När magsjukan ger sig och man plötsligt kan sitta upp i sängen och dricka vatten utan att kräkas upp det trettio sekunder senare.
När migränen släpper.
När den djävulska mensvärken klingar av.
När man plötsligt kan fungera som människa igen.

En av livets mest intensiva lättnader.

När ångesten släpper: precis samma känsla.
Strax efter midnatt var jag mig själv igen.

Idag, kära vänner. Idag har jag varit en smula seg. Men väldigt lycklig.
Som jag är alltsom oftast.
Vad man än kan få för sig.

En fluga kryper på min datorskärm.
Jag dricker vin och har förlorat förmågan att stava. Måste försöka korrekturläsa varje ord, noggrant. Skriver ”carje” istället för ”varje”. Är inte van vid detta.

Får ett mail från Peter som skriver sådant jag behöver höra.
Får sms från en pojke jag tycker om. ”Det är ingen fara”, skriver han. ”Gå hem”.
Min extralillasyster Kajsa gör sitt bästa för att ta hand om mig via Facebook. Men sådant är inte enkelt.
Hon smsar mig också nu.
”Hjärtat. Hem.”
Men jag vill inte hem. Jag vill ha internet och vin. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte, jag vill ingenting, jag orkar inte just nu.
Imorgon orkar jag igen. Jag vill bara att det ska bli imorgon nu. Precis nu.

Håll tummarna för att tidslagarna upphävs och imorgon kommer nu.

Jag vill verkligen inte vara en sådan man måste ta hand om. Helvete heller.

Tänker att det säkert inte är sådant här mina nya arbetsgivare på Aftonbladet vill att jag fyller min blogg med. Kära chefer: jag är inte alltid såhär. Jag är oftast sansad, trevlig, effektiv och ganska begåvad. Men ibland. Ibland är jag såhär.
Värdelös.
Dålig.
Ingenting.
Och jag måste få vara det också.
Då och då.

The bad with the good, och så vidare.

Fantastiskt lustigt att jag avslutade det förra inlägget med ”life is good”.
Det är ren lögn. Förlåt mig.

Middagen blev inte av. Eller, de unga männen (som visade sig vara tre och inte två stycken) fick äta utan mig. Vilket de förmodligen gör exakt just nu.
Jag fuckade nämligen upp.
Så. In. I. Helvete.

Jag vet inte hur mycket jag egentligen förstörde för dem – jag har haft panikångestattacker till och från i två dagar nu och min hjärna är inte att lita på. Den hittar på, den förvränger, missuppfattar och förstör. Och den vill att jag ska förstöra allt för mig själv och andra, tydligen.

Men som sagt, jag vet inte hur mycket som var mitt fel. Jag kan inte bedöma det. Jag vet bara att jag hatar mig själv så mycket just nu att det svartnar framför ögonen.
Och att jag måste straffa mig själv på något sätt.
Utan att skada mig själv. Det vill jag inte.
Jag vill inte göra något jag ångrar när panikångesten dragit förbi.

Jag vill bara att allt det här ska försvinna.