Vet ni vad? Jag mår så himla mycket bättre! Plötsligt bara vände det, och får jag vara dramatisk så känns det lite som att ha fått livet tillbaka. Inte för att jag höll på att dö, verkligen inte, men att bara ligga raklång i sjukhussäng och ha ont är ganska långt från mitt vanliga liv. Visserligen ligger jag mest i soffan och vilar nu, men jag kan åtminstone se på teveserier eller läsa bloggar för att få tiden att gå. På sjukhuset kunde jag knappt läsa ett sms utan att bli helt yr av ansträngningen.

OBS! Här följer en lång och tråkig text om sjukdomar!

En del har undrat vad jag var för sjuk, vad läkarna kom fram till. Ärligt talat vet jag inte riktigt. De har haft så många teorier, men jag tror inte på någon av dem – jag har kollat på tillräckligt mycket House för att höra när en teori inte makes sense! De bara chansade hejvilt, tog aldrig alla symptom och faktorer under beaktande utan fokuserade på ett problem i taget, lyssnade inte på vad jag hade att säga. Och jag förstår dem. Det var sällan jag träffade samma läkare mer än en gång, och det är klart att det är lättare för House-teamet att komma på idéer om en enda patient än vad det är för tjugo läkare som träffar hundra miljoner patienter om dagen.

(Verkar jag vara besatt av House? Vavava? Hmmm. Det är nog för att jag såg de senaste fyra säsongerna av serien under mindre än tre veckor. Det regnade ofta i Thailand.)

Just det, min diagnos. Den slutgiltiga teorin såg ut såhär: Förra tisdagen, för elva dagar sedan, fick jag fruktansvärt ont i magen av en stor cysta på ena äggstocken. Åkte in till sjukhuset där de trodde att det var blindtarmen och opererade bort den. Bakterier kom in i magen och gjorde att jag drabbades av en infektion, som gjorde att jag fick hemskt ont och väldigt hög feber. Med hjälp av två olika antibiotikapreparat stoppades infektionen, mina värden la sig på mer rimliga nivåer och nu mår jag mycket bättre.

Jag tror inte ett dugg på det här. Varför?

1) Jag blev undersökt av gyn innan blindtarmsoperationen. De såg absolut ingenting konstigt.

2) Under själva operationen tyckte kirurgen att ena äggstocken såg konstig ut. Hon tog dit en gynekolog för konsultation, han sa att det var en helt ofarlig cysta.

3) Jag blev undersökt av gynekolog igen innan jag fick åka hem från sjukhuset. Hon konstaterade att visst var det en cysta på ena äggstocken och visst var den stor, men borde verkligen inte göra så ont. När hon undersökte mig hade jag väldigt ont i magen, dock inte där jag borde haft ont om det varit cystan som ställde till det.

4) Smärtan kom och gick i vågor, men blev helt olidlig om jag försökte äta någonting. Alltså fick jag varken äta eller dricka utan låg med dropp hela tiden. Varför skulle en cysta på en äggstock göra mer ont av att jag åt eller drack?

5) Om jag fick infektionen av operationen – varför hade jag då lika hög feber innan operationen?

Och så vidare.

Alltså: Jag vet inte riktigt vad det var för fel på mig. Men jag mår bättre nu, mycket bättre. Om det är antibiotikans förtjänst eller om jag hade en virusinfektion som gått över av sig själv vet jag inte. Vet bara att det är ganska fantastiskt att vara hemma igen.

Äntligen tillbaka! Som jag har saknat att ligga i just den här soffan, med just de här fluffiga fåntrattarna.

Snart är jag frisk, det känner jag på mig.

Jag är fortfarande inlagd, fortfarande väldigt sjuk. Åtta dagar nu. De vet inte vad felet är utan behandlar för allt de kan komma på. Antagligen var det aldrig blindtarmen som var problemet, men det gör mig ingenting – jag lär knappast sakna den. Önskar bara att de kunde hitta anledningen till min infektion. Är så väldigt trött på att ligga och feberyra och gny av smärta. Det klär mig inte. Jag vill ha Dr House och hans team!

Jag är sämre igen. Ligger i sjukhussäng och väntar på nya provsvar. Allt det här suger.

Hela familjen ligger i soffan och ser How I Met Your Mother på dvd. Jag må vara nyopererad och ha fått något slags influensa ovanpå det hela, men det här är ändå en väl godkänd söndagskväll.

Jag får en del frågor om katterna och ska försöka räta ut frågetecknen lite snabbt.

– Biianka och Baryshnik är sibiriska katter.

– De är syskon och föddes i maj förra året, och de bor hos oss sedan i torsdags.

– Har man läst bloggen länge kan man nog ha sett och läst om B & B förut – till exempel här, här, här, här, här, här och här.

– Jo, Ronnie är lite allergisk mot katter. Ibland klarar allergiker av sibiriska katter, och vi håller tummarna så hårt vi bara kan för att Ronnie inte blir sjuk. Katterna var från början min mammas, och det visade sig att hon var för allergisk för att kunna behålla dem – det är därför de bor hos oss nu. När vi kattvaktade i höstas gick det jättebra med Ronnies allergi, så nu hoppas vi förstås att det ska gå lika bra nu (och föralltid).

– Jag är inte kattallergiker.

– Lillan och Basse är världens finaste katter.

Jag är inte riktigt i form att fota och lägga upp bilder just nu. Men en liten tjuvkik på våra nya familjemedlemmar måste jag förstås dela med mig av. Våra älskade älsklingar.

Jag skulle åkt hem vid tolv idag. Det gick inte. Fick så sanslöst jävla ont, kunde inte andas.

Var tvungen att stanna på sjukhuset hela dagen för flera olika lungröntgen. När de var helt säkra på att jag inte skulle kvävas under hemresan fick jag äntligen åka hem till finaste kissarna. De är så ljuvliga så ni kan inte föreställa er! Synd bara att jag inte kan mysa så bra. Har så, så, så ont. Kan inte riktigt röra mig. Aj.

Några av er har frågat om kattallergi: jag är inte kattallergiker alls, men Ronnie är, litegrann. Kattrasen heter sibirisk katt och de är lite mindre allergena än andra katter. Ronnie vet att om han blir allergisk får han flytta ut. Höhö.

Nu har jag ingen blindtarm längre.

Allt gick bra, även om jag var barnslig och freakade ur precis innan jag skulle sövas. Fick en lätt panikångestattack och grät hysteriskt… Suck. Hade verkligen tänkt vara sådär cool, lugn, stark. Oh well. Är trött så trött så trött, har haft helt vansinnigt ont sedan de väckte mig ur narkosen vid två, halv tre, inte kunnat sova alls.

Pinsamt nog har jag nu nästan mer ont i höger axel och ner under revbenen än i de faktiska såren. Tydligen blir det ofta så. Men! Snart åker jag hem! Om ni bara visste hur mycket jag längtar. För vet ni? Igår blev vi kattföräldrar! Äntligen, äntligen. Jag har längtat efter katt i hela mitt liv. Nu har vi ynnesten att få vara mamma och pappa till två stycken. De finaste katterna i världen.

Om en knapp halvtimme är det dags för operation. Jag är helvetiskt nervös.

Förklarade för min narkosläkare att jag sett alldeles för mycket på House – ”her bp’s dropping! He’s crashing! We’re losing her!” Hon lovade att om man gjorde en teveserie om Nyköpings lasarett skulle den vara skittråkig, åtminstone om man inriktade sig på blindtarmsoperationer

Jag ligger i en fyrasal där två av tanterna åkt hem för flera timmar sedan, jag och Gertrud är ensamma kvar. Hon är åttiosju år och den perfekta rumskompisen. Kvick och rolig, snäll men osentimental. Och så pratar hon så vacker finlandssvenska.

Nu ska jag börja preppas för operation. Skicka en helande tanke eller två.

Smärtan var inte självförvållad! Ligger inlagd på Nyköpings lasaretts kortvårdsavdelning i väntan på blindtarmsoperation.