Ur förra veckans Sofis mode.
Foto Stefan Mattsson, styling Lisa Carlén, make och hår Linda Gradin.

Idag är ett nytt nummer av Sofis mode ute.

Eftersom det tar väldigt lång tid innan krönikorna kommer upp på nätet tycker jag att ni ska läsa veckans krönika i tidningen.
Den är viktig.

Ja, jag skriver ofta att mina krönikor är just ”viktiga”.
Absolut inte alltid.
Men ofta.

Det beror på att jag helst skriver om sådant jag verkligen tycker är viktigt.
Och det är det jag känner att jag kan.
Jag har svårt att vara rolig, svårt att bara vara sakligt analyserande. Om jag ska få till en krönika som jag tycker är bra, på riktigt, måste jag bry mig om ämnet jag skriver om.

Det gör jag den här veckan. Som fan.

Jag fryser om fötterna.
Han kokar te.

Utanför fönstret faller regnet.

I natt drömde jag att jag flyttade in i min nya lägenhet och att den var full av enorma spindlar. Och då menar jag enorma. Inte Harry Potter och hemligheternas kammare-enorma, men som knytnävar.
De var röda och lila och bruna och hade små hullingar på benen som fastnade i skinnet när de kröp över ens hud.

De bodde i gigantiska bikupeliknande nätknyten i taket och hoppade ner på en så snart man kom i närheten.

Jag hoppas att det var en helt obetydlig dröm.
En sådan som inte betyder något alls.

Nu var det ett tag sen, så jag vill mest upplysa mina nära och kära om att jag lever.

Inte mycket mer, dock. Jag drack för mycket vin i går. Alldeles för mycket.

Och jag som ville käka dyr brunch idag. Nu får jag ligga i sängen och dricka vatten istället.

Mischa, du kan få flytta in hos mig.

Vi kan promenera tills vi får ont i knäna, baka sockerkaka, lyssna på Bright Eyes och kolla igenom alla säsonger av How I Met Your Mother.

Det blir fint så.

Fast du vill nog inte. Det är okej.
Jag hoppas bara att du har dina egna vänner och dina egna sockerkaksformar.
Och att du ser på dina bilder i FHM och tänker att du är fin. Eller att du gjort fel val. Vad som helst.
Jag vill bara inte att du tänker ”äh, vad spelar det för roll”.
För nej, det spelar ingen roll alls. Men jag vill att du ska tycka att det spelar roll. Att det är viktigt. Att du är viktig.

Eh, ja, Mischa, if you see this, you can translate it on google or something, mmmkay?

Äsch.

Det är fredag.
Det betyder ingenting för mig.

Jag äter pannkakor med hallonsylt och brieost till middag (testa det) och längtar efter att dricka vin med henne, försöker skicka iväg ett mail men får inget nät. Vill ju att hon ska läsa vad jag skrivit idag, det känns viktigt, att veta att orden inte bara försvinner ut i ett svart hål, i ett ingenting.

Lyssnar på Tomas Andersson Wij, samma låt om och om igen.

Det är någonting som inte känns riktigt bra. Jag kan inte sätta fingret på vad.

Men egentligen spelar det ingen roll, för allt är som det är och allt är som det ska vara.

Jag tror att jag kanske längtar hem. Här känns livet inte så verkligt som det borde göra.
Och jag börjat bli trött på att leva i ett ständigt undantagstillstånd.
Hur vackert det än borde vara.

Nej, nu sitter jag här och grinar.

Jag och min fina kavaj sitter på ett café med helt värdelöst trådlöst nätverk och svarar på mail och uppdaterar oss på världsläget. (Ja, särskilt kavajen. Den blev speciellt upprörd över nyheten om Linda Skugges skilsmässa. Ångest, ångest, ångest.)

Jag har lämnat nästa krönika, svarat på mail och käkat mackor, och är alltså redo att gå hem och skriva.

Jo. Jag skriver på en roman. En ungdomsroman som förhoppningsvis blir klar de närmaste månaderna. Om den blir utgiven någon gång i framtiden hoppas jag att ni läser den och tycker om den. Vi håller tummarna, tycker jag.

(Nej, man får inte romaner utgivna bara för att ens förälder är delägare i ett förlag. Tyvärr. Haha.)

Idag har jag vaknat. Ätit Kellogs K-flingor med skivad banan och mjölk. Tänkt gå ut och gå, sett ut genom fönstret och beslutat mig för att stanna inomhus. (Nej, det regnar inte, men det är deprimerande grått.) Svarat på tusen mail, eller kanske tjugo. Skrivit krönika. Mailat lite till. Skickat tusen sms, eller kanske tjugo. Insett att min lugg blivit väldigt lång. Ätit pizza, Lakrisal och två äpplen (fast inte samtidigt). Snusat alldeles för mycket.

Och nu ska jag skriva på min bok.
Det är en väldigt vanlig dag och jag är väldigt vanligt lycklig.

Sanna! Vi hade rätt!

Och så ringer telefonen och man pratar i sjutton minuter och plötsligt känns ensamheten jävligt five minutes ago och tvåsamheten som the shit.