Min syster körde. Jag fotograferade. Hundjäveln hängde ut genom fönstret, som vanligt.

Som ni alla säkert vet så är den amerikanska ”högtiden” Halloween mest av allt en ursäkt för unga tjejer (och homosexuella män) att klä sig riktigt, riktigt slutty. (Jodå, precis som de påstår i Mean Girls.)

Jag och min syster hade inga kostymer, men vi gjorde vårt bästa för att utstråla galenskap och läskig slampighet. Man tar seden dit man kommer, och så vidare.

”Och vad ska ni föreställa”, frågade min pappas flickvän när vi vinglade ut på tomten.

”Vi är typ vampyrer”, sa jag.

”Döda crackhoror”, sa min syster.

Kvällen som följde finns inte förevigad i bilder, eftersom min pappa var säker på att min kamera skulle bli stulen om jag tog med den till Halloweenparaden längs Santa Monica Boulevard. ”They’ll snatch it right off your neck!”  Såhär i efterhand är jag övertygad om att det hade gått utmärkt att ta med kameran – till exempel med tanke på att jag såg åtminstone femtio andra fotografera med liknande kameror utan att någon överföll dem – men det var faktiskt skönt att inte plåta, bara vara. Uppleva.

(Och min något absurda födelsedagskväll kan ni läsa om i Sofis mode om lite mer än en vecka.)

Åh! Jag har haft en alldeles, alldeles fantastisk födelsedag. Jag har träffat underbara människor och fått fler nya intryck än på väldigt länge. Tack för alla gratulationer, ni är så fina!

Nu ska jag sova, och imorgon kommer jag vara sanslöst bakis efter alla gratisshots på min nya favoritbar. Men det var faktiskt min födelsedag, och då får det vara värt det.

Den här utsikten. Den är min. Min och hans. Vår.
Kan ni tänka er?
Det får bli min födelsedagspresent till mig själv. Att äntligen få visa er.
Att äntligen få säga: Här! Här ska vi bo.

Detta är vad vi kommer att se när vi tittar ut genom vårt sovrumsfönster.
Det är också utsikten från mitt nya arbetsrum. Från verandan, från lekstugan och badrummet.

När vi flyttar in kommer alla grenar vara kala, sjön frusen och hästhagarna täckta av snö.
Någonting säger mig att det kommer att vara precis lika vackert.
Kanske ännu vackrare.

Sådär! Nu är det äntligen min födelsedag, även amerikansk tid.

Grattis grattis grattis till mig!

Tjugosex! Can you tell?

Klockan fyra i eftermiddags, LA-tid, blev det officiellt min födelsedag i Sverige. Det tyckte både jag och pappa att vi borde fira på något vis, så vi åkte till en mexikansk restaurang, åt enchiladas och drack varsin öl. Pratade om viktiga saker, såsom karriär, vänskap och guacamole.

Men innan vi åkte tyckte min far att det var på sin plats att han fick visa upp sina fotoskills. Jag fick posera utanför huset och han brände av följande bilder:

Crappy, tycker ni. Well, då skulle ni sett dem i original. Då såg de ut såhär:

Nej, om man skulle ta och försöka sova snart. Då är det min födelsedag när jag vaknar, även här. Tänk, vad fint. Twenty-frickin-six. Två och en halv timme kvar som tjugofemåring.

Vet ni? Det blir gött att gå vidare. Jag känner att jag kommer att trivas med att vara tjugosex och ägare till världens finaste hus tillsammans med världens finaste man. Det kunde varit mycket, mycket värre. Och faktiskt inte särskilt mycket bättre.

Syster traskade nyss in på tomten i sina nya skor och sin väldigt glittriga paljettklänning.

”Vad fin du är”, sa jag. ”Har du sett ut sådär i skolan?”

”Yes, vaddårå”, sa hon. ”Har fått komplimanger för skorna av en massa folk jag inte känner. Vad har du haft för dig idag?”

”Jag har mest läst dina gamla Gossip Girl-pocketar och njutit av att jag fortfarande inte är tjugosex.”

”Äh. You’ll be an oldie but goldie”, sa syster. ”Men jag skulle bara lämna mina skolgrejer. Måste iväg igen. Ska träffa kompisar. Ses senare.”

Och så var hon borta igen. Och jag får nöja mig med att umgås med den här skällande tönten:

Ungefär såhär känner jag mig. Ja, som i låten, då. Simsfigurerna är bara pricken över i:et.

Jag har försökt. Det går inte.

Alltså: Istället för sömn – Gossip Girl-maraton.

Jag är sjuk. Det är just nu mitt minsta problem. Det som plågar mig är detta:

När jag sover drömmer jag vidriga mardrömmar, ja, vidrigare än på mycket länge.

När jag är vaken vill de inte släppa taget. Jag fastnar i ett mellanläge, någonstans mellan mardröm och vakenhet. Konstant livrädd.

Låtsas som om allt är som vanligt. Man kan inte säga till sin familj som man inte riktigt känner att man har en känsla av någonting fruktansvärt kommer att inträffa, att man är alldeles säker, eftersom man drömt det.

Men imorgon ska jag bryta mig loss. Jag har en plan jag hoppas fungerar: jag ska tillbringa fredagen, min sista dag som tjugofemåring, i soffan framför Hannah Montana The Movie, The Proposal och He’s Just Not That Into You. Om inte den chickflicköverdosen tvingar mardrömskänslan att ta till flykten… Jo, det måste fungera.

Nu ska jag sova och försöka drömma om annat än tortyr och död.