Ni är många som har mailat och frågat om inläggen i Besegra ätstörningarna-kampanjen finns samlade i någon speciell kategori.
Nu gör de det.
Era berättelser om kampen mot ätstörningarna finns här.
Dela med dig av länken till alla som behöver stöd.
Läsarbrev
Ätstörningar är mer än anorexi och bulimi.
Läs om Marias kamp mot matmissbruket.
Jag kommer alltid leva med det. Matmissbruket.
Jämför det med vilket annat sorts beroende som helst; Alkohol, Cigaretter, Knark, Shopping. Utan det känner jag mig inte hel. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ut ur det. Det värsta med mitt beroende är att jag inte kan ta bort det. Jag kan inte ens ersätta mitt beroende med något annat. För att kunna leva måste man äta. En alkoholist tvingas inte dricka 2 glas vin om dagen för att överleva, utan kan avstå helt. Samma gäller för många sorters beroende – men inte beroendet av mat.
Jag har aldrig velat se mig själv som en person med ätstörningar. Ätstörning är för mig bulimi eller anorexi. Jag har varken haft bulimi eller anorexi. Jag har aldrig kräkts upp mat, även fast jag några gånger försökt. Jag hade inte tillräckligt starka kräkreflexer. Jag har aldrig svultit mig själv mer än i någon dag när jag mått riktigt dåligt. Sen kunde jag inte hålla mig. Suget efter något att stoppa i mig var för stort. Av blotta tanken på godis och mat börjar det vattnas i munnen på mig.
Däremot har jag hetsätningsdagar.
Jag kan gå till ICA och köpa på mig orimliga mängder med godis, chips, ostbågar, glass, grädde, choklad, you name it!, och äta tills jag mår dåligt. När jag har börjat må dåligt äter jag lite till. Sen äter jag lite till. Fram tills det inte finns något kvar i mina kassar. Jag kan må dåligt efter 5 godisbitar, efter 10 godisbitar, efter en godispåse, det spelar ingen roll. Allt går ner oavsett hur mycket jag från början köpt.
Denna onda cirkel leder till en övervikt. Övervikten leder i min del till dålig självuppfattning och dålig självkänsla. Dålig självuppfattning och självkänsla leder till mer hetsätande. Depressioner där jag stannar inne flera dagar i sträck och ligger i sängen. Bestämmer hem pizza. Om jag orkar ta mig till ICA blir det mer godis.
Ta mig inte fel, jag gör inte det här längre. Tror jag. För när vet jag om det kommer igen?
Jag har flera gånger följt stränga matrutiner för att bli av med beroendet, fallit dit efter att ha släppt lite på reglerna på en fest och fått börja om igen. För varje gång man faller dit blir det svårare att börja igen. Att ladda om. Starta på nytt. Tro på sig själv. Att tro att man kommer klara det. En av de gånger jag har klarat det bäst var i somras. Jag ersatte all mat med måltidsshaker i 3 veckor. Jag slapp äta mat i 3 veckor. När man inte behöver äta mat behöver man inte oroa sig över det. Man behöver inte hela tiden tänka på när man ska äta nästa gång och vad man ska äta. Tyvärr mår kroppen inte bra av det i längden – att bara dricka, någon gång måste man börja äta igen.
Jag gick över till GI-dieten, stenhårt. Minsta lilla snedsteg och jag var fast igen. Köpte godis. Gick upp 10 av de 35 kg jag gått ner. Den här gången hann jag stoppa det i tid.
Nu försöker jag med någon slags balansvåg. Jag vet att jag alltid kommer att behöva tänka på vad jag äter. Jag vet att jag alltid måste ha mina matrutiner. Jag kan inte lita på mig själv när begäret sätter in. Jag måste vara sträng och strikt mot mig själv.
Jag kommer alltid ha ett ohälsosamt förhållande till mat. Jag kommer alltid missbruka mat. Jag kämpar varje dag med min kroppsuppfattning min självkänsla och framförallt med att styra över mitt begär.
Att ta en dag i taget är det enda jag kan göra.”
/Maria, 24
LäsarbrevJag tvekade länge inför att skriva ”min” berättelse.
Mest för att jag inte vet hur jag ska berätta. Var jag ska börja. Och kanske framförallt inte var det hela slutar.
Jag vet inte hur det kom sig att jag plötsligt en dag tyckte att tjejen som jag såg i spegeln inte var söt och smal nog. Att de kornblå stretchjeansen plötsligt gjorde att mina lår såg alldeles för tjocka ut. Att all träning som tidigare varit på lek nu var på största allvar.
Det är så många år sedan nu.
Jag sitter och tittar på bilder från resan till London med familjen -98 och det känns så absurt att den där fantastiskt fina tjejen på bilderna vid Piccadilly Circus tyckte att hon var fetast i hela världen. Jag var tretton år gammal, hade precis börjat högstadiet, och efter luncherna i skolan gick jag in på toaletten och spydde.
I mina ögon var jag bara en rätt misslyckad bantare.
Jag tyckte inte att jag var sjuk på något sätt. Under de följande åren såg jag högst rationellt på mitt beteende; ”Ja, nu när jag har varit dum nog att äta den där bullen har jag ju liksom inget val, den kan ju inte finnas kvar i kroppen”.
I perioder åt jag inget alls och när jag gjorde det spydde jag. Jag klarade aldrig av att hålla ut svältperioderna särskilt länge och självföraktet växte.
Under perioder när jag mådde bra hade jag inte kunnat bry mig mindre om vad jag åt. När jag hamnade i situationer och perioder där jag kände att jag inte hade kontroll la jag fokus på att gå ner i vikt. Jag hade så många nojjor, så många poänglösa tankar som snurrade runt, runt i huvudet. Då var tankarna allt annat än poänglösa och jag kunde inte släppa dem.
Jag levde med min till-och-från ätstörning i många år. När jag var helt säker på att aldrig åka dit igen så var det precis vad som hände. Jag flyttade till en annan stad, började plugga på universitetet. En dröm som gick i uppfyllelse men jag vantrivdes. Ville inget hellre än att flytta tillbaka till min hemstad Stockholm.
Då var jag arton och trodde att jag var för gammal för att återigen fastna. Att jag kände mig själv för väl. Men när jag för första gången bodde helt själv kunde jag också styra över vad jag åt. Och det var inte mycket. Hungern blev den ultimata vinsten efter en lång dags tävling mot mig själv. Jag surfade runt på nätet. Läste allt jag kom över om GI- metoden och stjärnornas senaste frälsare Robert Atkins. Jag tyckte att jag levde ett hälsosamt liv men linjen var tunn.
När jag kom hem över jullovet tyckte alla att jag blivit så fin; ”Gumman, guu vad smal du blivit”. Jag blev glad men började fundera över om det verkligen varit värt det.
Tillbaka i skolan hade jag börjat umgås med ett gäng tjejer som jag trivdes med. Jag släppte alltmer det liv jag saknade så oerhört i Stockholm och började gå ut, umgås med människor jag tyckte om.
Någonstans bestämde jag mig för att den ätstörda delen av mig inte skulle få förstöra mitt liv längre. Jag orkade helt enkelt inte mer.
Jag flyttade in i ett kollektiv. Jag kunde inte fortsätta att inte äta, nu fanns det människor runt omkring mig som uppmärksammade när jag inte åt. I köket i vår lägenhet blev maten något roligt, nästan lustfyllt. Vi åt nyttigt, men ordentligt. Vi pratade om mat, om hur något så enkelt kan bli så jäkla jobbigt.
Sakta men säkert började mina tankar kretsa kring annat. Jag är rätt övertygad om att min historia inte är helt ovanlig. Jag tror att rätt få i min omgivning, få av mina vänner, ens känner till att jag mått dåligt och att min matfixering var så stark. Många av dessa vänner delar säkert min bakgrund. Men vi tycker inte att det är något konstigt, något vi behöver diskutera. Ett sjukt beteende har blivit något högst normalt.
Jag önskar att det fanns en enkel väg ut. Att jag, som är rätt många år äldre än många av er, kunde ge ett enkelt svar. Men det kan jag inte. Jag vet bara att det går att komma ur ett destruktivt beteende. Tankarna jag hade var mina egna tankar, och dessa tankar kunde jag tillslut lära mig att kontrollera. Det tog tid, alldeles för lång tid, men idag låter jag inte dessa tankar få fäste.
Känner du att maten har blivit ett problem, prata om det. När tankarna luftas låter de inte så himla smarta längre. När du känner att viljan att sätta fingrarna i halsen blir för stark, försök att fokusera på något annat. Låt inte sjukdomen bli den starkaste delen av dig.
Det är du och din kropp mot sjukdomen, inte sjukdomen och din kropp mot dig.
Umgås med människor som berättar för dig att du är fin, och som älskar dig även när du inte tycker att du förtjänar det. Människor som lyssnar. Det är vad som betyder något. Det finns så mycket annat i livet som är så mycket viktigare än kalorier. Jag lovar, det är inte värt det.
I nästan tio år fanns fixering kring mat i mitt liv och jag önskar så att jag kunnat stoppa det tidigare. Jag önskar så att ni kan stoppa det tidigare. Ni är underbart fina som ni är.
Jag önskar att jag kunde säga det till mitt trettonåriga jag som ler lite stelt på fotot från Picadilly Cirkus också.
Du är nog, gumman, du duger, mer än så, du är alldeles fantastisk.”
Flicka, 23
Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.
Läsarbrev
Det var inte så att jag bara vaknade upp en dag med ett stört förhållande till mat.
Nej, det var något som tog flera år att bygga upp, även om man antagligen tidigt kunde se flera illavarslande tecken. Men det var ingen som ville se, inte förrän det var alldeles för uppenbart för att inte ignoreras…
Jag tror att mina problem tog fart på allvar när jag var runt tretton eller fjorton år, med ångestattacker där jag bara låg i sängen och skrek rakt ut samtidigt som jag hyperventilerade. Nu när jag tänker tillbaka på det så är det det värsta ljud jag kan tänka mig. Men mina problem började aldrig med maten, det kom först senare.
Jag kommer ifrån en ganska dysfunktionell familj, med en pappa som under mina unga år insjuknade i en psykisk sjukdom, och en mamma som var alldeles för intrasslad i sina egna problem för att kunna ta itu med någon annans. Detta, tillsammans med ett flertal olyckliga händelser i mitt liv gjorde att när jag väl nådde tonåren tvingades jag inte bara ta itu med de vanliga tonårsproblemen som puberteten för med sig, utan även mina återkommande ångestattacker och en allt djupare depression.
Så hur började det då handla om maten? Jag har aldrig varit tjock. Jag har varit ganska normalviktig under hela mitt liv, men ändå har jag alltid känt mig stor och otymplig, helt enkelt. Som att folk ser mig som en börda, som något som är ivägen.
Sedan skedde en incident som jag dock inte vill påstå framkallade sjukdomen, men det är ändå någonting som etsade sig fast i min hjärna. Jag och min pappa hade precis ätit varsin glass, jag skulle snart fylla fjorton år. Jag har alltid tränat väldigt mycket, men just under den perioden hade jag ett uppehåll på grund av en skada. När jag efter att ha ätit en glass fortfarande var sugen, reste jag mig upp och sa att jag skulle ta en till. Då yttrade min pappa orden;
”Akta så att du inte blir för tjock, det börjar synas lite på magen nu”.
Så många gånger har dom orden upprepats inne i mitt huvud. Som man kanske förstår så åt jag aldrig den glassen..
Det är absolut inte så att jag klandrar min pappa för mina ätstörningar, för jag vet att han inte menade något illa. Min pappa är ingen elak människa, han råkade helt enkelt bara uttrycka sig på ett väldigt klumpigt sätt under en tid då jag var som mest sårbar.
Hur som helst, detta tillsammans med min depression, ångest och känslan av att jag inte kunde kontrollera mitt liv, gjorde att maten sakta men säkert började bli ett problem. Det började med att jag ville bli smal och snygg, men sedan blev det som en drog när jag insåg att det här var något jag faktiskt kunde kontrollera. Och jag tänker inte ljuga, i början var det en helt fantastisk känsla, det gav mig självförtroende att veta att jag kunde ha kontroll över något i mitt liv. Innan jag hamnade så djupt ner i skiten man kan komma…
Tillslut började det märkas, vänner och lärare kommenterade. Jag drog mig undan, ville inte känna deras oroliga blickar. Hemma gick jag runt i stora kläder, och till min glädje märkte ingen hemma nåt på väldigt länge. Först åt jag bara inte, men sedan började jag också spy under vissa perioder, så man kan väl säga att mina problem pendlade mellan klassisk anorexia och bulimi.
Vändpunkten kom efter ca två år i helvetet, när jag hade hunnit bli sexton år gammal, med en vikt som pendlade runt 40 kilo. Under de två åren hade mina föräldrar vädjat, bönat och bett att jag skulle söka hjälp. Men jag ville inte erkänna att jag hade problem, för jag tyckte fortfarande verkligen inte att jag hade några riktiga störningar.
Det som vände upp och ner på hela mitt synsätt var när mina vänner bestämde sig för att göra ett ”ingripande”, ungefär sådär som man gör när någon är drogberoende. Det var mina fyra bästa vänner, och trots att jag under de senaste åren dragit mig undan mer och mer så hade de aldrig vänt mig ryggen, vilket jag är evigt tacksam för idag.
Det var en vårdag i mars, jag kom hem till en av mina vänner för att jag trodde att vi skulle laga mat och kolla på film. När jag kom dit var de andra redan där och jag kände direkt att det var något som var fel. De sa att de ville prata, och sedan började det.
Jag kände mig lurad och förråd av mina bästa vänner. Jag skrek, de skrek. Jag grät, de grät. Jag minns att en av dem förtvivlat hasplade ur sig att om jag valde att döda mig själv så tänkte hon fan inte komma på min begravning. Det kändes som ett knytnävsslag i magen.
Plötsligt blev jag tyst när de räckte fram en bild på en ung flicka som jag direkt uppfattade som undernärd. Man såg henne halvt bakifrån, och varenda litet ben i kroppen putade ut som om det närsomhelst skulle spricka genom den bräckliga huden. Det tog ett tag innan det hann sjunka in. Jag förstod inte, jag ville inte förstå.
Flickan på bilden var jag.
Först blev jag fruktansvärt förbannad, och funderade på att rusa därifrån. Sedan föll jag ihop på golvet och bara grät. Det visade sig att de hade smygfotat mig i gympasalens omklädningsrum. De ville att jag skulle förstå, och det gjorde jag.
Så började den långa vägen tillbaka. Nu är jag tjugo år gammal, och jag tycker fortfarande det kan kännas jobbigt att äta mat vissa dagar, även ifall de dagarna bara blir färre och färre. Det har varit fyra långa och tunga år, med fler bakslag än jag kan räkna. Jag har gråtit, skrikit, spytt, haft panikångest, slagits, varit apatisk och känt mig som världens sämsta människa.
Men jag hade tur. Turen att ha fyra vänner som älskade mig tillräckligt mycket för att orka se. De orkade vara vid min sida, och är fortfarande mina allra bästa vänner. Jag har dem att tacka för mitt liv.
Alla förtjänar sådana vänner.”
Flicka, 20
Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.
Den senaste krönikan som lagts upp på nätet handlar, passande nog, om ätstörningar.
Är det kampanjvecka så är det.
Läs den. Här.
En läsare kommenterade nyss att det ibland verkar uppstå missförstånd under besegra ätstörningarna-kampanjen. Därför passar jag på att förtydliga:
Ingen av ”Jag vann kampen mot ätstörningarna”-berättelserna är skrivna av mig.
De är inskickade av läsare som övervunnit sina sjukdomar och vill hjälpa andra mot ett friskare och lyckligare liv genom att berätta att det går.
Vissa har valt att vara anonyma. Det går att kommunicera med många av dem genom kommentarsfältet.
Andra har valt att skriva ut sina namn, vissa fall även blogg- eller mailadresser.
Jag är otroligt tacksam över alla som väljer att delta i kampanjen, oavsett om det är genom att själv bidra med historier, kommentera, maila mig, tipsa sina vänner eller skriva om kampanjen i sina egna bloggar.
Ni skulle bara veta vilken insats ni gör.
Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.
Läsarbrev
Nästan ingen vet att jag haft en ätstörning.
Jag har fortfarande svårt att säga det, för det är inte jag är. Jag är inte sådan.
Det var i alla fall det jag intalade mig själv när jag lutade mig över toan.
Det började när jag var sexton, kanske sjutton. Jag var ganska mullig och hade otroliga komplex över min kropp. Jag beslutade mig för att bli vegetarian, eftersom jag tycker så mycket om djur.
Det tog inte så lång tid innan jag började gå ner i vikt. Jag fick komplimanger, och det var nog den bekräftelsen som gjorde att jag började säga nej till fler och fler kakor.
Det här var inget jag tänkte på då – jag tyckte bara att jag var stark som kunde säga nej.
Efter ett tag blev jag trött på att tacka nej.
Mamma frågade, halvt på skoj, om jag hade en ätstörning. Jag började försöka äta som vanligt, men ångesten kom alltid som en smäll i ansiktet och jag hittade en lösning.
Att stoppa fingrarna i halsen.
Jag hade en hatkärlek till det. Efteråt kände jag mig alltid så duktig och tom, både i magen och i själen.
Jag hade ingen koll på ätstörningar, men jag visste att det jag gjorde var fel. Men det som är fel kan efter ett tag kännas mer rätt än något annat.
Jag gjorde det alltid i perioder, ibland kunde det gå flera dagar utan att jag spydde. Ibland höll jag på flera dagar i sträck.
Min mamma har alltid varit deprimerad, men just då hade hon börjat dricka mycket också. Det påverkade såklart.
Tiden gick och jag fortsatte med mitt sjuka beteende. Vi flyttade runt en del, mellan mamma och pappa. Jag var mycket ensam och det var så jag ville ha det. Ingen märkte något, jag var väldigt duktig på att ljuga och dölja. Jag mådde väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag tappade mycket i vikt, hade ingen ork och satt bara på mitt rum. Min pappas fru. som jag har en bra relation med frågade ibland hur jag mådde, med jag log och sa att jag mådde utmärkt.
Jag skrev dagbok på den tiden, och skev då självklart om mitt beteende. Kunde inte titta mig själv i spegeln utan att bryta ihop. Min nyfikna lilla syster läste en dag min dagbok och berättande innehållet för pappas fru. När hon tog upp ämnet blev jag förnärmad och arg. Det hände rätt mycket runt min familj då, och för att göra en lång historia lite kortare hoppar jag över det. Men en dag pratade jag och pappas fru om det, det var känslomässigt såklart. Jag sa att jag var trött på det och skulle sluta.
Det gjorde jag till viss del. Men inte helt. Jag mådde fortfarande dåligt och kom inte överens med mig själv. Jag blev tillfrågad om jag ville ha professionell hjälp, och jag ville inget hellre, men var för stolt för att säga ja.
Men tiden fortsatte att gå och jag läste mycket om ämnet, bulimia nervosa kallades det, förstod jag. Jag kände igen mig så mycket och det kändes skönt att veta att det fanns fler som kände som jag. Jag slutade nästan helt. Fick återfall då och då.
Nu är jag 20 år. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte fallit tillbaka någon enda gång. Det har jag. Men väldigt, väldigt sällan.
Ja, jag kämpar fortfarande med dålig självkänsla. Ja, det finns fortfarande många problem i min familj. Men nu vet jag vad som är bra och dåligt, och det hjälper väldigt mycket.
Kanske om min omgivning hjälp mig mer, tvingat mig att få hjälp kanske jag kommit hit snabbare. Kanske hade de stunder då jag ätit mig alldeles för mätt och ångesten regnat över mig varit färre. Jag vet inte, det är inte nyttigt att tänka så, ”tänk om…”.
Men jag vet en sak. Om du märker något hos någon du älskar, ge den personen hjälp. För man behöver den, även om man säger att man inte gör det. Tro mig, jag vet.”
Flicka, 20
Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.
Läsarbrev
Jag har varit sjuk i anorexi i flera år. Nu är jag några hektro från ett normalt BMI, friskare än någonsin men fortfarande i kamp mot sjukdomen.
I bloggar vars skribenter haft samma problem läste jag många gånger att ”en dag var jag trött på alltihopa och bestämde mig för att sluta”. Vadå, bara bestämma sig? Många gånger fick det mig att känna ännu mer hopplöshet. Om detta var vad som krävdes för att bli frisk var jag ett utsiktslöst fall. Jag skulle aldrig känna den bestämdhet som verkade vara enda sättet.
Jag gick till BUP och gick upp i vikt på grund av tvångsmatning. Tyvärr gick jag ner lika mycket igen så fort de släppte tyglarna.
Till julen, den som var, kom dock instikten jag aldrig trodde jag skulle få. Det var då mamma förklarade att hon tyckte jag skulle stanna hemma efter studenten; inte resa, flytta eller jobba energin ur mig – se till att bli frisk först. Jag förstod själv att inget av detta skulle vara möjligt i det skick jag var, i vilket fall inte som i luftslotten jag byggt om studentscenariot. Jag fick panik av tanken på att fortsätta en sommar till, kanske en höst, ett år, flera… på samma sätt som de gångna. Och plötsligt såg jag ett alternativ! Något som inte tidigare funnits i tankarna som möjligt. Jag tänkte att jag skulle använda halvåret och terminen som ändå var kvar till studenten för detta ”se till att bli frisk först”. Inte slösa på framtiden. De kvarvarande gymnasiala månaderna såg jag nämligen inte som framtid, de var vakuum.
Och jag har klarat det. Bara efter två veckor med mellanmål och hela portioner kände jag mer ork. Ork att orka kämpa ännu mer. Det har inte blivit enklare, men mindre svårt. Det går an att acceptera att gå upp i vikt. En orsak till det är att jag en dag kunde umgås med vänner utan ångest, vånda och tårar. Det blev mindre tid för att tänka på den förbannade vikten ju tyngre den blev, helt enkelt.
Men lätt har det inte varit. Jag sa upp mig från ett helgjobb där jag tjänade många tusenlappar per månad. Jag slutade sända radio i studentkanalen. Jag gav upp flera MVG:n. Jag var tvungen, för att orka denna förjävliga kamp.
Jag har fått tillbaka så mycket mer.”
Anna Boström, 19
Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.
Läsarbrev
Du lilla tjej.
Du som varje dag leker med maten.
Du som spyr upp din mat.
Du som inte äter.
Du som varje dag tar ett steg närmare döden.
Du som ser maten som din värsta fiende.
Du vill bevisa för hela världen att Du är speciell.
Du klarar dig utan mat. Du behöver inte fett.
Fett är för losers.
Du är så mycket mer än så.
Du är odödlig.
Jag har varit där du är nu.
Ja, jag har lyckats att både spy upp min mat och att vägra äta.
Vilken prestige va?
Jag vill berätta min historia för dig.
Jag vill också att du tänker över om det är värt att fortsätta pressa dig till den yttersta kanten tills du snart kommer att tappa fästet och falla.
Falla falla och falla.
Jag vill hinna nå dig och ta din hand innan du faller.
Jag vet att du är stark. Du kan!
Jag mådde psykiskt dåligt. Jag blev deprimerad.
Jag orkade inte med mig själv.
Det blev så mycket lättare att spy upp maten.
Jag slapp tänka och istället se hur allt jobbigt spolades ner i toaletten.
Åh, vilken lättnad.
Mitt liv började att kretsa kring hur jag skulle spy så att ingen hörde.
Så att ingen märkte.
Jag blev så paranoid att jag började spy i duschen och i påsar på mitt rum. Och hos mina kompisar.
Depressionen blev värre och jag går på antidepressiv medicin.
Efter nyår började jag bli trött på att spy.
Jag började sakta att dra ut på alla måltider och inte äta så mycket.
Min bulimi övergick till anorexi. In och ut på akutmottagningar. Blodsockret så lågt att jag var nära att falla i sockerkoma och kanske till och med dö.
Jag förstod inte. Jag var helt likgiltig.
Vadå dö? Jag?
Haha, nej, jag klarar mig utan mat men tack ska du ha.
Jag tappade tio kilo på en månad.
Jag kände mig så himla fin.
Och nöjd.
En sådan självförtroende kick av att se mig smal.
Det har sina baksidor.
Jag satt på mina händer för att inte frysa.
Jag hade dubbla tröjor på mig för att inte frysa.
Jag träffade inte mina kompisar.
Sjukdomen gjorde mig till en enstöring.
Jag glömmer aldrig vad min mamma sa.
Amanda, du ska inte äta för min skull. Du äter för att överleva.
Jag fattade ingenting.
Jag dör inte. Jag är stark. Jag klarar mig utan mat. Idioter.
Att åka fram och tillbaka till familjesamtal, psykologer och läkare blev min vardag.
Jag orkade inte bry mig. Ingenting spelade någon roll.
Livet är en jävla transportsträcka till döden.
Vem fan bryr sig?
En eftermiddag i januari. Min mamma hade ägnat sin dag åt att ringa till olika sjukhus fram och tillbaka för att få hjälp.
Om jag blev frisk skulle jag få en hund.
Jag blev så glad att jag åt en smörgås på en gång.
Jag hade lyckats se ljuset i tunneln.
Utan motivation hade jag aldrig blivit frisk så fort som jag ändå blev. Istället för att mitt liv kretsade till att inte äta började jag läsa om att skaffa hund.
I slutet av januari skrevs jag in på en akutvårdsavdelning. Det innebar att jag var där för att lära mig äta och sedan prata om ångesten som kom.
Då hade jag bestämt mig.
Nu ska jag bli frisk.
Jag vill träffa mina kompisar. Jag vill Slippa frysa. Jag vill ha tillbaka min energi.
Ett delmål jag hade var att bli frisk till att kunna få åka utomlands med min dåvarande pojkvän. Det såg mörkt ut men efter ett par steg bakåt men fler steg framåt lyckades jag komma iväg.
Under hela tiden har jag förberett mig för min hund. Min hund som betyder så mycket för mig.
En symbol för att jag är frisk.
Den sjunde maj hämtade jag hem honom.
Axel.
Som just nu sover på min mage.
Med Axel som min motivation har jag lyckats komma tillbaka.
Tack vare honom är det värt att kämpa.
Jag klarar inte av honom om jag inte sköter maten.
Vägen tillbaka har varit ibland tvivelaktig, hopplös och jävlig.
Men… ”Det som inte dödar, det härdar.”
Det är värt allt slit. Jag har börjat leva igen.
Du lilla tjej.
Ta det lilla steget och förstå: det är dags att bryta ditt mönster.
Ta det i din takt.
Låt det ta tid.
Du kommer klara det!
Du är så mycket mer än så.
Snart kan du pröva att flyga med dina nya vingar.”
Amanda Westlander, 17
Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.
Läsarbrev
I åtta år hade jag till och från mått dåligt, kräkts upp mat, tampats med min ångest och mitt självförakt.
Efter att jag fyllt 20 var det som att det hela eskalerade, men utan att jag insåg det. Jag kräktes inte längre upp mat varje dag. Men istället tränade jag som en idiot, och åt mindre och mindre. Mer och mer kontrollerat. I mitt huvud var det hela dock ett framsteg; ”jag kräks inte längre, nu lever jag sunt istället”.
Men under hela den tiden mådde jag så otroligt psykiskt dåligt. Osäkerhet, självförakt, ångest. Drömde om att sticka en stor kniv i magen och bara få vila från allt. Drog mig från att umgås med vänner, eftersom det ofta innebar att det bjöds på något ätbart. Byggde upp ett skal runt mig, ingen kunde komma mig verkligt nära.
Till slut fick jag nog. Jag insåg att om jag inte bryter det här mönstret så kommer jag aldrig bli lycklig. Har jag inte lyckats ta mig ur det på åtta år så kommer jag inte lyckats med det nu heller. Inte på egen hand. Dessutom ville jag inte föra beteendet vidare till mina framtida barn, aldrig i livet att jag ville göra så mot dem.
Jag sökte på nätet, och hittade ett vårdställe som var inriktat på ätstörningar. Jag minns fortfarande känslan när jag tryckte på sänd-knappen. Jag skickade då iväg mailet, där jag för första gången berättade för någon om mina problem.
Det var en stor dag för mig. Jag minns också hur jag nästan bad om ursäkt för att jag kontaktade dem, för jag var ju inte döende i anorexia eller liknande. Men de tog mig på allvar. Ett helt team av läkare, psykolog, sjukskötare, dietist och kurator fick jag runt mig. Och det hela satte igång.
Jag var dock så skeptisk som man bara kunde vara till deras metoder. Till exempel det att man måste ändra sina mat- och träningsvanor, för att kunna ändra sitt tankesätt. What?? Jag skulle måsta börja äta massor (med andra ord normalt), fast det kändes fel. Dessutom måste jag sluta träna. För då skulle jag sedan börja må bättre även psykiskt. Sa de.
Jag trodde inte ett skit på det, men tänkte att jag gör som de säger så ser de sen att det inte funkar. Men. De visste vad de talade om. På ett för mig magiskt sätt så förändrades min inställning till mat sakta men säkert.
Det var förjävla jobbigt, tidvis nästintill outhärdligt. Men jag kom igenom det. Med tiden började även min inställning till mig själv och min egen kropp att förändras.
Idag har jag varit utan det skadliga beteendet i lite över ett år. Ni kan inte tro min lycka. Tankarna kommer fortfarande tillbaka nu och då, speciellt om jag är lite nere någon gång. Men jag klarar att sätta stopp för dem.
Träningen lät jag bli länge. Vågade helt enkelt inte riska att halka tillbaka, det var en så tunn tråd jag hade kämpat mig upp för, den kunde brista när som helst om jag inte var försiktig.
Idag är jag lycklig. Jag trivs med mig själv som jag är, och faktum är att de på behandlingsenheten också hade rätt i att kroppen hittar sin vikt bara man äter regelbundet och normalt. Det tog ett år men nu ligger jag på en stabil vikt, är snygg, och äter mig alltid mätt. Som en dröm, eller hur?
Jag vågar släppa in folk i mitt liv, och mår bättre än någonsin. Jag ser teamet som hjälpte mig som mina räddande änglar. Jag är dem evigt tacksam. De gav mig mitt liv tillbaka.
Tveka inte att ta kontakt med professionella. Det är tveklöst värt ett försök.”
Lie, 25
Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.