Åh, vet ni vad?

Den 24:e juni ska jag sommarprata i P3!

Programmet sänds mellan klockan tio och elva på förmiddagen, och ni som lyssnar kan ringa in och ställa frågor eller diskutera med mig. Det tycker jag verkligen att ni ska göra! Jag som aldrig har tid att prata i telefon annars, nu har jag äntligen ett gyllene tillfälle att få samtala med er, mina allra finaste läsare.

(Ja, och så blir det förstås lite pinsamt om ingen ringer. Jag borde kanske muta min bästa vän Fanny med en middag för att hon ska sitta och ringa in med olika röster. Hmmm. En rätt bra idé, eller hur? Fast jag pratar ju med Fanny jämt, så det vore roligare om ni ringde.)

Jag är verkligen ingen van radiopratare, för att uttrycka det milt, men Camilla Zamek som sitter med som ”sidekick” verkar vara rarast någonsin, så det ska nog gå bra. Camilla har till och med lovat att bjuda på godis i studion. Och alla vet ju att bjuda på godis tyder på en enorm godhet (förutom när den som bjuder är en gubbe i skåpbil).

I alla fall. 24:e juni. Om tre veckor. Lyssna då! Snela?

(Oroa er inte för att glömma bort det, jag lär påminna er både en och två gånger om jag känner mig själv rätt.)

Varje gång jag hör en såhär fantastiskt härlig låt tackar jag mig själv för att jag sedan länge släppt min skitnödiga indie/lo-fi/electro/britpop/bitpop-elitism.

Tänk vad mycket jag hade missat annars!

Herregud.

Jag vill inte att sådant här ska kunna hända.

Någon annan än jag som får jäkligt obehagliga Lost-vibbar?

Okej, okej. Jag försov mig en timme i morse och blev en kvart sen till jobbet.

Men. Men! Jag lämnade in min krönika i morse. I tid. Fyra dagar tidigare än vanligt. Och det betyder att jag äntligen kommit i kapp.

Jag känner mig extremt ansvarsfull. Det säger en hel del. Att höjden av ansvarstagande för mig är att göra mitt jobb i tid. Men när man väl halkat efter, som jag gjorde när jag plötsligt började jobba heltid på Aftonbladet Söndag, är det otroligt svårt att bryta den negativa spiralen.

Nu är den bruten. Och det är en väldig tur.

Man kan nämligen säga att jag fått något av ett drömuppdrag. Ett uppdrag som kräver tid jag inte har men som jag tänker ta mig. Som gör sommaren stressigare, men mig mycket lyckligare.

Och nu är jag redo att sätta igång.

Om jag någonsin regisserar en amerikansk film ska NYCs ljuvligaste konstnärsflicka Viron Fry spela huvudrollen.

Bara så att ni vet.

Häromdagen diskuterade vi vuxenhet här på bloggen.

Ni berättade vad som varit det vuxnaste ni gjort den senaste tiden. Och jag måste ha inspirerats.

Nu skriver jag nämligen en krönika som jag inte riktigt vet vilket håll den drar iväg åt, men jag tror att den handlar om att bli vuxen. Om att inse att det kanske inte längre är ”vi” och ”de vuxna”. Utan att ”de vuxna” är… vi. Men man kan säga att jag fastnat lite. Jag har ramberättelsen, jag har tankarna, men jag kan inte riktigt formulera dem.

Så, vad gör man när man kört fast? Man tar hjälp av alla briljanta människor i sin närhet. Jag ska dra iväg och käka middag, och planerar att mjölka alla i sällskapet på tankar, funderingar och åsikter. Och kom på att jag naturligtvis kan göra samma sak med er.

Alltså: Brainstorm! Ämnet är ”att bli vuxen”.

Hur ser ni på vuxenhet? Tänker ni på er själva som ”vuxna”? Är det ett positivt eller negativt laddat ord för er? Hur såg ni på vuxenhet när ni var barn?

…och så vidare. All input uppskattas!

För ett och ett halvt år sedan kom bikinibilderna som fick blogghatarna att kalla Jennifer Love Hewitt fet.

Nu har samma sak hänt 16-åriga Miley Curys.

Jag skulle vilja skriva något smart om det här. Men jag kan inte. Jag blir bara för ledsen.
Över att vårt samhälle skapat vidriga näthatarmonster, fulla av förakt och utan förmåga till empati. Människor som helt saknar uppfattning om hur kvinnors – och unga flickors – kroppar ser ut.

Jag förstår faktiskt inte.

Att sjuka flickor, och pojkar och män som aldrig sett en kvinna annat än i retuscherad form på tidningsomslag, kan rynka på näsan åt fina Jennifers inte helt släta baksida – som påminner väldigt mycket om min egen – är kanske inte helt konstigt. Vet man inte hur vuxna kvinnokroppar ser ut i verkligheten kommer det kanske som en chock att vi inte går runt på stranden och är photoshoppade.

Men – Miley Cyrus?! Det är en sextonåring vi pratar om, för Guds skull. En sextonåring vars kropp i mina ögon inte skiljer sig det minsta ifrån de photoshoppade flickorna på tidningsomslagen. Jag skulle vilja påstå att hon är chockerande vältränad – hon har ju för fan inte minsta antydan till underhudsfett någonstans.

Som sagt. Jag förstår inte.

Hur får dessa idioter sina sjuka idéer? Är det all rapportering om ”Lindsays nya skräckkropp” och ”Nicoles vänner oroliga: Hon svälter sig själv till döds” som tagit ut sin rätt? Har nätidioterna fått för sig att det näst-intill-ihjälsvultna utseendet är det ”rätta”?

Jag önskar bara att papparazzifotograferna kunde lämna omyndiga flickor ifred på badstranden. Att det slutade skrivas artiklar om människors vikt och kroppar. Att vi kunde fokusera på något annat.

Och nej, kom inte och säg att jag borde fokusera på något annat. Jag tror inte på att tiga ihjäl problem. Man får uppmärksamma problem utan att ha en lösning. Tro mig, jag önskar att jag hade en.

Recept på min fantastiska flintastektårta:

1) Lägg tre råa flintastekar ovanpå varandra.

2) Skiva jordgubbar och lägg dem på stekarna.

3) Färdig – varsågod att sukta dina vegetarianvänner!

Vego-David var nog rätt sugen. Nästan redo att tänka om. Det ser man ju.

Finaste mamma är i Sverige. Nu blir det lunch.

Tur, för jag har suttit och letat recept till ett matjobb i flera timmar och har fått hålla munnen stängd för att inte dregla ner hela tangentbordet.

Jo! Just det. Aftonbladetbloggarna har genomgått ett litet ansiktslyft, och från och med nu slipper vi de där idiotiska siffrorna. Den gamla länken funkar fortfarande, men nu kan man också skriva in blogg.aftonbladet.se/beautifulones. Så kommer ni hit.

Idag är en helt fantastisk dag.
En dröm har gått i uppfyllelse. Jo, så är det.

På kvällen har vi varit ute och firat som sig bör, ätit gott och druckit ett glas bubbel på kvarterskrogen. Nu är det läggdags – upp sju som vanligt.

Snacka om att jag kommer att somna lycklig.

(Och jag vet, har man sagt A får man säga B. Men jag får faktiskt inte säga B. Ännu.)