Såhär har jag såsat omkring hela påskhelgen. När solen gått ner har skjortan åkt på. (Oftast går jag barfota, men på bilden har jag precis klippt gräset. Och jag gillar mina tår, så kängor kändes som en bra idé.)

Jag vet att det rent tekniskt är vår och inte sommar, men alltså, vädret – you could have fooled me.

Nu kommer det säkert att regna i några veckor. För att väga upp, liksom. Jag kan nog leva med det också.

Idag är jag på mentorsutbildning i Gnesta, och ikväll åker jag in till Stockholm för att äta middag med en kär vän som är på spontant Sverigebesök. Bjuder på fyra porträtt av världens finaste tjej så länge. Världens finaste tjej som jag inte får träffa igen förrän på fredag – det är dags för den årliga resan upp till mormor och morfar i Pålmark. Min mormor råkar nämligen vara en riktig hejare på det här med att deklarera, och eftersom jag själv är totalt värdelös på allt som har med siffror att göra är det en väldig tur att jag har henne.

Vet ni vad den här tramsiga katten är rädd för? Vet ni det?

Nej, hur skulle ni kunna veta det. Så jag berättar väl det då.

Han är rädd för barn.

Det är ju bara sådant slöseri! Basse är den goaste och ulligaste och busigaste och raraste, han är som en stor gosedjurskatt men levande, och så springer han och gömmer sig varje gång ett barn – oavsett storlek – kommer på besök.

Om jag och Ronnie får besök av den där storken framöver hoppas jag verkligen att Baz skärper sig och axlar storebrorsarollen. Han är ju redan världens bästa bror åt lilla Bii, så det råder inga tvivel om att han har det i sig. Han får sluta vara en sådan tönt, bara.

Det vackra vädret hänger kvar och jag tar vara på varje minut.

Borde såklart egentligen sitta inne och jobba men jag bara vägrar! Vi äter frukost, lunch och eftermiddagsfika ute i solen, jag rensar ogräs, krattar löv, leker med katterna, och idag målade jag min fula träfärgade brödlåda blå.

De här dagarna då jag känner mig lite som UnderbaraClara är verkligen de allra bästa.

Och jag älskar att när grannarna måste packa ihop och åka hem till stan igen får vi stanna kvar i allt det härliga. Precis hur länge vi vill.

Biianka är fantastiskt duktig på att ställa till med trubbel. Redan när hon bodde hemma hos min mamma i Spanien var hon en liten problemkattbebis – trampade ner i färgburkar och fick åka till veterinären, blev instängd i grannens garage och uppjagad i palmer av kvarterets hundar.

Under de tre månader som gått sedan hon och hennes bror kom till oss känns det som att vi inte gjort mycket annat än vakat över vår älsklingsflicka. Men så ändå, igår kväll var hon plötsligt försvunnen. Det händer aldrig. (Jag och Ronnie turas om att vara ute med katterna, men de leker på egen hand och lämnar inte tomten.)

Efter timmar av letande, precis innan det blev helt mörkt, hittade jag henne. Mitt inne i skogen, högst upp i ett tjugo meter högt träd. Jag kan säga att trädkatten var den ynkligaste lilla varelse jag någonsin sett. Och hon kom verkligen inte ner.

När jag erkände för mamma i telefon att det hela slutade med att jag klättrade upp och hämtade min lilla rädda tjej blev hon inte nöjd alls. Tydligen är det farligt att klättra upp i väldigt höga träd mitt i natten. Men jag kunde inte lämna Biianka där uppe tills det blev ljust! Jag kunde bara inte. Om ni sett hur panikslagen hon var hade ni också klättrat upp.

Nu har hon inte bara rakad rygg och rakat ben (sedan hon trampade ner i färgburken i Spanien!) utan också snaggad mage. Kådan och all bark som fastnat i den gick inte att få loss ur pälsen på annat sätt än med sax. Vår lilla tuffing testar alla coola frisyrer.

Tur för henne att hon är så förbannat söt hur hon än gör.

(De konstiga benen som tar upp halva bilderna hör till den studsmatta som står lutad mot lekstugan och väntar på att bli hoppad på av små figurer som ser ut till hälften som jag och till hälften som Ronnie. Tills dess får den nöja sig med att vara en av lilla Biis favoritplatser i trädgården.)

Det absolut bästa med påsken måste ju vara alla urfina påskkärringar som kommer och knackar på! Jag har fått pallra mig iväg till Ica flera gånger för att fylla på godisförrådet. (Vilket i och för sig mest handlar om att jag blir så exalterad varje gång ett nytt gäng småhäxor kommer förbi att jag ger bort allt godis jag har, utan att tänka på att det antagligen kommer fler.)

Dessutom har de med sig hemmagjorda påskkort och teckningar som passar perfekt på kylskåpet. Kan inte minnas att vi ansträngde oss så mycket på min tid. Det var mer ”hej hej, gla’ påsk, var är godiset?”. Kanske är det borgerliga styrets inverkan, ”här ska inte kärringarna tro att de ska få några tablettaskbidrag, nähädå, här i Sverige jobbar man minsann för sitt godis”.

Det drog ihop sig till påsk och jag ägde inga äggkoppar. Som tur var insåg jag detta faktum när jag stod inne i en Indiska-butik för några veckor sedan och beundrade just äggkoppar. Närmare bestämt den äggkopp ni ser på bilden här ovanför. Så då köpte jag fyra stycken och påsken var räddad.

Konsumtion, alltså. Sicken grej!

Väldigt fina är de också, äggkopparna. De finaste jag sett, nästan. Liksom, blommor! Fjärilar! Vad mer kan man önska sig?

Ikväll insåg jag, en sisådär tio minuter innan solen gick ner, att jag inte hade någon bild att skicka in med min Sofis mode-krönika. Eftersom jag blivit sjuk igen – fick vara frisk typ två dagar – övervägde jag att fuska och skicka in någon gammal bild istället, men insåg snart att jag redan fuskat så många gånger att jag inte har en enda någorlunda vettig bild som inte använts. Det var alltså bara att kleta på läppstift, snöra på sig bästa leopardskorna och sätta sig på rumpan bland blommorna.

De här bilderna fick inte hamna i Sofis mode, men de är ju fina ändå. Så de får hamna här.

(Jaa, jag VET att vi borde kratta bort fjolårsgräset, jag har krattat och krattat och krattat och krattat sedan jag kom hem från USA men det tar ju aldrig slut!)

Någon skrev här om veckan ”vad söt du är utan läppstift!”. Det tyckte jag var lite lustigt. Som om jag alltid har läppstift. Det har jag ju max några timmar i veckan. Men visst, kollar man mina krönikebilder så verkar det kanske som att jag går runt med knallröda läppar mest hela tiden. Det är liksom mitt enda snygghets-knep. Känner jag mig glåmig och tråkig så smetar jag på något riktigt rött och så vips! är jag redo för kalas. (Eller att vara med på bild.) Snövit har alltid varit min så kallade stilförebild numero uno.

(Skor Jeffrey Campbell, tröja Lindex, jeans Hudson).

För ett tag sedan frågade en läsare vilka hudvårdsprodukter jag använder.

Svaret ser ni här ovanför. Nej, jag är inte sponsrad. Nej, jag känner ingen som jobbar på Clinique. Men jag har provat en väldig massa olika märken genom åren och kommit fram till att de produkter jag trivs bäst med att använda är just dessa. Så sedan jag slutade plugga och började jobba passar jag på att köpa de här svindyra burkarna (de tre högra förpackningarna, dem använder jag dagligen, de två andra mycket mer sällan) på taxfreen när jag flyger någonstans.

De få gånger som jag pratat med folk – oftast make up-artister – om hudvård och sagt att jag använder Clinique har jag undantagslöst fått en lektion i varför jag verkligen borde testa (infoga valfritt annat dyrt märke) istället. Och det finns säkert hur många bra produkter som helst där ute. Men jag gillar Clinique, jag gillar hur krämerna känns mot huden, jag tycker förpackningarna är fina, och än så länge ser mitt ansikte såpass ”fräscht” och ungt ut som man kan förvänta sig när man snart fyller tjugoåtta. Det räcker bra för mig.