Just det. Han jag lever med har skrivit en krönika i dagens Aftonbladet om att flytta ut på landet. Den kan ni läsa här, om ni vill.

Haha. Bara några timmar senare ser nu mina planer på utbildning annorlunda ut – det går undan i svängarna här ute i Stjärnhov!

Som det ser ut nu så sätter jag mig i skolbänken i höst – om jag kommer in, förstås – men förändringen därefter kommer antagligen inte att bli så stor som jag från början tänkte mig. Jag ska känna mig för, fundera, ta det varligt. Börja i liten skala. Kanske stanna där, kanske gå vidare.

Så, nu skickar jag in en ansökan till att läsa Svenska kyrkans grundkurs med start i augusti.

(Uppdatering: naturligtvis kommer jag aldrig, aldrig, aldrig att sluta skriva. Så lätt blir ni inte av med mig!)

Här följer tre upplysningar. De två första är mycket banala, den tredje potentiellt livsomvälvande. För mig, då.

1) Jag har fått nät! Näääääääääääät!!!!!!!!!!!!!!! Tack, Bredbandsbolaget. Det var på tiden.

2) Sådant här hår vill jag ha. Precis, precis, precis exakt sådant. Trevligt att det inte är särskilt långt dit. Bara ett par decimeter.

3) Jag tror faktiskt att jag har hittat det yrke jag vill utbilda mig till. Man skulle kunna tycka att det är lite synd att jag redan pluggat upp alla mina studielånspengar, men ja, må så vara.

Ni får självklart veta vad det är, så snart jag låtit det sjunka in, smakat på det, känt efter både en gång och tusen. Men det kan vara rätt. Det känns rätt. Just nu gör det det.

I så fall sätter jag mig i skolbänken igen, kanske redan i höst.

Strike a pose, baby!

Förresten. Jag har tydligen gått och blivit långhårig. När hände det?
Tjusigt är det, oavsett.

God morgon, vänner. 

Ursprungsplanen var väl egentligen att först skriva klart krönikan, sen äta glass med fruktsallad och chokladsås och kolla på Dawson’s Creek.

Men den där krönikan blir ju aldrig klar. Så jag ändrade om lite i planen.

Kanske inte så smart. Men himla gött.

Klockan är snart fem och man måste fortfarande solkisa. Åh. Liksom, bara en sådan sak.

När jag missade pendeltåget hem med en minut hade jag plötsligt två timmar att slå ihjäl innan nästa gick. Det blev två kokta med bröd och ketchup i solen på Konserthustrappan – och ett par vårkängor att möta barmarken med. Med dem på fötterna känns det som att det förmodligen blir vår väldigt snart.

Nu är kängorna och jag på pendeln, snart hemma. Jag längtar och löser korsord. När jag äntligen kommer fram står jobb och lite mer jobb på schemat. Det blir fint.

Jag känner på mig att idag kommer att bli en bra dag.

Framme vid gatan där min familjs hus ligger och väntar på att ge oss tak över huvudet för natten.

Det är ganska vackert här. N’est-ce pas?