Igår dansade jag till de hittigaste hitsen med mina finaste vänner (Sanna, alla saknade dig så mycket).

När jag kom hem klockan halv fyra, efter en osannolikt lång och dyr taxiresa, såg jag ut som på bilderna här ovanför. (Kameran fick inte följa med ut, jag är en sådan som lämnar in väskan i garderoben för att kunna dansa loss ordentligt.) Fluffig och rufsig och glansig och allt rött läppstift hade jag tuggat eller kladdat eller hånglat av, men ändå, spiknykter och sönderdansad och löjligt fånlycklig.

(Och min klänning är fortfarande finare än finast!
199:-, tror jag, på Gina Tricot.)

Vi dricker vin allihop
och jag har ny fin klänning.

Åh. Aggressioner. Härligt.

”Ny” krönika ligger uppe på nätet nu. Här.

(Ja, den är en direkt fortsättning på den här krönikan om min pappa.)

Idag har jag fått veta att en enormt frustrerad person med väldigt mycket fritid hör av sig till olika skribenter och uppmanar dem att ”granska medievärlden”. Han eller hon – efter vad jag förstått talar vi om en ”han” – är oerhört upprörd över att jag jobbar som krönikör, och önskar nu att ett antal etablerade journalister ska just granska medievärlden för att ta reda på hur jag fått mitt jobb.

Att bara fråga går inte för sig.
Nej, här ska granskas. Det är något lurt på gång, nämligen.
Ni förstår – den här personen gillar inte det jag skriver. Och om han (eller möjligen hon) inte uppskattar en krönikör, då måste det ligga en hund begraven någonstans.

Det här är en människa som aldrig hört talas om det gamla välanvända uttrycket ”smaken är som…”. Och som dessutom är övertygad om att Aftonbladet har en sådan enorm respekt för min mor, som skriver i en konkurrerande tidning, att de har valt att profilera mig som krönikör. För att vara schysst mot henne. För så fungerar det tydligen i medievärlden. Det enda tidningar strävar efter är att deras konkurrenter ska vara glada och nöjda. Nästa steg är att Expressens Cecilia Hagens labradorvalp får en egen sida i Aftonbladets Klick-bilaga. Eller?

Det är också en människa som tror att hans åsikt är den enda som betyder något. Att ni som läser mig är av en helt annan uppfattning struntar han fullständigt i. Det är ganska tragiskt. (Innan han upptäckte min blogg satt han förmodligen och skrev förbannade brev till TV4 för att få dem att lägga ner ”Let’s Dance”, eftersom han inte uppskattar tiodans, ”och då ska det fanimej inte få visas på teve!”)

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket vettigt den här stackars människan hade kunnat göra med sin tid. Jag föreslår volontärarbete någonstans, långt, långt ifrån närmaste dator med internetuppkoppling.

Och för att inte kasta sten i glashus, och föregå med gott exempel, lovar att jag inte ta upp det här igen.

Ta hand om er nu, så ska jag somna och hoppas att få återuppleva kvällens fullkomligt makalösa Olle Ljungström-spelning i drömmen.

Det här har jag på mig idag när jag sitter hemma och skriver.

T-shirt med Smithstryck som är gammal, byxor från Cheap Monday, kofta från MQ, raggsockor som mormor stickat åt mig.
Och min tänkarhatt, förstås.

Much like today.

Idag är en alldeles ljuvlig dag.
Om den här dagen var en låt skulle den låta precis såhär.

Vissa av er kallar mig ”hycklare”.
Eftersom jag är en del av modebranschen som skapar de osunda ideal jag aktivt kämpar emot.
Och eftersom jag själv är smal.

Låt mig klargöra ett och annat för er.

Jag är inte en ”del av” modebranschen.

Jag har jobbat som modell, ja. Det är det absolut mest destruktiva jag någonsin gjort mot mig själv, och jag rekommenderar det inte till någon.

Jag har skrivit om mode, ja. Det var inte särskilt stimulerande, men det var ett jobb, och jag tog varje möjlig chans att sätta min egen prägel på mina artiklar och inte bidra till de osunda idealen. Bland annat genom att jag fotograferade egna bilder så långt det var möjligt, och då använde jag mig av vanliga människor i olika storlekar. När jag skulle skriva ett reportage om badmode valde jag att skriva om hur man kan bli av med den idiotiska bikiniångesten genom att förändra sitt tankesätt istället för sin kropp, och jag valde överlag att lyfta fram människor med sunda värderingar och en vilja att förändra.

Jag skriver krönikor i Sofis mode, ja. Det betyder inte att jag är överdrivet intresserad av mode, och det betyder verkligen inte att jag står för allt som står i tidningen. Jag står för de åsikter och tankar jag själv framför. Ingenting annat. Men – jag tycker att det är väldigt positivt att Sofis mode valt att ha mig som krönikör. Det finns väldigt mycket som är roligt med mode, men det är också en bransch med stora problem, och att ha en krönikör som tar upp de problemen anser jag tyder på en medvetenhet och ett självreflekterande som är beundransvärt. Själv är jag väldigt glad över att skriva i en modebilaga, eftersom jag når just den målgrupp jag vill skriva för. Naturligtvis hade jag kunnat skriva i en tidning där alla redan tycker som jag och håller med om varenda ord, men vad hade poängen varit? Hur ska man någonsin kunna förändra eller påverka om man inte är intresserad av att nå de människor som berörs av de här problemen?

Jag är inte en del av modebranschen. Jag är utbildad till och jobbar som journalist, är varken mer eller mindre intresserad av mode än mina läsare. Jag är enormt kritisk till modebranschen och modejournalistik som inte tar ansvar för vilka budskap de sänder ut.

Men. Jag är smal. Det är sant.
Betyder det att jag inte borde skriva om ätstörningsproblematik och ideal?
Att jag inte borde vara med på bild? Kanske inte ens visa mig på stan?
Enligt vissa av er är svaret ”ja”.
Jag anser att det är en vansinnig åsikt.
Jag har haft problem med ätstörningar och tagit mig ur dem. Idag går jag varken upp eller ner i vikt och har ett bmi på 19,8. Jag väger mer än jag någonsin gjort men har aldrig förut känt mig så fin, så trygg eller bekväm i min kropp som jag gör idag. Och jag har aldrig förut varit så lycklig. Men det betyder inte att jag glömt vilket helvete det är att hata sig själv och sin kropp, att inte kunna föreställa sig hur man någonsin ska bli bra igen. Om någon av mina läsare kan se på mig och tänka att Annika är frisk idag, och det verkar ju inte vara så jävla hemskt – och era mail och kommentarer visar att det är precis så – då vet jag att jag gör rätt som tar upp de här frågorna.

Jag anser inte att det är fel att vara smal.
Däremot hade det varit fel av mig att förespråka min egen kroppsbyggnad som den ”rätta”, den enda ”vackra”. Det gör jag inte, och skulle heller aldrig göra.

Jag är nämligen så politiskt korrekt att jag tycker att skönhet ligger någon helt annanstans än i vårt kroppsfett.
Det kanske gör mig tråkig, men det gör mig inte till en hycklare.