Kära ni.

Nu är det såhär: Jag måste ta en paus. Från allt. Också från den här bloggen.

Det känns fullständigt absurt. Jag har bloggat i stort sett dagligen i fyra år. Att dela med mig av det som händer i mitt liv till er har blivit lika självklart, lika naturligt som att borsta tänderna, köpa mjölk, ringa mamma. Det kommer att bli förbannat tomt.

Jag pausar till och med från mina krönikor i Sofis mode i några veckor. För att hinna bli frisk, rensa hjärnan, starta om, ladda om, göra om, göra rätt. Förhoppningsvis är jag väldigt snart tillbaka på min vanliga krönikeplats i tidningen. Där kan ni fortsätta att läsa mig, precis som i Aftonbladet varannan fredag.

Men alla som bryr sig om mig är överens om att bloggen måste ligga nere ett tag. Jag vet inte hur länge.

Förstår ni hur mycket jag kommer att sakna er?!

Ni har ju blivit mina vänner, på riktigt. Och ni är så vansinnigt kloka och fina. Jag blir ju för tusan alldeles gråtfärdig varje gång jag inte loggat in på ett tag och får se hur ni hjälper varandra, diskuterar, peppar, stöttar, lyssnar och ger råd. Jag önskar verkligen att jag kunde fixa ett eget community eller forum för er alla – ofta har ni så mycket bättre och smartare råd att ge än jag.

Lägg till mig som vän på Facebook, så tappar vi inte bort varandra. Okej? Och så ses vi här, en annan gång.

Ta hand om er nu. Stressa inte ihjäl er. Försök inte vara så övermänskligt duktiga hela tiden. Säg nej. Andas. Kom ihåg att ni är viktiga. Lova!

Vägen tillbaka till livet börjar med chokladbollsbakning.

Titta, jag lever.

Otroligt bra läkarbesök idag. Det ska nog lösa sig, det här.

Sjuk ännu. Men här: Lite lördagsparty.

Åh men jag dör litegrann.

Ny krönika ligger uppe här.

Han som den handlar om hörde av sig. Skrev att den var fin. Och så bad han om ursäkt. För att han aldrig sagt att han var kär i mig, när han till alla andra säger att jag är den enda han någonsin varit kär i. När jag läst det grät jag en stund, för man får gråta också över någon man sedan länge kommit över.

Finns det inte något väldigt obehagligt över händer?

Särskilt när de liksom kommer från… fel… håll.

Äh. Det kanske bara är jag.

Har du gått ett år på high school i USA?

Ska du gå ett år på high school i USA?

Eller är du till och med i USA och går på high school?

Vill du svara på några frågor via mail, bara för att du är snäll och vill se till att mina ungdomsromaner blir så bra som möjligt?

I så fall får du väldigt gärna maila mig på annika.marklund@aftonbladet.se. Berätta lite om dig själv och din resa.

Tack, fina ni.

(Angående den här krönikan.)

”Någon millimeter till och de kommer att tränga igenom skinnet.”

Jag antar att du vet att hår inte tränger igenom något utan kommer upp ur den redan befintliga hårsäcken, så varför sprider du sådana villfarelser till svenska ungdomar?!?”

Tillbaka från rättegången, eftersom det beslutades att den ska hållas bakom stängda dörrar. Nu skriver jag en kolumn om det jag ändå sett. Kolumnen kan ni läsa i morgondagens tidning.

Tills dess: ta hand om varandra.