Jag har nya skor.

Åh, jag måste bara få berätta! Alldeles nyss hörde jag ett så underligt ljud. Det lät raspigt och regelbundet, ungefär som om någon sågade med en väldigt liten såg. Inne i mitt sovrum. Jag började se mig omkring, fundera på om det var någon elektrisk apparat som gått igång, eller om ljudet ändå kom utifrån –

Tills jag insåg att katten somnat. Halvt gömd under mitt täcke. Och att hon ligger och snarkar så att hela sängen vibrerar. Ibland jamar hon till i sömnen, ibland låter det som om hon ligger och nynnar lite. Nananana.

Jag tror aldrig att jag hört ett sötare ljud. Jag önskar att jag kunde spela in det och förvara det i en medaljong runt halsen i resten av mitt liv.

Lördagkväll betyder partykväll i min systers liv. Well, de flesta kvällar verkar vara partykvällar för henne. Men i lördags drog hon för en gångs skull med mig ut. Det var en väldigt… annorlunda upplevelse. Som en parodi på amerikanska hemmafester, tänkte jag en stund. Tills jag insåg att, nej. Ingen parodi. Bara väldigt amerikanska hemmafester. Det är tydligen exakt så de är. Som man föreställer sig. I sina (mar)drömmar.

Jag hade med mig kameran men orkade bara dokumentera den första halvtimmen. Såhär såg det ut:

Min syster är egentligen en mycket blek flicka. Speciellt för att bo året runt i Los Angeles. Men she ain’t got nothin’ on me!

Det dansades.

Ovan ser ni de obligatoriska röda plastmuggarna, kända från alla festscener i alla highschoolfilmer som någonsin producerats.

Syster gick runt och såg fantastisk ut i en obscent kort paljettklänning. Jag kunde dock inte ha några invändningar, eftersom det är jag som köpt den åt henne.

Själv hade jag en glansig mörkblå kavaj, svart tröja knäppt ända upp i halsen, svarta kilklackar och sammetstajts. Japp. Tajts. Som byxor. Jag brukar fnissa i smyg åt människor över tolv år som använder tajts som byxor (inte av elakhet, men hey, det ser roligt ut). I alla fall: Det kan jag inte göra längre. Skit också.

Pojken på bilden heter Zaid. Han var vårt sällskap och vår chaufför under kvällen. En mycket trevlig ung man som halvt om halvt har ihop det med min syster, och som på grund av mig och mina mycket övertygande förmaningar tvingades hålla sig förhållandevis nykter hela natten.

Faktum är att min syster gör sig iordning för att smita iväg genom sitt fönster och träffa honom just nu. Han ska plocka upp henne i sin alldeles nyinköpta bil nu vid midnatt. Hon tror att jag inte har en aning, låtsas att hon är i badrummet för att göra sig redo att gå och lägga sig. Pfffft. Som om jag inte vet allt.

Meh. Kan ingen bara spränga det här jäkla google translator i luften? Jag vill ha mitt språk ifred! (Hej Zaid.)

Jag spelar Bright Eyes, Håkan Hellström och Postal Service för min syster. Hon spelar den här låten för mig. Om och om igen på väldigt hög volym. Det är fint. Man kan säga att vi kompletterar varandra. Jag är melodramatisk och hon är snuskig.

Jag har en ny tjusig klänning jag vill visa för er.

Okej, egentligen är den kanske inte så fasligt tjusig, men den är åtminstone ny.

Och så ser jag ju förbaskat tuff ut på de här bilderna.

Mycket trevlig man som verkar handla skjortor på samma ställe som min pappa (se längre ner).

Min far.

Lucy är en väldigt högljudd hund. Högljudd och oerhört energisk.

Häromdagen började hon tjata om att få åka till rastgården här i området, och när hon verkligen bestämt sig för något, då blir det så. Alltså fick jag, pappa och Lucy packa in oss i bilen och köra dit.

Jag tog med kameran – och jag hoppas att åtminstone ett par stycken av er tycker om hundar, för snart lägger jag upp ett ganska rejält fotoinlägg därifrån. Det hade kunnat bli minst tio gånger längre. Jag är ingen hundmänniska, men vovvarna at the dog park var vansinnigt intressanta. Och överraskande förtjusta i att vara med på bild.

You’ll see.

Här kan ni läsa min senaste kolumn, publicerad i dagens Aftonbladet.

Den handlar om terapi. Och om vänskap. Vad det ena gör med det andra.

Läs! Och diskutera hemskt gärna i kommentarfältet. Det betyder väldigt mycket för mig att få veta vad ni tycker och tänker.

(För att förtydliga: Jag har fantastiska vänner som jag kan prata om – nästan – allt med. Så har det inte alltid varit, och jag kan fortfarande känna så som jag beskriver i kolumnen; oro för att tränga mig på, vara ”för mycket”. Och jag känner samma ovilja hos många i min omgivning, en rädsla över att behöva blotta sig, bli för känslosam. Som om det vore farligt, förödande.

Detta är alltså en tendens jag upplever. Inte ett personligt klagomål på vare sig mina vänner eller min psykolog.)

Hurra! Min syster har gått med på att baka sina prisbelönta blåbärsmuffins. Eller, de är väl inte direkt prisbelönta. Men de borde vara.

Senast jag åt dem var i december 2006. Det känns som löjligt länge sedan och är det också. Då såg det ut såhär:

HUR mår du?

”Min pappa har också en skokartong.
Hans står på översta hyllan i garderoben i hans sovrum i en av Los Angeles många förorter.
Den är full av skolfoton, full av överstrukna nummer, felstavade brev som berättar om favorithästar och friluftsdagar.
En inbillad inblick i ett liv han inte vet någonting om.”