Igår fick jag det finaste av finbesök här hemma. Ja, ni ser ju själva!

Det var strålande vackra Tove och hennes yngsta dotter Miranda som kom förbi.

Tove och jag har pratat via nätet i en massa år, men aldrig träffats förut. Så det var sannerligen dags.

Miranda är åtta månader gammal och det råder inga som helst tvivel om att hon är en av de överlägset sötaste, gladaste, roligaste och mest underbara bebisarna i hela världshistorien.

Det är väl klart att jag blev head over heels förälskad. Ojojoj.

Jag veeeet att det ser ut som att hon inte var så förtjust i att vara hos mig. Men det var hon! Jag lovar! Det kan inte ha varit inbillning!

Puss mamma!

Det är inte direkt svårt att förstå hur Tove lyckats få tre sanslöst fina döttrar. Och med tanke på vilken varm och klok person hon är misstänker jag att hennes tjejer kommer växa upp och bli ganska så magnifika kvinnor.

Förutom att katterna visade sig vara riktiga töntar som var livrädda för Miranda och sprang och gömde sig hela tiden var det en nära nog perfekt dag. Jag hoppas att vi kan göra om det. Allt blir så mycket roligare och ljusare med en liten tjej eller tre i huset.

Nu på morgonen sken solen så vackert att jag kände att det var på sin plats med matchande frukost.

Min tjusiga, men inte väldigt effektiva, citruspress fick komma fram och hjälpa till.

Tadaa! Det är min bestämda övertygelse att har man tagit sig tid att pressa juice för hand, då ska den banne mig drickas ur ens allra finaste glas.

Jag hade slut på bröd, så det fick bli yougurt med extra allt istället. Müsli, linfrön, mandlar, russin, banan och vindruvor.

OKEJ! Egentligen la jag bara upp de här bilderna för att ni skulle få se vilken fin duk jag köpte på Indiska i helgen. 149 kronor kostade den – mycket blommönster för pengarna, alltså.

Mitt köksbord är ordentligt vårpimpat. Nu är det bara plusgraderna som saknas.

Ett obefintligt litet pyttekliv för mänskligheten, några otroligt välbehövliga steg för mig.

I torsdags släpade jag mig ut för första gången sedan jag åkte in på sjukan i slutet av januari, men allt detta säng- och soffliggande gjorde att jag bara orkade gå i tio minuter – sedan övervägde jag på allvar att ringa hantverkar-Bosse (som just då var i huset och jobbade med vårt vattenskadade före detta badrum) och be honom hämta mig med bilen. Till slut lyckades jag ändå släpa mig hem igen, men låg med hjärtklappning resten av dagen. Note to self: Att inte gå längre än sisådär tjugo meter i tre veckor gör inte underverk för konditionen.

Men så! Idag! Fyrtio minuter i solskenet. Jag misstänker att det var Annas förtjänst: hon kom hit i fredags och tände min livsgnista igen. Inget ont om katterna, de är underbart sällskap, men jag har ändå känt mig ganska ensam den här veckan. Varje gång Bosse kommit in och sagt att han är klar för dagen har jag ställt massor av konstiga frågor bara för att hålla honom kvar en stund till (”jamen berätta, hur går det egentligen till att gjuta en sådan där golvgrund?”).

Nu ska jag värma på lite korvgryta och sedan blir det jobb, jobb och lite mer jobb – som vanligt har jag lyckats skjuta upp alla texter tills i absolut sista sekunden. Det enda dumma med att jag lyckades ta mig ut på promenad var att jag nu känner mig så nöjd med mig själv, som om jag redan utfört ett rejält dagsverke, trots att jag inte ens börjat. Ännu en note to self: Att gå i solen och lyssna på Håkan Hellström är inte att jobba.

Den här katten alltså. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Ni ser ju själva. Vad finns att tillägga?

(Det vita snöret är förresten Basses favoritleksak, ett hårt paketsnöre av plast. Han gillar att ha det nära till hands. Om han plötsligt känner att det är dags att leka.)

Nu är Ronnie i Berlin och skriver. Jag och katterna dansar på bordet, förstås – ”tänk, om pappa var här skulle han säkert säga åt oss att gå neeeer! Hahaaa”! Nej, okej, vi längtar redan efter honom. Lite lagom sådär.

Igår var planen att gå och se Winter’s Bone och sedan gå och äta kombinerad alla hjärtans dag/nu ses vi inte på ett tag-middag, men plötsligt kom ett sms som styrde kvällen i en annan riktning: hastigt påkommen överraskningsmiddag för Ronnies bästa vän Peter som skulle bli ett år äldre. Så vi struntade i biobiljetterna, ringde återbud till restaurangen, inhandlade en bok om Morrissey och körde hem till Peters flickvän Ulrika i Midsommarkransen istället.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var det perfekta sättet att tillbringa denna påhittade kärlekshögtid: med ett helt gäng av de människor man tycker allra mest om i hela världen.

Vår vackra värdinna.

Titta, honom är jag kär i.

Jag skulle köra hem framåt natten, så jag drack vatten med bubblor i.

Just bacon ser sällan särskilt aptitligt ut i närbild. Men oj vad gott det var!

Födelsedagsbarnet var på glatt humör.

Klart man blir glad när man får en bok om Morrissey med såhär turkost omslag!

David grämde sig för att han inte fick någon Morrisseybok. Eller så planerade han en ondskefull kupp av något slag.

Markus matchade väggen som ett riktigt färganalysproffs.

Jag var lite trött efter allt (framgångsrikt!) badrumsletande och bilkörande, men tyckte att det var pretty awesome att få träffa folk igen efter alldeles för många veckor på sjukhus och hemma i sängen.

Efter en sista kopp starkt kaffe åkte jag de åtta milen hem till katterna och spindeln. Bortsett från spindeln var det en riktigt, riktigt fin kväll. Fler sådana. Peter borde fylla år oftare, tycker jag.

Det är fantastiskt hur mycket trevligare det är att jobba när man har så tjusigt, lurvigt sällskap i arbetsrummet.

(Jajaaa, växten är fejk. Döm mig inte. Jag har massor av levande blommor också! Okej? Okej? Men fejkväxter är awesome! De vissnar aldrig. True story.)

Här ser ni några av mina bästa människor. Två vackra män med fluffigt hår och en alldeles underbar Anna.

Egentligen behöver Anna och Mattias åka hem till sitt egna fina hus. Men de stannar hos oss istället, en natt till. Det blir lätt så när vi är tillsammans, att det bara fortsätter. Man vill aldrig att det ska ta slut, ju.

När man inte kunnat äta på länge, länge är det svårt att tänka på annat än mat. Alltså var det inget snack vid frukosten i morse: jag skulle gå all in. Det blev äggröra – Mattias specialrecept – och bacon, vita bönor och tomat, juice och… ja, det var väl det. Portion efter portion efter portion. Och det var så gott så det liknar ingenting.

Ja, Anna och Mattias är här! De kom igår för att se schlagern och käka middag, vi drack vin (okej, de friska drack vin, inte jag) och såg alldeles fantastiska Crazy Heart och pussade katterna.

Efter frukosten idag tog jag, Anna och Mattias en låååång promenad medan Ronnie skrev krönika. Loppisfyndade och klappade en mycket ivrig fransk bulldog.

Nu ser vi på fotboll och äter pizza. Allt känns precis som det ska.

PS1. Jaaa, jag är fullt medveten om att vi har massor av flyttkartonger i köket. Det är vattenskadans fel – ett av de fuktskadade rummen som nu är utrivet var ett förråd, så vi har kartonger lite överallt. DS1.

PS2. Om ni undrar var Ronnie är på frukostbilderna så hade han inte tagit sig upp ur sängen ännu. Han var en smula… morgontrött. DS2.