(Du är det finaste jag vet.)

Tänk vilken tur att någon kommit på det briljanta konceptet ”taxi”! Jag och Muhammed har så trevligt att jag knappt tänker på hur skrattretande dyrt det här blir. 

Min allra första körlektion (den här omgången åtminstone – för sju år sedan tog jag ungefär tio tusen lektioner) börjar om en stund. I Flen. Och här står jag. I Stjärnhov. Är en idiot. Har missat bussen. Det var väl skoj?

Min favoritkrönikör har skrivit en förbannat bra text, den här veckan också. Läs den här.

(Nej, jag är inte partisk, jag har bara ypperlig smak både vad gäller krönikor och kärlek.)

Min intensivkurs har inte börjat särskilt intensivt. Jag sitter och bläddrar i pärmar. Har gjort det hela dagen.

Det vore lögn att påstå att det är jätteroligt, men det är ju å andra sidan inte meningen, heller.

Idag har varit en alldeles underbar dag, med besök av fem av världens finaste tjejer: min mamma, mammas bästa vän Tove, och hennes tre flickor. Vi har myst med hästarna och gräddat tio tusen plättar.

Men till slut var de tvungna att åka, och nu ska jag försöka få ihop en krönika. Det går sådär. Saknar flickorna redan. Önskar så att jag fått behålla dem. Varför får Tove ha tre och jag inte en enda? Orättvist, det är vad det är.

* Ska slemmet i mina lungor aldrig ta slut? Hur mycket kan det egentligen finnas där nere?

* Vart tog sommaren vägen?

* Kommer jag att drömma om att jag kör ihjäl mig själv, mina vänner och min familj varenda natt tills jag har körkortet i handen? Ännu längre?

Idag var första riktiga sommardagen här hos oss.

Vi åt frukost utomhus, påtade i trädgården hela dagen, och nu äter vi sen sill och potatis-middag. Med rödlök, gräslök, gräddfil och allt annat min Ronnie tycker är viktigt.

”Du är en riktig hejare på potatis, du”, sa han alldeles nyss. Det är kanske det finaste någon sagt till mig. Eller så är jag bara kär och glad.