Vad vi än gör. Allt måste ständigt vägas, för och emot, är det värt det?

Den här bloggen har fått sin beskärda del av skit. Elaka, hatiska mail, kommentarer och inlägg på andra bloggar. Alltid samma sak: vilken värdelös människa jag är, vilken hycklare, vilken obegåvad kändisunge.

Kanske har det svalnat av något. Kanske har jag bara vant mig. Jag ser det i alla fall inte lika mycket längre.

I onsdags blev jag ombedd att skriva en blogg i några dagar om mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo.
Jag accepterade.

Syftet med bloggen är att fånga upp reaktioner från alla dem som inte kände Therese, men som ändå berörts av hennes öde. Det har vi lyckats med. Många har behövt skriva av sig och hos oss hittat en plats att göra det – en plats som har ett publicistiskt ansvar och modereras, och där man alltså slipper läsa kommentarer där de två misstänkta sextonåringarna hängs ut med namn och bild.

Och skiten, den kommer. Jävlar vad den kommer. Jag väger konstant för och emot och tvivlar nästan lika ofta som jag tror att jag gjort rätt. Det känns som att jag förstör genom att vara den jag är, eftersom fokus för många flyttas från det ohyggliga som hänt Therese Johansson Rojo till att hata mig. Som att jag står i vägen.

Så känner jag aldrig med min egen blogg. Tur att LLFU-bloggen är tillfällig, medan min egen är här för att stanna. Oavsett mängd skit. För här går skiten inte ut över någon annan än mig.

Jag jobbar med ett väldigt tungt och tragiskt jobb just nu.

I morgon och ett litet tag framöver kommer ni att kunna följa mig på en annan plats. Vi ses där.

Det är så fascinerande.

En kvinna som inte rakar ben och armhålor, klipper håret kort och inte känner sig manad att sminka sig kan man ju inte lyssna på när hon ifrågasätter skönhetsidealen, hon är bara äcklig och bitter.

En kvinna som till det yttre uppfyller många av kraven på kvinnligt utseende och känner sig pressad och begränsad av dem kan man ju inte lyssna på när hon ifrågasätter skönhetsidealen, eftersom hon inte aktivt bryter mot dem.

Jag är väldigt intresserad: vem kan man lyssna på?

Vem får ifrågasätta de rådande idealen?

Tills jag får ett övertygande svar på den frågan tänker jag fortsätta att anse mig själv lämplig att ifrågasätta precis allt som jag upplever hämmar mig, och er, som människor.

Jo svarar, efter att ha läst era råd:

Tack Annika och alla andra. Verkligen. Tack. Ord är så fjuttiga men mitt tack är blandat med gråt för det finns så många snälla människor här på bloggen. Jag lovar, jag ska också bli en sån som bryr sig. Men först måste jag ha lite trygghet själv. Det var skönt bara att skriva. Och att få svar.
Tack för alla råd. Jag kan inte prata med mamma för hon skulle gå sönder. Det är hon som behöver mitt stöd. Det är fel, jag vet det, men det bara är så. När det är problem är det jag som ska vara stark för hon blir hysterisk och går i bitar. Och jag orkar inte med det nu. Att berätta för henne skulle göra allt jobbigare. Att behöva trösta när man behöver tröst. Nej, orkar inte för då blir jag som hon och går i bitar.

Men jag har bestämt att berätta för min moster. Och fråga om jag kan få bo hos henne. Kanske bara ett tag men för att komma bort för jag håller på att bli helt paranoid. Kan inte gå utanför dörren utan att vara på min vakt, tar omvägar, har ont i magen när telefonen ringer och psykiskt kommer det inte hålla. Kanske inte fysiskt heller om de ger sig på mig. Önskar jag kunde vara stark och stanna kvar för det känns fegt att bara fly. Men jag har ingen stolthet kvar. Den kommer kanske tillbaka. För Annika gick det ju. Och för andra som skrivit. Mina plågoandar har iallafall taskiga uppväxter och nedsatt iq att skylla på. De kommer aldrig någonsin att lyckas med något, aldirg ta sig vidare. Det vet dom, det är det som gör dom bittra och fulla av hat. Men jag kan inte tycka synd om dom. För att deras uppväxter varit skit ger dom inte rätten att göra mitt liv till skit. Ingen har rätt att göra någon annans liv till skit.

Tack igen alla. Ni har stora hjärtan allihopa och det värmer att få stöd, att andra varit med om samma skit och klarat sig. Därför är Annika min hjältinna. Inte för att jag vill göra samma saker som henne men för att hon är så modig och vågar berätta. För att hon gått vidare. För att om en snygg, varm och smart tjej som hon kan bli mobbad ja då kan vem som helst bli det. Då är det inte oss det är fel på.”

Jo, kanske är det nu dags att jag skriver vad jag tycker att du ska göra.

Jag tycker att du ska fly. Så långt bort du kan. Jag tror att det sämsta du kan göra är att stanna kvar och kämpa, stå upp för dina rättighetereller söka skydd hos en våldsam kille.

Nej, jag vet förstås ingenting. Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter.

Vi polisanmälde, nämligen. De tre killar som var allra mest aggressiva. Och om jag inte minns fel så gick jag inte tillbaka till skolan förrän alla tre blivit flyttade till andra klasser.

Som om det skulle hjälpa.

Jag visste att det var helt meningslöst. Men jag hade inget bättre förslag. Jag var helt övertygad om att problemet låg hos mig, och att det skulle bli precis lika illa även om jag fick börja i en annan skola.

Den morgon jag återvände till skolan stod de och väntade vid skåpen. Naturligtvis gjorde de det.

Du fattar väl att du ska dö nu, sa han. Den värsta.

Jag sa ingenting, men jodå, jag fattade. Gick redan och väntade. Jag hade ändå aldrig trott att jag skulle ta mig igenom högstadiet levande.

Det här var i sjuan. Jag gick kvar i den där satans förbannade jävla skolan i mer än två år till.

JAG SKULLE BARA HA DRAGIT.

Stått på mig, vägrat ge mig innan de hittat en plats åt mig någon annanstans.
För de var inte mig det var fel på, lika lite som det är dig det är fel på. Vi har dragit nitlotter, men vet du? Det betyder ingenting. Det säger ingenting om oss.

Du kan börja om. Du kan ge dig själv en ny chans och få det liv du förtjänar. Det de försöker beröva dig.

Börja om hos din moster. Gör det. Men ärligt talat, snälla, lova att aldrig gå tillbaka till den där skolan.

Många har skrivit att det inte är du som ska behöva byta, och jag håller med, men vi  lever inte i en perfekt värld och sanningen är att den enda som förlorar på att du inte byter skola är du. Och som de flesta vet så är det oftast inte en eller tre eller fem personer som mobbar, det är något som genomsyrar alla elever i hela skolan. En allmän sanning som säger att man är ett freak, en vidrig, pinsam, patetisk, sorglig, äcklig, illaluktande plugghäst. Den sanningen försvinner inte för att en eller tre personer får byta skola. Det piskar bara upp hatet.

Alltså. Fly medan du kan. Du kommer att ta med dig dina erfarenheter och upplevelser och de kommer att göra dig till en bättre människa, hur corny det än låter.

Snälla. Lova att du inte stannar kvar. Du förtjänar så oändligt mycket bättre.

Du förtjänar att inte vara rädd. Gör inte om mina misstag.

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg.

Den gör mig helt mörkrädd.

Jag känner igen mig sanslöst mycket i en hel del av det Jo skriver. Jag fruktade också för mitt liv. Men aldrig såhär påtagligt, aldrig så verkligt. Och det får inte fortsätta. Jag vägrar låta det fortgå.

Snälla ni, kommentera till Jo, berätta hur ni tycker att hon ska göra. För jag har inte svaret, men vi måste hitta ett. Tillsammans.

Någon skrev här uppe: Jag är tacksam över att jag aldrig var en av dom ”populära” tjejerna, som levde för att tjuvröka i sina gäng bakom skolan.

Men det är ju inte de populära tjejerna som är värst!!! De är för upptagna med sina trendiga liv för att ägna oss outcasts någon uppmärksamhet.

De är de här i mellankategorin som vill ”ta sig upp” och inte klarar det som är värst. I alla fall för mig. Jag vet inte vad det är med mig som retar dem så, men en sak har jag lärt mig; det hjälper inte att ändra på mig, Tro mig, jag har försökt.
Jag var en plugghäst- gjorde med flit så att jag fick sämre på prov men det hjälpte inte.
Jag hade mustach- började raka mina blonda fjun men då hittade de nästa grej:
Jag mobbade min enda kompis. Ja, de kom fram till att jag var taskig mot min enda kompis. Jag vet att hon aldrig skulle säga något sånt eftersom det inte är sant. Men jag tror de behövde hitta en bra ursäkt för att de skulle kunna känna sig som goda människor att mobba mig, att det var rätt liksom.
Det har spridit sig och äldre tjejer har hakat på. När vi kom hem efter julafton hos mormor och morfar hade vi massa meddelanden på telefonsvararen. Det var några äldre tjejer (jag vet vilka de är) som mordhotade mig flera gånger om och skrattade. Mamma frågade vad det var men jag sa att det var kompisar som skämtade och hon trodde mig. Jag är så rädd så rädd. Och jag skäms för att jag är rädd. Jag skäms för att jag är ett jävla offer. Det är de som ska skämmas, jag vet. Men varför känns det inte så?
Jag försöker tänka klart: Egentligen tror jag inte de hatar mig. Det har bara blivit ett fritidsintresse att mobba mig. De skrattar ju hela tiden så kul måste de ju ha. Men jag vet inte hur långt de kan gå. Jag vet att de har kniv. Många gånger har jag tänkt på att ta med mig kniv jag också men jag är rädd att jag ska få panik och kanske flyga på dem och döda dem alla i rent raseri. De är inte värda att jag ska sitta i fängelse eller ungdomsfängelse i flera år, det är de inte.
Jag har hittat en lösning tror jag. Men det känns fel, fel, fel. Men vad ska jag göra. Pratar jag med någon kommer de att döda mig. Jag måste ha beskydd och en äldre kille som bor i närheten har flera gånger visat sig intresserad av mig. Han är utlänning och har suttit inne och ”alla” är rädda eller har respekt för honom. Min kompis tycker jag ska bli tillsammans med honom för att få beskydd. Jag tror att det får bli så även om han inte alls är den typen av kille jag skulle kunna bli intresserad av även om han ser bra ut.
Roliga val man har att göra i ungdomen. Bli hora för att få beskydd eller hela tiden vara rädd för att bli överfallen så snart man går utanför dörren. Jag hoppas jag kan vara som du Annika om tio år. Hoppas, hoppas hoppas. För just nu är jag bitter och bara önskar åren kunde flyga iväg så jag kan flytta långt härifrån denna jävla stockholmsförort där en persons ”farlighet” ger respekt och snäll/smart = en mes som förtjänar att mobbas. Tror inte det är så inne i city eller i de norra förorterna. Jag menar mobbing förekommer kanske men jag tror inte man blir mobbad för att man skriver bra på ett prov? Här är det dödsstraff på det så jag lägger mig med flit vid medel. Det sabbar min framtid för jag kanske inte kommer in på det program jag vill gå. Funderar på att bli läkare eller psykolog. Eller psykiatriker för då är de ju lite av båda två. Måste tänka framåt för att inte gå ner i hålet. Såg en fransk film: j’irais au paradis car l’enfer est ici, inte lika snyggt på svenska men typ: jag kommer till paradiset för helvetet, det är här.”

För tio år sedan gick jag ut nian. Nästan på dagen, faktiskt.

Någon vecka innan avslutningen åkte vi på klassresa till en skärgårdsö.
Jag minns inte vilken. Det spelar ingen roll.
Ärligt talat är det inte mycket jag minns från den tiden. Inte när jag anstränger mig.
När jag inte försöker minns jag allt.

Jag hatar den här bilden. En av de få jag har från mina högstadieår. Den är tagen av en av mina lärare.
Egentligen skulle jag vilja lägga upp hela bilden. Men kanske bryter jag då mot någon lag.
Så jag låter bli.

Men jag kan berätta för er att bilden föreställer en del av min klass. På Klassreseön.
De sitter i klungor och pratar med varandra. Skrattar.
Jag halvligger på ett liggunderlag och pratar med min klassföreståndare.
Jag misstänker att vi pratar betyg.

Jag hatar den här bilden eftersom jag är så fin.
För att jag lät de andra på bilden få mig att tro att jag var värdelös.
Jag hatar den för att den gör mig så förbannad, och att jag blir förbannad betyder att jag inte glömt.
Att jag inte klarat att gå vidare, så där som man ska.
Glömma och förlåta –

Jag kommer aldrig att förlåta. Och i helvete heller att jag glömmer.

Däremot finns det en viss ro i att jag insett det. Att det är helt meningslöst att ens försöka förlåta.

Jag hatar er fortfarande. Jag hatar er när jag ser er på stan och ni tittar åt ett annat håll.
Jag hatar er när ni sitter längst bak på nattbussen i samma gamla patetiska gäng och viskar, fnissar. Pekar.

Och jag hatar att jag hatar er.

Men till skillnad från er kan jag vända allt det här hatet till något positivt. För idag vågar jag. Jag vågar vad som helst.
Jag behöver aldrig oroa mig för att inte bli omtyckt, eftersom jag räknar med att bli föraktad.
Jag behöver aldrig vara rädd att inte passa in, eftersom jag räknar med att bli utstött.

Ni har lärt mig att det enda jag kan göra är att skita fullständigt i vad människor som ni tycker.

Jag hoppas verkligen att någon av er går in och läser det här. Det gör ni förmodligen. Jag vet ju att ni inte släppt mig. Att ni sitter i era högstadiegäng och hånar det jag skriver, det jag brinner för.
Av gammal vana.

Jag hoppas att ni hånar det här.

Gör det. Skratta om ni vill. Håna mig.

För jag ser er ibland, i en kassakö, på ett rörigt café, en trång trottoar. Och ni tittar bort, men jag ser ändå.
Att ni inte förändrats. Att ni är rädda.
Så jävla rädda att inte bli omtyckta, att inte passa in. Ni tror fortfarande att det betyder något.

Så ni sänker blicken och tittar bort.

Då ler jag. Men jag förlåter inte.
Och i helvete heller att jag glömmer.

Nu ska jag åka iväg och intervjua Josefine Mattsson, en av de finaste och mest begåvade unga skådespelare jag någonsin sett på en bioduk. Det här är förmodligen den intervju jag sett allra mest fram emot av de jag gjort hittills.

Och hörrni – nu finns äntligen I taket lyser stjärnorna på dvd. Om ni inte sett den ännu är det faktiskt obligatoriskt att göra det. It can make a grown man cry, om man säger så.

Det råder inga som helst tvivel om att det här är dagens låt.

Det känns alldeles livsviktigt att ni alla får veta hur kär jag är i den här bloggen.

Den är skriven av Nicolina som är femton och fantastisk.
Läs den. Från början till slut.
Som en bok.