Om några timmar inleds rättegången i mordet på Therese Johansson Rojo. Jag kommer att vara på plats och jag kommer att ägna kvällen åt att skriva om det jag ser.

Så: Om ni inte hör något ifrån mig idag, då är det därför.

Tungt, känns det.

I november förra året började jag skriva krönikor varje vecka i Sofis mode. Den sida som då fylldes med mina ord var tidigare vikt åt en lista, skriven av bloggaren Kartin Zytomierska. Ett par veckor innan mina krönikor ersatte hennes lista hade jag skrivit en krönika om henne i Metro. Om det faktum att man inte kan bete sig som en idiot och ursäkta det med att man ”inte vill vara någon förebild”. Om att vi alla har ansvar för hur vi behandlar varandra.

Jag var väldigt glad att hon och hennes åsikter försvann ur Sofis mode. Och idag är jag ännu gladare över att Aftonbladet inte längre samarbetar med den kvinnan. Ja – ni kan ju läsa själva. Om hur Katrin anser att en tjej inte kan våldtas om hon gillar sex. Jag hittade det här i Linus Fremins blogg och vägrade tro att det var sant, att det var på allvar. Men jodå.

För några veckor sedan pratade jag länge, länge i telefon med en sextonårig flicka om våldtäkt. Och det stod väldigt klart att allvaret i det brottet inte är någon självklarhet för alla. Vi diskuterade frågor jag anser att man borde ha väldigt klart för sig när man är sexton år. Vem kan bli våldtagen? Vågar man berätta för någon? Är det verkligen våldtäkt om man känner den som våldtar? Om man följde med hem? Om man tog av sig kläderna? Om man var full? Om man kanske gillade personen lite?

Den här flickan gick ut nian i juni. Varför har ingen pratat med henne om det här?

Ni som läser min blogg. Snälla, snälla, snälla: om ni läser Katrin Z:s blogg, läs den som ni läser den mest idiotiska skvallertidning. Ta det hon skriver med en så rejäl nypa salt att innehållet blir oätligt.

Och hörrni: Den som har sex med dig fast du inte vill gör fel. Oavsett hur full du är. Oavsett vad du har på dig. Oavsett om du älskar honom, eller henne, över allt annat. Oavsett om du har knullat med 200 personer, oavsett om du är kåt varje dag eller har en dildo hemma. Alldeles, alldeles oavsett.

Om någon ligger med dig och du inte vill: var tydlig med att du inte vill. Tänk inte att situationen gått så långt redan, att det inte spelar någon roll, att det är lika bra att bara bita ihop och vänta tills det är över. Du får avbryta vad du vill, när du vill. SÄG NEJ.

Och våldtäkt är ett allvarligt brott. Men om vi inte vågar anmäla, för att vi är rädda att inte bli trodda, spelar det ingen roll att det är ett brott. Då kan man ju till slut våldta människor ostraffat. Då är det oväsentligt att det är olagligt, eftersom det ändå inte leder till anmälan eller straff. ANMÄL.

Att berätta att du blivit våldtagen är inte skamligt. Du har inte gjort något fel. Vissa människor kanske kommer att försöka få dig att tro att det är skamligt och pinsamt. Så är det inte. Du har ingenting att skämmas över. Det är personen som våldtagit som ska skämmas. Och straffas.

Om din kompis berättar för dig att hon eller han råkat ut för ett övergrepp: Tro på det din vän säger. Erbjud dig att hjälpa till att anmäla, hitta någon att prata med. (Det är inte konstigt om du tvivlar på din väns berättelse – vi reagerar ofta så, vi vill förneka att det hemska har hänt. Men du måste förstå att ditt tvivel ligger hos dig själv, inte hos din vän.) Gör allt du kan för att stötta.

Viktigt: Alla som blivit våldtagna får inte sina liv förstörda. Jag lovar. Man kan bli våldtagen och ändå ha ett fantastiskt sexliv och inga problem överhuvudtaget. Någon kan skratta, skoja och gå ut och ligga med någon annan kvällen därpå utan att det betyder att han eller hon ljuger om vad som hänt, utan att det ligger något destruktivt bakom. Andra kan behöva åratal av terpi och stöd för att ta sig igenom och förbi det som hänt. Det finns inga ”rätt” eller ”fel” eller ”normala” reaktioner. Alla människor är olika, ingen situation är den andra lik.

Ja. Det här är väldigt, väldigt självklara saker. Men tydligen behöver de ändå skrivas ut.

Igår var vi på bio. Den här såg vi. Pedro Almodóvars senaste, Los Abrazos Rotos.

Den handlar om hur livet för oss samman och sliter oss isär. Om hur man klarar att hålla ut. En dag till.

Se den, tycker jag. 

Solen lyser in genom vårt fönster, skiner mig rakt i ansiktet, hindrar mig från att sova bort dagen. Jag svär och muttrar men är egentligen tacksam.

Igår, lördag, veckans lediga dag. Uppbokad från morgon till sen natt, förstås. Allt som inte hunnits med under veckan, ”vi får ta det på lördag”. Allt skulle få plats. Mycket fick det.

Nu vet jag inte när jag är ledig nästa gång. Inte ens någon kväll. Men lördagen. Den var allt jag önskade att den skulle vara.

Till exempel:

Solsken, sömn, shorts, sashimi, snälla servitörer, sköna sandaler, samtal, sallad, sex, skål!, spanska, skumpa, smågodis, somna i soffan.

(Idag ska jag skriva krönika till Sofis mode och sortera kläderna i mitt förra förråd. Imorgon kommer Stadsmissionen och hämtar dem. Tjugo sopsäckar, kanske trettio. Snacka om att man samlar på sig skräp.)

Förra veckans Sofis mode-krönika finns här.

Den handlar om att vi måste stötta och pusha varandra. Inte trycka ner, hålla tillbaka. Vi måste våga vara kollegor istället för konkurrenter.
Låter det självklart?
Det borde det vara. Men det är det inte.

Naturligtvis handlar det inte om att man ”måste” gilla alla tjejer. Eller tycka att allt andra tjejer gör är bra.
Det handlar om att inse att vi har makten över vår egen situation. Det är vi själva som bestämmer om vi tänker fortsätta att konkurrera med varandra, eller om vi hellre vill göra utrymmet större. För vi får inte glömma att vi faktiskt inte pratar om verkligt utrymme – ju mer plats vi tar, ju mer plats vi ger varandra, desto mer plats får vi!

Jag är ännu ingen stjärna på det här området. Jag har kommit ganska långt vad gäller att peppa andra tjejer, men kan fortfarande känna konkurrens med andra unga skribenter, oavsett om de är tjejer eller killar. Trots att jag vet – och egentligen också tycker – att det bara är positivt att det kommer nya, spännande, begåvade röster och pennor. Ja, trots det kan det hugga till mellan revbenen. Av avund, missunnsamhet, tävlingsinstinkt.
Men valet är mitt. Jag har tre möjligheter: jag kan ignorera min känsla och låtsas som om personen inte finns. Jag kan skriva något elakt. Eller så kan jag skicka ett mail och säga som det är:

Fan vad du är bra.

Och jag övar verkligen på att välja rätt. Gör det, ni också. Allt blir så mycket lättare då. Vackrare. Trevligare. Och, framför allt, rymligare.

(På tal om allt detta: ni är många som mailar och frågar om ni får ”adda” mig på Facebook. Alltså – det är klart att ni får. Så länge ni inte skriver elaka eller sexistiska kommentarer är ni mycket välkomna att bli mina fejjanpolare. Vi kan ju inte stötta varandra om vi inte har kontakt!)

Utanför fönstret hänger molnen lågt. Inne på Aftonbladets redaktion sitter jag och skriver en artikel om Amy Diamond. Trycker i mig Daimkulor och Lakrisal för att hålla blodsockernivån uppe. Tänker på kolumnen som ska skrivas ikväll. Den till morgondagens tidning. Den som ännu bara är lösa tanketrådar, som kvällen ska ägnas åt att knyta samman.

Jag är nervös, nervös, nervös. Som alltid när det är dags för kolumn. Sofis mode-krönikorna har jag vant mig vid – jag har ändå skrivit närmare fyrtio stycken – men kolumnerna är fortfarande så nya, så skräckinjagande. Men jag vet ju att om jag bara håller ut, levererar, tvingar hjärnan att fatta att de inte är farliga, så kommer de snart att kännas lika naturliga att skriva som krönikorna. Jag vet ju.

Men ändå.

Fortfarande kan jag inte föreställa mig att jag faktiskt kommer sitta vid datorn ikväll och ha en färdig kolumn framför mig på skärmen. Varje gång jag skickar in en känns det som ett rent underverk.

Jag längtar till kvällens mirakel.

Det här är mina kollegor Kristofer, Agge och Gunilla. De ska gå från jobbet nu.

Så. Vad ska ni göra ikväll?

”Jag ska in till stan och gå på en lyxig pressgrej”, säger Agge.
”Jag ska ut i skogen och plocka svamp”, säger Gunilla. ”Så mycket svamp, så lite tid!”
”Själv ska jag på punkkonsert”, säger Kristofer, som precis kommit hem från sin fjällvandring.

Ja, men jag går väl hem och sätter mig vid datorn, då.

(Okej, jag erkänner. Agge sa inte att ”pressgrejen” hon skulle på är ”lyxig”. Men det låter bättre, tycker jag. Och den är säkert lyxig.)

Jag är trött. Och har, efter åtta timmar, jobbat ungefär halva min arbetsdag.

Men men. Man ska inte klaga. Jag håller mig vaken med Djungelvrål och pulverkaffe.

Förresten! En pojke jag tycker om påstår att mina glasögon är ”nördglasögon”. Alltså, inte ”mode-nördiga” som var hippa för ett par år sedan, utan… bara nördiga. Jag försöker förklara för honom att de är en helt vanlig, jätteklassisk modell. Inte nördiga alls. Men han lyssnar inte.

Nördglasögon. Pffffft.

Dagens finaste stund är när jag måste gå och han ligger kvar.
Mitt emellan dröm och verklighet.

Jag: Puss, jag går till jobbet nu.

Han: Vänta… Vilket år är det?

Jag: 2009, baby.

Han: Åh. Men… i berättelsen, då?

Jag: I drömmen?

Han: Ja.

Jag: Det vet jag inte, tyvärr.

Han: Okej, vi ses ikväll.