Igår var jag ensam. Jag är lika ensam nu.
Med en enorm skillnad:
Igår gjorde ensamheten mig panikslagen.
Idag stör den mig inte. Inte det minsta.
Snarare tvärtom.

Känslan påminner mig om när jag bodde i Shanghai och sprang sönder mina knän på löpband. De första tjugo minuterna var det alltid lika tungt, blodsmak i munnen, värk i lederna, yrsel, illamående. Men sedan släppte det. Plötsligt sprang kroppen av sig själv, jag mådde fantastiskt, tänkte att jag utan problem skulle kunna springa såhär i resten av mitt liv utan att någonsin stanna.

Jag blev hög på den känslan, helt beroende. Jag sprang i timmar varje dag – först två timmar, sedan tre, i slutet sprang jag över fyra timmar om dagen i väldigt hög fart på samma löpband på Kings gym i Shanghai.

Sedan la knäna av. Naturligtvis gjorde de det. Ingen har nog någonsin haft sämre koll på hur man bör behandla sin kropp än jag.

En morgon på löpbandet vek sig mitt högerknä, det gjorde fruktansvärt helvetiskt ont och var omöjligt att stödja på. Jag fick ringa en vän som hjälpte mig hem.

”Löparknän”. Så hette det, kort och gott. Det fick jag veta när jag kom hem till Sverige och uppsökte läkare.

Jag kan fortfarande inte springa, knappt ens några steg. Om jag promenerar i rask takt får jag också räkna med att knäna börjar värka, en molande värk som blir värre och värre tills jag stannar helt, sätter mig ner och låter dem vila.

De trasiga knäna har dock ingenting med liknelsen att göra. (Sorry. I got carried away, som det heter.)

I alla fall. Idag känner jag samma euforiska känsla som jag brukade få efter tjugo minuters helvete på löpbandet. Fast över att vara ensam.

Just nu känner jag att jag skulle kunna vara ensam precis hur länge som helst. Ingen som stör, jag får äta vad jag vill när jag vill, sova när jag vill och hur länge jag vill, jobba var och när jag vill, kolla på Entourage eller How I Met Your Mother hur mycket jag vill, men det vill jag inte göra, inte nu när jag har kommit igång med skrivandet.

Ni hör ju – ”jag vill, jag vill, jag vill”. Allt handlar om vad jag vill.
Utan att jag behöver ta hänsyn till en enda människa.

Imorgon kväll får jag sällskap igen.
Det kanske är lika bra.
Jag har ingen lust att få veta vad som är den här liknelsens motsvarighet till mina trasiga knän.

Hemma nu.
Ren. Trött. Småfull.

Jag hade migrän och sov halva dagen, ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna.

Hoppas att ni sover gott, vänner och läsare. Vi hörs imorgon.

Så länge,

/A.

En kär gammal vän berättade nyss att han träffat ”någon att gifta sig med”.
Då blev jag så lycklig att jag beställde in ett glas vin till. För att fira.
Men så insåg jag att när man sitter ensam på en bar är det lite sorgligt att fira.
Man har liksom ingen att skåla med.

Så jag skålar med er istället.

Jag är jävligt ensam just nu.
Det är ovant.

För att inte fundera på saker som ”om jag plötsligt skulle få veta att jag bara har tre månader kvar att leva, skulle jag skriva färdigt min roman ändå?” och ”skulle jag i så fall berätta om min förestående död på bloggen eller låtsas som ingenting?” klädde jag upp mig och gick ut och drack vin.

Ensam, förstås.

Nu sitter jag på en spansk bar med ett glas vin från Navarro, bredvid ett engelskt par som är på en av sina första dejter. Han försöker imponera på henne med att berätta om alla resor han varit på – Wien, Christiania (”like this… free… hippie-ish city in the middle of Copenhagen, where everyone smokes pot all the time, no, reeeally”), Costa Rica, New York.
Hon låter sig imponeras på.

Nåväl.
Innan jag gick hit klädde jag alltså upp mig. Och knäppte en massa kort.

Bland annat de här:

…och de här:

Och alla de här:

Ja, vad gör man inte för att döda tid.

Mormor!

Den här veckan får du inte glömma bort att köpa Sofis mode. Jag är med på sju fina bilder (ja, utöver min enorma bylinebild, förstås) i ett tjusigt modereportage.

Dessutom handlar veckans krönika om ett av mina specialämnen, nämligen America’s Next Top Model. Kanske inte jätteintressant för dig, mormor, men kanske för vissa av er andra som läser?

I alla fall. Tidningen finns att köpa med Aftonbladet för nästan inga pengar alls, idag, imorgon och på onsdag.

Dessa skönheter har jag spanat på i flera månader nu.
I lördags tänkte jag att, näe, nu ska de tamejfan bli mina.

Men i kön ångrade jag mig. De var helt enkelt för dyra. (Och jag skulle förmodligen aldrig använda dem. Någonsin.)
Det blev en kavaj istället.

Och en halvtimme senare hittade jag mina underbara kängor.

(Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här, men det känns som att jag får göra det. Som att man får det när man har en blogg.)

Min Sanna och jag.
Promenerandes i vintersolen.

Såhär ser jag ut ikväll.
Ganska fin, om jag får säg det själv.
Och vem ska stoppa mig, liksom?

Kavajen är ny och från Zara, jeansen är Cheap Mondays, hatten är gammal och skorna är nya och från Vagabond.

Och nu ska jag äta pasta med soltorkade tomater och kyckling.
Det är en bra lördag.

Mina fina, fina, fina nya kängor.

Knappt 400 spänn på Vagabonds 70%-rea.
Livet känns, ärligt talat, lite härligare sedan de blev mina.

Min tjej.

Det har inte blivit mycket bloggande sedan jag slöt upp med Sanna i torsdags, jag vet. Jag hoppas att ni förlåter mig för detta – vi har helt enkelt väldigt lite tillgång till nät (och väldigt, väldigt roligt).
För att ni ska känna er mindre bortglömda tänkte jag uppdatera er lite på vad som hänt i våra föga händelserika liv sedan i torsdags.

Först: Min Sanna bor i Uppsala, vilket inte borde kännas som så himla långt bort, men det finns alldeles för sällan tid att ses. Jag vet inte om det har något att göra med att hon pluggar juridik, men vi kan säga att det har det, så låter det som att det är hennes fel och inte mitt att vi inte ses så ofta.

(Förresten, hej Sannas juristflickor! Jag har hört att ni kommer in här ibland, vad fint.)

I alla fall. Nu får vi ses konstant i flera dagar, och det är awesome.

Igår promenerade vi i timmar, käkade korv och pommes frites utomhus och blev antastade av en väldigt enträgen man.
Efter att jag jobbat en stund och Sanna pluggat entrepenågonting så gjorde vi oss tjusiga inför kvällen.

Jag tvingade Sanna att ta så kallade outfitbilder på mig.
De blev såhär fina:

Sanna tyckte, av någon anledning, att jag var lite fånig när jag stod där och poserade. Åtminstone fick jag en känsla av det, när jag bad att få knäppa några kort på henne:

Men vem vet, hon kan ha varit helt allvarlig.

Sedan gick vi ut och käkade thaimat, drack öl och pratade om klyschiga saker. Som hur fantastiskt det är att vi är vänner.
Sedan sa vi carpe diem några gånger och skålade (”to us”, naturligtvis).

Eller så kanske vi gick hem och somnade i soffan.

Fast först åkte vi hiss och var snygga.

Nu sitter vi och dricker lite mer öl på en bar som har fritt trådlöst nät. Sanna pluggar kontraktsrätt, jag… eh, bloggar.
Som ni kanske märker.

Snart ska vi iväg och äta.
Jag har hatt, ny kavaj och nya kängor. Och är fin.