Söndag är arbetsdag, sjuk eller inte.
Jag försöker skriva ihop en krönika som inte vill bli skriven. Längtar tillbaka till sängen.
Men mest av allt längtar jag efter att bli frisk, så att jag kan städa huset. Slänga berget av snorpapper jag kastat ner bredvid sängen (oerhört fräscht, jag vet). Dammsuga och torka av. Tvätta några maskiner. Promenera. Ååh.
God natt, där ute.
Försökte se Gossip Girl in i det längsta, men fick stänga av och hosta slem så ofta att jag lyckades glömma vad avsnittet handlade om efter varje hostattack. Insåg då att ”That’s Gay” fungerar bättre – de är inspelade i ett mer lämpligt feberformat. Korta, smarta, roliga och väldigt, väldigt sorgliga.
Idag missade jag min Riskettan-utbildning. Jättejättejättesjuk. Försöker se på Gossip Girl men kan inte koncentrera mig. Svettas sängkläderna dyblöta och kan inte dra ett andetag utan att hosta. Oroar mig för att inte klara av att jobba i helgen.
Usch, vad negativt det låter. ”Inteinteinte”. Det finns ju uppsidor också. Som att jag slapp sitta i en stekhet buss i en och en halv timme idag. Som att fåglarna kvittrar så högt utanför fönstret att jag knappt hör vad Serena och Blair säger. Som att min älskling, som inte missade Riskettan, snart kliver av den stekheta bussen och kommer hem och pussar mig på örat. Som att livet är ganska gött, ändå. Trots dunderförkylning.
(Fast jag måste erkänna att det just nu mest känns som att allt suuuger.)
Det här är så fantastiskt klokt skrivet av Underbara Clara. Jag känner igen mig så, så, så mycket.
Jag vill heller aldrig ha ett heltidsjobb, inte om jag kan undvika det. Jag vet hur dåligt jag mår av stress, hur sjuk jag blir av att inte hinna med. Och då har jag inte ens barn ännu.
Det här kommer ni att få läsa mer om av mig, det kan jag lova. Måste bara bli lite friskare först. Sen!
Jaså. Sjuk igen. Minsann.
Nåväl. Jag fick vara halvfrisk och ta körlektioner i nästan tre dagar innan infektionen kröp tillbaka in i bihålorna och ner i halsen och lungorna. Över förväntan!
Och det går bra. Riktigt, riktigt bra. Jag hade inte kört på snart sju år, nu har jag kört i tre dagar, och jag har aldrig känt mig närmare ett körkort.
Vill passa på att säga till alla er som klarat uppkörningen och sitter där hemma med era körkort: FY VAD GALET DUKTIGA NI ÄR!
Min mamma tycker att veckans krönika i Sofis mode är ”hur rolig som helst”. Hon hälsar att hon ”skrattade högt flera gånger”.
Nu är ju jag knappast känd för min eminenta humor, och det kan också vara så att min mamma säger så eftersom hon är min mamma. Men ni får gärna läsa och bilda er egen uppfattning. Och säg till om ni gillar den!
(Bilden ser helt konstig ut eftersom jag låg sjuk i influensa när jag skrev krönikan, och inte hade någon möjlighet att ta en ny bild. Fick skicka med en Ronnie knäppt ett par dagar tidigare, det där var den minst dåliga.)
Det här är Ren Vokes. Hon är en av deltagarna i senaste säsongen av den smaskigaste guilty pleasure-serien of all times. America’s Next Top Model, alltså.
Jag tycker bara att hon är så himla himla himla himla himla himla himla fin.
Och så får hon mig att hämta kökssaxen och kapa av min långa tråkiga lugg sådär precis under ögonbrynen. Eller, inte riktigt. Men jag skulle vilja.
”Du är ju så fin som du är”, säger Ronnie. ”Du behöver väl inte förändra bara för förändringens skull.” Nähä? Varför skulle man annars förändra sig, då? För att undvika kärnvapenkrig?
Jag vet absolut ingenting om fotografen Barbara Vidal. Mer än att hon tagit de här ljuvliga fotografierna med hästar på. Det kanske räcker?