igen får vi stanna kvar i allt det härliga. Precis hur länge vi vill.

Godiskapitalism.

av Annika Marklund
påskkärring.jpg

Det absolut bästa med påsken måste ju vara alla urfina påskkärringar som kommer och knackar på! Jag har fått pallra mig iväg till Ica flera gånger för att fylla på godisförrådet. (Vilket i och för sig mest handlar om att jag blir så exalterad varje gång ett nytt gäng småhäxor kommer förbi att jag ger bort allt godis jag har, utan att tänka på att det antagligen kommer fler.)

Dessutom har de med sig hemmagjorda påskkort och teckningar som passar perfekt på kylskåpet. Kan inte minnas att vi ansträngde oss så mycket på min tid. Det var mer ”hej hej, gla’ påsk, var är godiset?”. Kanske är det borgerliga styrets inverkan, ”här ska inte kärringarna tro att de ska få några tablettaskbidrag, nähädå, här i Sverige jobbar man minsann för sitt godis”.

Sponsrad?

av Annika Marklund
clinique.jpg

För ett tag sedan frågade en läsare vilka hudvårdsprodukter jag använder.

Svaret ser ni här ovanför. Nej, jag är inte sponsrad. Nej, jag känner ingen som jobbar på Clinique. Men jag har provat en väldig massa olika märken genom åren och kommit fram till att de produkter jag trivs bäst med att använda är just dessa. Så sedan jag slutade plugga och började jobba passar jag på att köpa de här svindyra burkarna (de tre högra förpackningarna, dem använder jag dagligen, de två andra mycket mer sällan) på taxfreen när jag flyger någonstans.

De få gånger som jag pratat med folk – oftast make up-artister – om hudvård och sagt att jag använder Clinique har jag undantagslöst fått en lektion i varför jag verkligen borde testa (infoga valfritt annat dyrt märke) istället. Och det finns säkert hur många bra produkter som helst där ute. Men jag gillar Clinique, jag gillar hur krämerna känns mot huden, jag tycker förpackningarna är fina, och än så länge ser mitt ansikte såpass ”fräscht” och ungt ut som man kan förvänta sig när man snart fyller tjugoåtta. Det räcker bra för mig.

MEN SUCK.

av Annika Marklund

Alltså…

Jag åker till Los Angeles, är sanslöst nervös, läser allt jag hittar om Lady Gaga, ser alla intervjuer på youtube, är sanslöst nervös, skriver frågor, är sanslöst nervös, så kommer intervjudagen och jag har nog aldrig varit nervösare i mitt liv, tänk om jag får tunghäfta tänk om hon inte vill svara på mina frågor tänk om hon är elak tänk om jag gör bort mig tänk om jag går ut härifrån utan någonting vettigt alls, vad gör jag då?!, gör intervjun, den går okej även om jag sluddrar och fnissar och svettas liiite för mycket, stressar ihop en text till Aftonbladets nöjessidor, två timmar till lämning kom igen kom igen, aaah, stressar mig sjuk, skriver Sofis mode-texten från sängen, är sanslöst nervös att den inte ska vara vad min redaktör förväntat sig. (Får sms: det är den. Phu.)

Så i måndags kommer tidningen ut, sex sidor Lady Gaga-intervju, jag läser och rodnar lite men tänker att jo, visst är det här rätt bra, ändå? Eller?

Och det här är den respons jag får:

Bild 3.png

(Nej, det gör det inte alls. Det råder delade meningar i frågan och är i slutändan en fråga om tycke och smak. Själv anser jag att ”en freak” låter idiotiskt. Kuriosa: När jag i en kolumn från USA använde uttrycket ”ett piece of ass” ändrade redigerarna till ”en piece of ass”, och trettio personer mailade och skrev att jag var dum i huvudet som inte förstod att det heter ”ett”. Svårt att göra alla nöjda när man svänger sig med svengelska.)

Har man plus-medlemskap på Aftonbladet kan man läsa min Gaga-text här. Annars föreslår jag att man kikar i Sofis mode istället. Om man är nyfiken på om jag kan använda det svenska språket korrekt, eller så.

När knoppar brister.

av Annika Marklund

De senaste dagarna har varit lite för bra för att vara sanna.

Jag har tillbringat all tid, från soluppgång till solnedgång, i trädgården. Krattat löv och fjolårsgräs, suttit i en korgstol och läst i solen när blåsorna i handflatorna blivit för många och värken i ryggen för obekväm. Katterna har rusat runt, klättrat i träd och jagat fjärilar, eller bara vilat sig i skuggan.

När Örjan promenerat förbi med en extra vårtokig Vanessa och ropat att det är underbart, visst är det? har jag svarat att ja, det här är nog paradiset. För det har känts så.

Jag försöker att intala mig att det får vara såhär lätt. Att jag inte kommer att straffas för att jag tänker ljusa tankar under några smärtsamt vackra vårdagar.

Men det är som att ju skönare livet är, desto svårare är det att hantera saknaden. När allt är förjävligt kan jag ju åtminstone inbilla mig att hon har det bättre där hon är nu. Det fungerar inte när allt är såhär lugnt och rofyllt och solen skiner över nyspruckna knoppar som vore det sommar.

Hon har det inte bättre nu. Hon borde vara här.

n612446002_336409_5807.jpg

K.A.O.S.

av Annika Marklund

När det händer som mest grejer är det som svårast att sätta sig och blogga. Vet att jag tjatat om det förut, men det stämmer verkligen. Gör jag nästan ingenting har jag tid och ro att sätta ihop små inlägg om – just det – ingenting, men när det är fullt upp är det så snurrigt i huvudet att jag inte vet var tusan jag ska börja.

Hemma hos oss är det kaos. K-A-O-S. Det har det varit i tre och en halv månad nu, sedan vi kom hem till ett översvämmat hus i början av januari. Alla möbler, alla prylar och flyttkartonger som vi hade i hallen, badrummet och förrådet står utplacerade över hela huset, eftersom vi inte kunnat tvätta sedan i december blir bergen av smutstvätt fler och fler och högre och högre (garderoberna – för att inte tala om tvättkorgarna – har naturligtvis varit överfulla i evigheter) och det är som att ju stökigare det blir, desto mer omöjligt känns det att ta tag i. Jag vet ju inte var tusan jag ska börja där heller.

Nu vill jag bara att badrummet ska bli fäääääärdiiiiiiigt! Hantverkarna har sagt hur många gånger som helst att ”om två veckor är vi klara”. Såklart att de sagt det. Och jag förstår att det drar ut på tiden, jag vet ju att det alltid blir så, jag menar inte att de gör ett dåligt jobb. Men det är bara så påfrestande.

Jag längtar, längtar, längtar tills vi får vårt hus tillbaka, tills det går att röra sig härinne, tills det känns som vårt hem igen.

Vi brukade vara stolta när vi fick besök, över hur lugnt och fint och rofyllt vi hade det. (Om än inte alltid helt välstädat, förstås – det finns ju så mycket annat att göra som är roligare än att städa jämt och ständigt.) Nu vill jag aldrig ta hit någon, eller snarare, det går inte. Det finns ingenstans att sitta, man får flytta på travar med kläder och prylar varje gång man vill förflytta sig, göra smala gångar i allt bråte.

Men! Förutom kaoset så är det ganska bra, allting. Mycket händer, mycket måste göras, men det är i huvudsak spännande och bra saker. Faktiskt händer så mycket just nu att jag inte hunnit spela gitarr en enda gång sedan jag kom hem från Los Angeles. Saknar det. Hoppas att jag inte börjar från noll när jag väl sätter igång igen, utan att ackorden hunnit fastna i fingrarna så att det bara är att repetera dem innan jag kan gå vidare och lära mig nytt.

I alla fall så hoppas jag att det kommer att finnas mer bloggtid, mer blogginspiration, framöver. Och att ni vill fortsätta att titta in här då och då. För jag gillar er!

Sida 3 av 125
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Karl Sigrelius, Frida Westergård och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB