Lustigt. Uppseendeväckande många av de som mailar mig angående min kolumn vill mest bara påpeka att man faktiskt inte går i USA. Nej, man åker bil. Eller har en man som sällskap. Alla (tjejer, flickor, kvinnor, tanter) som går på trottoaren är faktiskt horor. Varför skulle det annars heta ”gå på gatan”, eeehöhöhöhöö.

Tänk. Att jag inte förstått det. Eftersom jag inte har körkort och bestämde mig för att gå den fem minuter långa promenaden genom villaområdet är jag alltså prostituerad. Min syster och hennes tjejkompisar, som ännu inte nått körkortsålder, är också horor. Precis som grannfruarna som går ut och går med sina hundar och barnvagnar. Då är det förstås inte konstigt att snubbar frågar om avsugningar! Det är ju för tusan vårt jobb att ge dem.

Eller. Tänk, en gång till – tänk om det är så att jag menar att även tjejer, flickor, kvinnor och tanter ska kunna röra sig fritt i sina egna kvarter. Utan bil. Utan man. Tänk om jag menar att det faktum att alla kvinnor som vistas utanför sina hus eller bilar anses vara horor är själva problemet jag beskriver i kolumnen.

Ja, tänk om det är så. Att de allra flesta som mailar och är arga på att jag är så okunnig i själva verket kanske inte är så klipska själva. Då hade ju Lars, Gustav, Göran, Åke, Henrik och alla deras kompisar kunnat ägna den tid och energi det tar att maila mig åt någonting helt annat.

Typ diska eller dammsuga. Vad rent och fint de skulle få det hemma.

Nu ligger min kolumn uppe på nätet, här.

Jag hoppas att ni läser och berättar vad ni tänker.

Linne och kavaj, Forever 21. Hårband, Icing. Sammetstajts, MQ. Skor, Din Sko.

Tänk – det blev en kolumn den här gången också. På fredag kan ni läsa den i Aftonbladet och på nätet (självklart postar jag en länk).

Nu när den äntligen är inskickad och klar firar jag med ett Gossip Girl-avsnitt och mjölk och kakor. Och längtar hem. Till sängen hemma i lägenheten, den där han just nu ligger i sover. Om några timmar vaknar han. Promenerar ner till sitt stammiscafé och dricker en americano. Kanske snöar det fortfarande.

Jag vill sitta där, bredvid honom, dricka kaffe med mjölk och värma fingrarna i hans hår.

Snart.

Det lite sorgliga med att ha två fantastiska systrar som inte är släkt med varandra är att när jag väl får träffa den ena, saknar jag förstås fortfarande den andra.

Fast allra oftast saknar jag dem båda två.

Vad är det för sätt av mina föräldrar, egentligen? Att placera mina systrar i södra Spanien respektive södra Kalifornien? Oh well. Jag behöver åtminstone inte oroa mig för att mina flickor ska frysa.

Min urtjusiga, underbara Amanda. Miss you, love.

Såhär är det:

Jag har det väldigt fint här i Los Angeles, med familjen som jag så sällan träffar.

Det är en sanning.

En annan sanning är denna:

Det är så mycket här som gör ont. Ibland är det nästan outhärdligt. Jag har svårt att förhålla mig till det, till obehaget och alla dessa jävla känslor. Förbannat svårt, faktiskt. Så jag skrev den här texten, som ett sätt att hantera allt, att rensa skallen och kunna gå vidare. Hålla ut. Kunna koncentrera mig på allt som faktiskt är bra, fint, ibland nästan fantastiskt.

Det blev en slags fortsättning.

Den finns i Sofis mode idag och imorgon. Jag hoppas förstås att ni läser, och om ni gör det, att ni berättar vad ni tycker, tänker, känner.

Tack.

Linn kommenterade det här inlägget:

”Jeez, så glad jag blev över att se bilderna på hunden! Helt fantastiskt. Genuin glädje som bara kan komma från djur och deras villkorslösa kärlek. Har du några fina bilder på fler fyrbenta djur (hästar, for instance)?”

Vet du, Linn? Jag fångade både en och två och ännu fler på bild. Enjoy!

Note to self: ät aldrig, aldrig mer födelsedagsmiddag med farmor, farfar och hans nya kvinna. Eller några andra middagar heller, för den delen. Kaos, vansinne och höjden av oförskämdheter. På gränsen till komiskt, absolut. Men bara på gränsen.

Syster var i alla fall tjusig, som vanligt: