Ingen ska komma och säga att jag inte övar tillräckligt på gitarren. Ingen!

Synd att jag inte är särskilt duktig ännu. Egentligen hade jag velat dokumentera min utveckling från total nybörjare till… någon som kan spela en enkel låt hjälpligt, men mitt ego vägrar gå med på att spela in något som inte låter ens i närheten av okej. Förstår inte hur jag någonsin ska lyckas bli så bra att jag kan lägga upp något på nätet.

Jag kan liksom inte ens ta ett F. Försöker varje dag, en betydande del av min övningstid går åt till att kämpa med det där jäkla F:et. Det är ju för tusan bara två små strängar som ska tryckas ner av samma finger. TVÅ STRÄNGAR! Men nej. Nix. Nope. Sorry.

Jag fortsätter ändå, förstås. Det enda som är säkert är ju att jag aldrig kommer att lära mig att spela ett F om jag ger upp. True story.

Klart att jag åt semla idag. Man följer väl med strömmen, liksom.

Sedan åt jag en till. Tyvärr. Mådde inte très bien efteråt. Hade dock en bra ursäkt: när jag ätit upp första semlan hade jag bara druckit upp halva mjölkglaset, och jag… ja… jag ville ju inte låta resten av mjölken gå till spillo. Så jag sköljde, så att säga, ner den med en semla till. Inte mitt fel att Ica bara sålde dem i tvåpack!

OBS. Jag mådde alltså inte dåligt för att semlor innehåller många kalorier. Om ni nu trodde det. Jag mådde illa för att man mår illa om man äter två semlor till lunch. Don’t worry, jag käkade ett paket nudlar till efterrätt.

Wow… jag borde verkligen ta tag i det här med att laga mat även när jag är ensam. Synd att det ska vara så förbannat svårt.

Alldeles snart kommer Ronnies debutroman ut i Norge!

Vår vän Ingelin Røssland har översatt boken till nynorsk och vi fick hem ett exemplar i brevlådan igår. Jag älskar omslaget – tycker att det känns väldigt ”En kärlekshistoria”, och det är sannerligen aldrig fel.

Alltså, hett boktips till mina norska läsare! (Jag råkar veta att jag har åtminstone två stycken…)

Jag säger bara en sak.

Har ni någonting ni borde få gjort – jobb, plugg, disken, ringa farmor, vad som helst – gå för guds skull inte in här och börja spela sten-sax-påse mot en irriterande smart dator.

Seriöst! Gör det inte!

När ni som mailar mig eller kommenterar i min blogg länkar till era bloggar går jag alltid in och läser hos er. Förstås.

Ibland har ni världens vackraste fotobloggar, ibland skriver ni så att hjärtat nästan brister, ibland bloggar ni om mode eller träning eller böcker. Allra oftast handlar era bloggar om era liv, er vardag, sådant ni gått och funderat på, låtar och filmklipp ni tycker om, skola och fika och promenader och jobb och kärlek och vänner och familj.

Och det finns en sak som jag tänker på, varje gång jag klickar mig in hos er.

Att det är så vidunderligt jäkla ashäftigt att jag kan gå in på en blogg där det står om någon som gått på spinning och ätit korv stroganoff och har redovisning på franskan imorgon, som hade jeans och skinnjacka på sig igår och som somnade framför Lyxfällan – och så har jag fått ett mail eller en kommentar av just henne, fått veta saker hon tänker på som kanske nästan ingen vet, förutom jag och de som läst hennes kommentar hos mig.

Det är svårt att förklara. Men det är en mäktig känsla att veta att om jag hade hamnat på den bloggen av någon annan anledning hade jag bara sett en främling. Men eftersom hon valt att dela med sig av sig själv till mig så går jag in på bloggen och ser en riktig människa, nästan en vän. Plötsligt kan jag läsa det som står mellan raderna och… Jag kommer alldeles nära.

Jag vet att det låter flummigt, jag vet att det låter som klyschor, men jag menar det (och skyller på att klockan är halv två på morgonen och att jag borde sova). Egentligen ville jag nog bara tacka er som hör av er till mig, som kommenterar och gör den här bloggen till något mycket större än bara mina texter och bilder. Ni påminner mig varje dag om allt vi bär omkring på, allt vi håller inom oss men som har chansen att komma fram om vi bara skrapar lite på ytan. Ni gör det omöjligt för mig att avfärda människor. Och när ni öppnar er för mig ger ni mig styrkan att öppna mig för er.

Det är väl kanske så enkelt som att tillsammans är vi mindre ensamma.

(Tack för att ni finns.)

Jag tänker mig att det vore fint med en lite annorlunda typ av frågestund.

Eller, annorlunda och annorlunda. Men såhär: Ni som undrar något får fråga precis vad ni vill, men istället för att bara svara på alla i ett långt inlägg så kan jag skriva egna inlägg om de frågor som kräver längre svar. Ungefär som det här.

Och det behöver förstås inte vara frågor, det kan vara ämnen, tankar, idéer, bildförslag; sådant ni skulle vilja se eller läsa om här i bloggen.

(För om ni inte märkt det så försöker jag göra den lite roligare för er att läsa!)

Då blir ju det här inlägget liksom en inspirationsbank med uppslag till en massa inlägg, som ni varit med och hittat på.

Låter det som en bra idé? I så fall: Go nuts!

Jag fick just veta att min blogg är omskriven i senaste numret av Metro Student. Inga dåliga ord, heller. En hel del att leva upp till. Lovar att göra mitt bästa!

(”Hjärtat i fingrarna”. Det tyckte jag var väldigt vackert.)

Man kan läsa hela tidningen här.

Det som är bra med att sova alldeles för länge på morgonen, sådär så att man inte riktigt hinner äta lunch innan det börjar bli dags att laga middag, är att man får äta mellis. Näst efter frukost är mellis mitt favoritmål. Kanske mest för att det går så fort att göra i ordning (jag blir uttråkad efter tre minuter vid spisen). Och för att det är så roligt att säga. Meeeellis!

Idag blev det rostad morotslimpa med skinka, risgrynsgröt med kanel, socker och mjölk (ja, sådan gröt man köper i plasttub, grymt ju) och äppeljuice.

Och alldeles snart blir det schlagerpizza!

Jag vet att jag är orättvis, jag vet, och jag vill verkligen inte tänka en enda dålig tanke om dig, MEN DU SVARAR JU INTE, JAG HÖR AV MIG HELA TIDEN TILL DIG PÅ ALLA SÄTT I VÄRLDEN OCH DU SVARAR INTE ENDA GÅNG, MOBILEN PIPER NYTT SMS OCH DET ÄR FAN ALDRIG ALDRIG ALDRIG ALDRIG FRÅN DIG. DU LOVADE ATT ALLTID FINNAS HÄR ÄVEN OM DET VÄRSTA SKULLE HÄNDA MEN DU VET HUR MYCKET JAG BEHÖVER DIG OCH JAG FÅR ALDRIG NÅGONSIN TAG I DIG. Om du bara kan hitta ett sätt att visa att du lyssnar. JAG FALLER I BITAR HÄR

Det är fem månader sedan idag. Jag insåg det först nu, exakt nu. Fem jävla fittiga månader. De värsta i mitt liv. Och de ska bara bli fler. Tiden går bara framåt. Ingenting är som det borde. Det räcker nu. DET FÅR FAN VARA NOG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!