Åh. Vet ni.
Jag är jättejättejättesjuk.
Kan inte sitta upp, inte läsa, inte titta på teve. Inte svälja.
Bara ha ont i huvudet och rossla och snora och sova.

Det är femte dagen och jag trodde att jag var på bättringsvägen men igår kväll rasade allt ihop, jag blev en våt liten pöl och däckade klockan tio. Vaknade sedan en gång i timmen av att jag hade försökt svälja i sömnen och fått panik av smärtan.
Tog taxi i morse till min fina läkare Crister som meddelade att min påsk kommer att spenderas i sängen.

Har lyckats äta tre Piggelin.
Nu somnar jag om.

Kram.

Försöker posera genom febern.

Lyckas!

Man får faktiskt köpa fina saker på nätet när det är lite synd om en.
Och det är faktiskt lite synd om en när man måste ligga hemma i sängen under de första och vackraste vårdagarna.

Så jag fick shoppa ett par mysiga byxor och två par ljuvliga strumpbyxor med hjärtan på från Wardrobe Stockholm. Så det så.

Efter ett irriterande långt uppehåll är jag åter igång med min roman.
Det går trögt. Så mycket att sätta sig in i.
Svårt att hitta känslan, att släppa taget om historien och få den att leva igen.

Men det går. Och det kommer.

Jag har för mig att jag redan tjatat om det här, men jag har å andra sidan all rätt i världen att upprepa mig på min egen blogg.

Alltså: Dagens Linus må vara ”Sveriges minst kommenterade blogg”, men den är också den mest intressanta. Förmodligen den enda bloggen jag följer slaviskt.

Så. Läs den. Varje dag.

Mitt söta ex Erik har ett fint band.
De heter Autopilot Society och är med i en tävling om att få bli förband åt Deportees när de spelar på Debaser.

Eftersom det är så länge sedan jag och Erik var tillsammans och jag har nått det stadie då jag vill att han ska vara glad så röstar jag självklart på honom.
Det kan ni också göra!

Då skickar ni ett sms med texten ”OA AUTOP” till 72500.
Ni blir några kronor fattigare, mina vänner blir mycket lyckligare.

Hmm… nu kanske ni frågar er vad ni får ut av att rösta.
Sanningen är den att varje röst är en enorm insats för miljön.
När de här killarna inte står på scen är de riktiga jäkla miljöbovar. En insatt källa som wallraffat bandet kunde rapportera följande:

”Erik Althoff röker två paket cigaretter i timmen, Erik Jonsson diskar alltid under rinnande vatten, Verner Westlund bedriver forskning i hur man kan ineffektivisera oljeförbränning, Magnus Gidlund har vigt sitt liv åt att skövla Norrlands skogar och Stefan Bergman slänger skräp – inte bara sitt eget! – i naturen.”

Men! När de står på scen är de verkligen små änglar. Och jag har dessutom hört rykten om att ifall de vinner tävlingen så kommer de alla att genomleva de kommande tre åren i totalt mörker.
Med andra ord 26280 Earth Hours (om än inte lika världsomfattande).

Gör en insats för miljön – rösta!

Mer om tävlingen finns på Openingact.se.

Halsfluss. Men ändå. Uppe ur sängen. Blommig kjol. Barfota. Putsar köksfönstret i solen.

Jag och Miss Jeannette, Miss Jeannette och jag.
Jag har en känsla av att det här kan leda någon vart.
Det känns… rätt, liksom.

Som ni kanske märkt vid det här laget så skriver jag krönikor i Sofis mode. Varenda vecka, till och med.
Alltså så även denna vecka.

Man kan säga att den nya krönikan hänger ihop med förra veckans, den som handlade om min pappa. Nu skriver jag om pappatrenden. Den blev fin. Läs gärna.

Tidningen finns i butik idag och till och med onsdag.

Kanske är det min halsfluss som gör att vissa saker känns speciellt irriterande idag.
(Till exempel känns det inte direkt skitroligt att jag ligger nedbäddad med persiennerna ordentligt neddragna när solen skiner sådär retsamt utanför fönstret.)

Oavsett anledning så blev jag förbannad på mig själv när jag gick in på Facebook och plötsligt insåg att jag är ”vän” med massor av människor som jag i själva verket avskyr, ogillar eller inte kunde bry mig mindre om. Som svikit, baktalat, hånat mig, min familj eller mina vänner.

Varför i hela fridens namn vill jag veta vad dessa personer har för sig? Vilka konserter och klubbar de ska gå på, när de fyller år, om de blivit dumpade eller ihop?
Svar: Det vill jag inte.

Att jag är vän med ett gäng fina bloggläsare som jag egentligen inte känner är en helt annan sak. Men de som verkligen inte gjort något för att förtjäna att kallas ”vän” ens på Facebook ryker nu.

Bye bye, see you never.