Jag ville bara säga tack för att ni är så jäkla fina.

Det här är så fint och våldsamt smickrande att jag har svårt att inte börja gråta. Läs hela inlägget här.

Jag har precis skickat in en krönika till Sofis mode. Den börjar såhär:

Nu ska jag dricka upp mitt svartvinbärste. Läsa en stund i nya Filter. Pussa pojkarna som ser på film i mitt vardagsrum godnatt, krypa ner under mitt svarta påslakan och få några timmars sömn innan det bär iväg till jobbet.

Jag känner på mig att det här blir en spännande vecka.

Det ligger i luften. Som åska.

Helg = annalkande migrän och krönikeskrivande. Vi hörs när jag lämnat i natt.

Dålig sak med att inte ha några ”kompisar” på sin arbetsplats: Man kan gå omkring på redaktionen (om man jobbar på en sådan, rent hypotetiskt, alltså) med alldeles för många stora bitar persilja mellan tänderna. I fem timmar. Utan att någon behagar säga till en.

(Mina arbetskamrater är awesome. Men de känner mig inte tillräckligt väl, eller gillar mig inte tillräckligt mycket, för att tycka att jag förtjänar en persiljefri käft.)

Bra sak med att nästan aldrig sminka sig: När man väl gör det räcker det med lite mascara för att man ska tycka att man ser ut som Cindy Crawford. (Eller någon lite mer aktuell snygging, om ni så vill.)

Det bästa med den här kvällen: Att jag ska åka iväg på teater nu. 

Kram på er.

Här sitter jag och väntar, på att det ska bli – nej, förlåt, skriver kolumn till Aftonbladet. En kolumn som ni kommer att kunna läsa i morgondagens tidning. Och som jag hoppas att också ni tycker är viktig.

Den ska vara klar snart, och det är den inte, så jag skriver vidare nu.

Tänkte egentligen mest säga hej, och tack för att ni kollar förbi ibland.
Så: Hej. Tack för att ni kollar förbi ibland.

Idag har jag ätit mycket som börjar på ”k”.
Till exempel kantareller, körsbär, kräftstjärtar och karameller.

Insåg nyss att jag varit på jobbet hela dagen med klänningen bak-och-fram. Det som kliat på bröstkorgen var helt enkelt lappen som visar vad som är bak på plagget.

Eh. Lite trött? Jag?

Åh. Herre. Gud.

En mager Mischa Barton och massvis av vidriga modellklyschor. En såpa om en värld som redan är på låtsas. Falskhet i kvadrat.

Jag kan inte låta bli att se fram emot resultatet.

Om precis sex veckor träffas vi igen. Jag och min stilige far.

Det borde inte få gå två och ett halvt år mellan kramarna. Men han får faktiskt skylla sig själv. Det var inte direkt jag som flyttade till andra sidan jordklotet när jag var bebis. Eller hur, papps? Just det!

Puss.