Idag skriver jag en krönika om konst och längtar till söndag.
Kärleken ligger och läser. Han har bara tre sidor kvar. När han läst ut dem ska vi promenera och få snörvliga höstnäsor av vinden.

Det var morgon och jag och min kärlek tog bussen till Gamla stan. Satte oss på ett fik som var skrattretande dyrt, åt foccacia och drack kaffe, pratade om just ingenting.

Promenerade en bit, vinkade av kärleken som skulle till biblioteket, traskade upp till H&M på Götgatsbacken och köpte en jacka i ljuvligt mjuk och gosig fuskpäls på H&M (den ni kan se i inlägget här nedanför).

Sedan satte jag mig på tunnelbanan och åkte till min psykolog Anna för vårt första samtal på flera veckor. Och äntligen, äntligen kändes det som att något lossnade. Som att vi förstod varandra, som att jag kunde ta till mig det hon hade att säga. Som att vi kanske närmade oss ett slags… resultat.

Snart ska jag iväg och äta middag. Men först ska jag sitta här i sängen och vara lycklig en stund – och lyssna på den här låten:

Någon idiot, alternativt flera, envisas med att radera alla låtar från Höstpromenad-spellistan på Spotify. Så. Nu ligger den istället här. Eftersom det inte går att lita på alla människor får ni istället kommentera med önskemål om låtar, så lägger jag till dem.

För tolv år sedan intervjuade jag det irländska pojkbandet Boyzone för teve. Jag var ett ambitiöst barn, de var inte särskilt många år äldre, men jag såg dem som gubbar. Förstås.

Stephen Gately var tjugoett. Mild och söt. Proffsig och överseende. Skrattade snällt åt mina försök att förolämpa honom och bandet. (Min intervjuteknik gick ut på att överrumpla de intervjuade och göra dem förbannade – jag var övertygad om att det var så och endast så journalistik utövades.)

Nu är han död. Trettiotre år gammal.

Igår råkade min kärlek säga något om döden. Jag frös till is direkt. Då strök han mig över kinden och sa: Det är flera tusen år tills dess. Du behöver inte tänka på sådant på minst tusen år till.

Kanske sa Stephens man samma sak till honom. Jag hoppas det. Även om det visade sig att det inte var sant.

Jaja. Så, Sverige förlorade i den där fotbollsmatchen. Det var förstås tråkigt. Jag läste mest tidningen och åt pasta med köttfärssås medan de andra sa saker som ”…men han har ju varit i jävligt risig form ända sedan landskampen mot bla bla bla” och… ja. Sådant. Jag orkar inte komma på fler exempel, bara tanken tråkar ut mig.

Kvällen, som utöver fotbollstramset var enormt fin, tillbringade jag och mina allrakäraste hemma hos vår älskade vän Peter Ottsjö.

Peter är inte bara en mycket vass journalist och en imponerande grym Singstar-sångare. Han är också förbannat snygg. Är han inte? Jo.

Hjärta pojkarna.

(Och bara så att ni vet: nej, vi är inte ihop.)

Igår ”träffade” jag Herta Müller, årets nobelpristagare i litteratur. Idag var jag på premiär av Jon Fosse-pjäsen ”Flicka i gul regnjacka”. Snart kan jag dyka omkring i mitt kulturella kapital likt en tumlare, Joakim von Anka-style. 

(Foto: Jag.)

Dagens kolumn i Aftonbladet finner ni här.

Jag hoppas att ni läser den. Berätta gärna vad ni tänker. Man kan lugnt säga att det här ämnet är viktigt för mig. För oss alla, faktiskt.

Wardrobe Stockholm, den enda webbshop jag vågar handla ifrån, har fått en tjusig makeover. När jag fick nyhetsbrevet där det meddelades blev jag liksom tvungen att gå in och köpa några små saker. Det blev den här:

…och den här.

(Hade jag haft råd eller varit mer slösaktig hade jag definitivt köpt den här fina laptopväskan för en tusenlapp också. Jag bär omkring min dator i en tygpåse med Modette-tryck. Tygaxelbandet skär in i axeln.)