Jag sitter på ett kyligt café med en kopp kallnad cappucino och gråter till detta. Rörd.

Och sedan ännu lite till när jag läser den här.
En annan gråt.
Den krönikan är bland det absolut bästa jag läst.
Helt sanslös.
Lena Sundström, jag har älskat dig sedan första gången jag läste dig.
Men nu är det mer än så.
Jag är betagen. Förkrossad. Och mitt hjärta blöder.

Förresten så födde jag barn i drömmen i natt. Förstår inte riktigt vad alla klagar på – det var ju en baggis! Och graviditeten märkte jag inte ens av.

Hahahahahahahaha osv.

Nej, men på riktigt så var hon den sötaste bebisen i världshistorien och jag grät i tio minuter när jag vaknade över att behöva lämna henne kvar i drömlandet där vad som helst kan hända.

Hej hormoner, god jul på er också. Tack så hemskt mycket för att jag ska behöva vara ledsen i en halv evighet nu över en liten flickbebis som aldrig funnits.

(Älskling, jag skojar bara, klart jag vet att du finns. I natt kommer mamma och hämtar dig. Ligg bara alldeles stilla och vänta så kommer allt att ordna sig.)