Det är så konstigt. Att jag har så ont så ont så ont i huvudet, sjunde dagen i rad nu, att jag vaknade i morse och inte kunde åka ut till huset som jag planerat eftersom värken gjorde mig helt blytung, kunde inte resa mig. Att jag är så trött och svag och att det är så fruktansvärt mycket just nu. Och ändå känner jag mig så jävla lycklig.

Begrunda citatet ovan. Så skriver Eva Sternberg, en av grundarna till stiftelsen ”Kvinnor Kan”, i sin debattartikel i Expressen – där hon uppmanar Birgitta Ohlsson att tacka nej till posten som EU-minister och istället stanna hemma med sitt ännu ofödda barn.

Och såhär beskriver nämnda stiftelse sin verksamhet:

Här hade jag tänkt att skriva en kommentar till det ni just läst. Men det känns som att det tragiska, lustiga och fullständigt obegripliga i detta… helt enkelt… talar för sig själv.

Kära ni.

Det händer väldigt mycket nu. Plötsliga förändringar. Jag känner inte riktigt att jag hinner med. Vet inte hur jag ska reagera.

I perioder som den här är det väldigt svårt att blogga, av flera anledningar.

Dels för att det känns absurt att skriva inlägg när jag inte kan får vill borde skriva om allt det jag hela tiden tänker på. Jag trivs inte då, när jag tvingas undanhålla de verkliga tankarna och känslorna så att orden som blir över känns som lögn.

Dels för att jag är så förbannat känslig. Tar så fruktansvärt illa upp av sura och illasinnade kommentarer, sådana som skrivs för att provocera och såra. Jo, jag vet att de ”hör till”. Att det är sådant man ”får räkna med”. (Herregud, tro mig, jag vet. Jag har bloggat i fem år och skrivit krönikor i två.) Men jag orkar helt enkelt inte med dem just nu. Det känns så onödigt att bli ledsen över sådant som inte betyder något, när det finns så många andra känslor att känna.

Så. Jag vet inte. Jag kanske inte går in här så ofta de närmaste dagarna. Eller så gör jag det. Jag är inte säker på mycket för tillfället.

Men såhär mycket vet jag: Ni fina som läser här, ni som kommenterar utan att jag behöver få en ond klump i halsen när jag läser era ord – ni måste lova mig att vara snälla mot varandra. Och mot er själva. Bry er om det som faktiskt är viktigt, och försök att skala bort det som får er att må dåligt. Allt kan förändras så snabbt. I en jävla blinkning.

(Nej, jag tänker inte uppmana er att fånga dagen. Men ni får naturligtvis gärna göra det också, om ni vill.)

Until next time,

A.

(Jag har en känsla av att du vet vem du är.)

Tänk. Jag ligger sjuk idag. Vilken skräll.

Här har vi varit idag. Vi är ofta här numera. Vänjer oss vid att det en dag, skrämmande snart, kommer att kallas ”hemma”.

Idag handlade besöket om el. Jordfelsbrytare, nya eluttag, omkoppling och ikoppling. Sådant. Vi gick runt med El-Bosse och satte kryss med markeringstejp där uttag ska upp, han visade var de måste slita ut alla ledningar ur väggen för att kunna dra ny, jordad el, och jag och kärleken bråkade om var vi ska ha taklampor och skrivbord och bokhyllor. Jag lekte vuxen och sa, sammanbitet, ”älskling, eftersom det här inte rör Bosse kanske vi kan diskutera det vid ett senare tillfälle”. Och jag menade det.

Men sen kom vi på att man kan ha en helt annan sorts bokhyllor och så kändes allt mycket bättre. Och så åt vi thaimat i Gnesta och tog pendeln hem.

(Min kärlek skrev förresten en krönika igår, om El-Bosse och Bygg-Bosse och alla de andra fina killarna som just nu fixar i vårt hus. Fast mest om hur de påverkar hans så kallade ”manlighet”. Jag tycker att den är hysteriskt rolig, men det kan vara för att jag var där – ”maybe you had to be there”. Ni som vill kan läsa den här.)

Nu ska min kärleks lägenhet säljas.

I det här sovrummet vaknade vi bredvid varandra varje morgon vårt första halvår tillsammans.
Här hade vi vår första dejt.
Här blev vi kära, och fortsatte att vara det.

Nu har vi helrenoverat, möblerat och sett till att lägenheten är riktigt tjusig.
(Okej, det är mest jag som gjort det – kärleken var tvungen att åka till Göteborg och spela in film, just när vi kommit igång. Tur att jag är så förbannat händig. Seriöst alltså.)

Här ovanför ser ni bilder som lagts upp i annonsen – vad säger ni, visst blev det fint?!

Idag storstädar jag och lyssnar på Hästpojken.
Snart ska vi på bio.
Och imorgon bär det iväg till huset igen, tredje gången på fyra dagar.
Det här är fina da’r.

Den här videon och låten har jag lagt upp förut. Men det struntar jag i. För den är en av de allra allra allra finaste jag vet.

Nu ska jag iväg på middag. Trevlig helg, kära ni.

Kan vi inte bara lyssna tillsammans?