Ätstörningar är mer än ett ”tjejproblem”.
De slår i alla led.
Det är lätt att glömma. Och nödvändigt att komma ihåg.

Läsarbrev

Det kan göra ont, så ont. Varenda liten tugga är för stor för ens kropp. Varenda nerv i kroppen säger nej. Det som håller en vid liv känns som att det långsamt dödar en. Och det är en smärta som lever i ensamheten. I skuggan. Och jag orkade till slut inte leva där. För jag levde aldrig.

Min resa från att ha spytt upp efter måltider till att inte, den var min. Allas resor är olika. Det viktiga är bara att man börjar färdas.

För mig var till slut viljan avgörande. Jag ville bli frisk. Eller åtminstone må lite bättre. Jag orkade inte låta tankarna om mat och min kropp styra mitt liv. Så jag började tvinga mig själv att äta. Jag berättade för människor i min omgivning om hur jag mådde. Sträckte ut en hand ur mörkret så gott jag kunde.

Jag föll tillbaka många gånger, men det var ok, för jag visste att det inte fanns någon återvändo egentligen. Jag tog mig igenom skiten tack vare att jag började prata och skriva om den. Med de yttrade orden kunde jag till slut bli fri.

En ätstörning är en fruktansvärt ensam sjukdom. Det är du och dina tankar. Dygnet runt. Men det behöver inte vara så. Yttra orden. Det räcker med den närmaste, med en terapeut eller med Annika.

Du är inte ensam och du kan må bra igen. Du vill inte minnas hela ditt liv som det här. Om du känner dig svag så vet du att vi är många som vet hur det känns. Om du är svag, låt någon annan bära dig ett tag.

Till slut kommer det här bara vara ett minne. Och du lever, på riktigt.

För den som vill gjorde jag för något år sedan ett radioprogram om mina ätstörningar och resan därifrån. Lyssna om ni vill.”

Linus Fremin, 24

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.

Läsarbrev

Fifteen soon to be sixteen

It’s dark outside and the stone floor seems to be unnaturally cold against her bare feet. Stepping forward towards the hallway mirror, she leans in until her nose almost touches the glass. The next inhalation is sharp. She closes her eyes in a vain attempt to stop the raging hatred from taking full control.

We all know her. The girl that always seems to be too busy with other things to find time for lunch. The girl that always chooses the salad but never finishes. The girl that seems to spend more time cutting her food than actually eating it. We all know that girl. But I know her especially well.

When I was thirteen soon to be fourteen, my entire world revolved around food. It was the first thing I thought about in the morning and the last thing on my mind before I fell asleep. It started out harmless enough, skipping a meal now and again. Skipping a meal might not seem like such a big deal. But when you’re thirteen soon to be fourteen and realize that it’s a GREAT way to lose weight, then it’s a huge deal.

Unfortunately, the first thing that shuts down when you don’t eat is the brain. Normally even the fourteen year old me knew that it was stupid not to eat. But without a properly functioning brain it wasn’t long before dinner got exchanged with ”no I already ate”. Lunch became ”I hate the food in the school cafeteria” and breakfast magically turned into fifteen more minutes of sleep. At first, nobody seemed to notice. And I really don’t blame them. Teenage girls are supposed to be skinny. Therefore I was left alone.  Struggling hopelessly with my growing problem.

I don’t think that anybody who’s ever had an eating disorder woke up one day and said to himself or herself,  ”today is the day when I become an anorectic.” Or, at least, it wasn’t the way it happened for me. With the previously mentioned nonfunctional brain it actually took me several years to realize the absurdity of not eating. For me it was just a perfectly normal way of losing weight.

I remember thinking ”just five more kilos and then I’ll stop”. I had this subconscious belief that when the five kilos were gone my life would magically transform into a fairytale. Needless to say that never happened. Not at 40 kilos. Not at 37 kilos. Not even at 35 kilos my life seemed to get any better. Instead my misery grew at the same rate my weight dropped.

Contrary to what most people believe, eating disorders have little to nothing to do with wanting to be skinny. For some, it’s about control. For most, it’s about a suffering self-image. For a few, it’s just a particularly destructive way to get attention. For me it was mostly about control.  Control and a desperate wish to be someone else than an insecure fourteen year old.

Unable to control being fourteen and insecure, I focused on trying to control my hunger instead. Only weak people needed food. Most of the time I just pretended that I wasn’t hungry. I always was. And for not being able to stop wanting food I hated myself. Over time that self-hatred grew. When fourteen had turned into fifteen, it caused me to stand for hours in front of the hallway mirror. Forcing myself to move my eyes from imperfection to imperfection until I wanted to tear the skin off my body with my bare hands.

Nothing lasts forever and eventually the world caught up with me. If I remember it correctly I was fifteen soon to be sixteen. Training for three hours a day, wearing jeans from the children’s department and closing in on 30 kilos. By now it was impossible for anyone to deny that I had a problem. My parents had gone from not wanting to realize the truth into sheer desperation. They tried screaming. They tried begging. They tried forcing and threatening me. Nothing seemed to have the slightest effect. Back then I accused them of making my life a living hell. Today I am truly and deeply thankful that they tried to help me. It was probably the knowledge of someone caring if I lived or if I died that kept me floating.

Eventually I hit rock bottom. You see, I am and have always been deadly afraid of throwing up. Yet that is what I did one particularly horrible day. After that I remember thinking for the first time ”I need to stop this”.

And so my recovery slowly began. I will not pretend that it has been an easy road. There are still days when I can’t handle looking at myself in the mirror. But now I have the strength to push those thoughts away. Now I know that it has never been and never will be worth sacrificing your self-esteem and sanity in order to look like Lily Cole. If I could go back in time, I wouldn’t care about the dinosaurs or Marie Antoinette or even the Beatles. I would go back and tell my thirteen soon to be fourteen year old self that, no matter what she feels right now, she is a beautiful person inside and out.”

Johanna Widegren, 20
johannawidegren@yahoo.se

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.

Läsarbrev

När jag var 16 år, sommaren innan jag skulle börja tvåan i gymnasiet, utspelade sig det här mellan mig och min kompis.

Hon: Asså, jag måste banta!!
Jag höll inte med, men var otroligt osäker på mig själv och mina åsikter och gjorde inte mer än mumlade någonting om att hon inte alls var tjock och att jag i så fall också behövde det.
Hon: Jo, asså jag är asstor! Du är fin, du behöver inte banta.
Jag: Men vaddå, vi är ju ungefär likadana, du behöver inte heller banta!

Detta sårade henne något enormt och hon sa att hon minsann absolut inte var lika stor som jag.
Ur detta föddes mina tankar om att jag var alldeles, alldeles, ALLDELES för stor. Det hela underlättades inte av att mitt liv under den tiden var väldigt rörigt. Denna vän var i princip min enda vän.
Jag var otroligt ensam, jag hade några månader tidigare blivit våldtagen och jag höll på att försöka hämta mig från en högstadietid av utfrysning och ensamhet.

Så den sommaren började jag och min kompis att banta tillsammans.
Mitt sämsta beslut någonsin.
Hon fastnade i anorexi och var riktigt nära döden när hon var som sjukast. Jag fastnade i bulimi.

För mig var bulimin från början snarast ångestdämpning. Jag var fylld av skuldkänslor och tyckte det var mitt fel att min vän var sjuk, à la ”hade jag bara….” -principen.
Jag kunde spy även om jag inte hade ätit. Jag vet inte riktigt varför, men som jag tolkar mig själv nu efteråt var det någonting självdestruktivt över det.
Jag ville t.ex. inte skära mig i armarna för det skulle folk kunna se.
Bulimin däremot var osynlig.
Sedan utvecklades det dock till det man tänker på när man hör ordet bulimi; ett ”redskap” för att bli smal.

Det som fick mig att haja till, och känna att det verkligen var dags för förändring var när jag ställde mig själv frågan; ”vad är viktigast, att jag mår bra eller att jag blir smal?” och märkte att mitt svar blev ”att bli smal”. Det var första gången jag insåg att jag verkligen var sjuk, att jag hade tappat kontrollen helt.
(Det är konstigt det där, att man kan intala sig själv att man inte har något problem och är frisk, egentligen, när man står böjd över en toalettstol och tvingar sig själv att spy, ”bara den här gången”…)

Hur jag sedan bröt mig ur… det vet jag inte riktigt. Men det jag känner att jag har som jag kan förmedla vidare är att det GÅR att ta sig ur det själv. ”Alla” säger ju att man måste söka hjälp, att man inte kan ta sig ur ätstörningar själv. För mig var det aldrig ett alternativ att be om hjälp, jag var helt enkelt inte tillräckligt modig. Att hela tiden höra ”du måste öppna dig för någon, du klarar det inte själv” och veta att det jag absolut inte klarade av var att öppna mig för någon gjorde att det kändes totalt hopplöst. Men jag valde till slut att inte lyssna på dem som sa så, utan att försöka bryta mina mönster själv ändå. Jag hade ju ingenting att förlora.

Det första jag gjorde var att istället för att springa till toaletten när jag fick ångest, ställa mig och noppa ögonbrynen. Hur udda det än låter så distraherade det. Det gör lite ont och det är pillrigt. Dock har man ju inte alltid ögonbryn som behöver noppas. Men några gånger kunde jag ignorera impulsen att spy på det sättet och det fyllde mig med styrka. Varje gång jag märkte att jag klarade av ångesten och att den gick över ändå, kände jag mig så jäkla bra.

Ångest är ju bara ångest. Den är inte farlig, egentligen. Den är jobbig som fan, men den är inte farlig. Den lever ju inom mig och är en frukt av mina egna tankar. Och den går ju alltid över. Ibland tar det lite längre tid, men det går alltid över.

Det andra jag gjorde var att börja jobba med min självkänsla. Jag skrev i en ”jag är bra-bok” som jag fått tips om, och intalade mig själv att vad som än händer så duger jag precis som jag är.
Från början kändes det bara fjantigt. Jag var ju värdelös och ful och fet och äcklig, något annat var bara lögner. Men efter ett tag kunde jag på riktigt känna att jag dög oavsett vad som hände och att det inte spelade så stor roll om jag gick upp ett kilo eller två. Till slut kunde jag känna mig bra och stark och till och med värdefull.

Jag började också umgås mer med människor som fick mig att må bra, jag hade fått nya vänner i gymnasiet som jag började umgås mer och mer med. Jag såg till att vara hemma så lite som möjligt, för det gav mig mindre möjligheter att spy. Det tog tid, det gick verkligen inte över en natt! Det gick upp och ner och var riktigt jobbigt, men nu är jag på det stadiet att det inte finns en chans att jag skulle låta mat och storlek bli så viktigt att jag ställde mig över toalettstolen.

Ett stort plus är att sedan jag blev av med min ätstörning så har jag fått otroligt många komplimanger om att jag har blivit mycket vackrare. Skönhet kanske faktiskt kommer inifrån ändå? :)”

Flicka, 21, vill vara anonym

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.

Läsarbrev

Allt började när jag var tretton år gammal.
På den tiden såg jag inga fel på min kropp, jag tyckte om mig själv för hur jag såg ut. Jag hade inte alls några problem med mat, utan levde livet precis så som alla borde göra.

Men så kom sommarlovet, och helvetet började. Det helvete jag levt med under de senaste två åren.
Nästan alla mina vänner var smala i mellanstadiet. Alla utom jag. Jag minns hur jag började se på deras kroppar den sommaren, hur bikinin satt helt perfekt och låren var så oerhört smala. Inte en enda cellulit.
Själv hade jag några gropar vid rumpan och låren. Det började med att jag ville få bort det extra ”hullet” så att alla kläder skulle kunna sitta lite bättre än vad de gjorde innan.
Jag började dra ner på maten och träna överdrivet, två eller tre timmar varje dag med löpning och styrka. Men det höll inte särskilt länge, ungefär två veckor efter vad jag kommer ihåg. Jag var för svag för att kunna motstå all den goda maten som fanns på överallt.

Jag hade nog ingen aning om vad ätstörningar var just då, ännu mindre vad bulimi var. Jag tog en ”paus” från mitt tränande och bantande, jag orkade inte bry mig helt enkelt. Jag åt vad jag ville. Men i mitten av sommarlovet fick jag panik och ångest inför skolstarten och kände att jag verkligen var tvungen att lyckas den här gången.
Att misslyckas var inte ett alternativ.
 
Jag började med att träna tre till fyra timmar varje dag och matproblemet bara växte och växte. Men det varade inte alls länge denna gången heller. Jag började istället spy om jag kände att jag ångrade det jag hade ätit.
Kilona försvann med hjälp av mitt tränande och ”ner med maten i magen-bli mätt-upp igen”. Detta höll på ungefär tills skolan började igen.
Sedan började de extrema spy upp-besvären.
Jag fick ångest så fort jag hade ätit en sked eller gaffel full med mat i skolan, eller om jag fått i mig något sött. Jag gick genast in på toan vid på rasten för att spy upp det jag fått i mig, jag ville inte bli tjock. Jag kommer även ihåg att en av lärarna hörde mig spy, men jag ursäktade mig med att jag bara mådde illa och fick sedan gå hem från skolan resten av den dagen.

Jag kunde inte sluta.
Det här mönstret hade hållit på i minst ett halvår. Min mamma började komma på mig och mitt beteende. Jag fick gå till en psykolog och prata ut. Men det hjälpte inte alls, jag satt fast, och jag sket i vad alla andra sa till mig.
”Det är farligt, du kan dö!”, ”Du är redan för smal, varför kan du inte bara äta?”
Jag ignorerade allt.
Även det med att jag var för smal. I spegeln såg jag bara en tjej med celluliter som inte visste vem hon själv var. En tjej som inte trivdes i sin kropp med allt det där extra fettet. En tjej som ville bli smal för att kunna börja någonstans.
Och så fortsatte det.
Tills jag satte stopp.

Idag är jag frisk. Med hjälp av psykolog, vänner, familj och stöttande så har jag lyckats ta mig ur helvetet.

Vad var det egentligen som fick mig att tänka om?
Jag själv.
Jag insåg att jag inte ville vara deprimerad i resten av mitt liv. Jag ville inte stå och titta på mig själv i spegeln varje kväll och gråta. Allt blev lidande. Mina betyg, min insats i skolan, mina vänner som egentligen inte orkade med mig och mina problem längre, men som fortsatte stötta och hjälpa mig. Det är jag evigt tacksam för, precis som för min familj.

Jag började verkligen tänka om, i andra banor. Jag började tänka på hur mycket jag sårat min mamma med lögner och svek. Det var till vis del bulimins fel, men mest mitt. Min familj litade inte på mig längre, minst av allt min mamma.
Jag hade sett henne gråta i smyg på nätterna. Jag hörde till och med hur hon bad för mig, att jag en vacker dag skulle bli frisk från bulimin.
Det var nog för mamma jag kämpade mest.

Jag hade drömmar jag med, även om allt verkade meningslöst och hopplöst just när jag var sjuk. Men att skaffa familj, få en bra utbildning, resa och göra allt det jag alltid drömt om att göra i livet, peppade mig också oerhört mycket. Jag ville inte stå ensam.
För hur jag än gjorde, så hade jag stått där i slutet, misslyckad.
Hade jag blivit smal och ”uppnått mina mål”  – som blev att väga mindre och mindre för varje delmål jag klarat – så hade jag ändå gått ut med värdelösa betyg, en familj som inte litar på mig, och med vänner som lämnat mig och min sjukdom.

Jag har insett att ett liv med bulimi inte är något som någon förtjänar att leva. Jag är äntligen nöjd med mig själv och mitt utseende och det kan inget ändra på nu! Man inser inte vad man slänger bort sin tid och energi på. Jag har så mycket annat att göra nu i ungdomen än att sitta och räkna kalorier, träna överdrivet och spy upp maten som jag får i mig. Det är bara onödigt.

Jag klarade det. Jag vann kampen mot bulimin.
Det kan du också göra.
Jag lovar.”

Flicka, 15, vill vara anonym

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.

I förra veckan bad jag er om hjälp.
Jag bad er som lidit av ätstörningar, men som idag är på bättringsvägen eller helt besegrat sjukdomen, att dela med er av era upplevelser.
Berätta era historier.
För att ge andra hopp, även när det är som mörkast.
För att visa att det finns ett liv efter ätstörningarna. Att det går.

Responsen har varit helt överväldigande.
Det finns ett enormt sug efter att få sätta ord på sina erfarenheter, men också – framför allt – efter att få hjälpa.

Med start idag kommer jag att publicera alla de texter ni skickat in här på bloggen.

Fortsätt att skicka in. Ni gör skillnad.

Jag skulle vilja be er om hjälp.

I en krönika publicerad för ett par månader sedan skrev jag om alla de tjejer som hör av sig till mig för att skriva av sig om sina mer eller mindre långt gångna ätstörningar.
Och de är många.

Jag såg häromdagen att Linda Skugge skrev ett blogginlägg om krönikan. I det tackar hon mig för att jag ”tar över alla dessa mailande brudar”. Själv blev hon tvungen att sluta svara, eftersom hennes egna barn behöver henne mer.

Jag förstår henne. Och jag tycker att hon gör rätt.

Men jag har inga barn. Jag har bara väldigt många systrar. Två egna och hundratals bonussystrar.
Jag får ofta hör att jag kanske lägger för mycket tid på att svara på era mail. Mina nära och kära, vänner och kollegor varnar. För att det kan bli för mycket, för tungt, ta för mycket tid.

Sanningen är denna:
En dag får jag förhoppningsvis egna barn som precis som Lindas tar upp all min tid. Men tills dess ser jag ingenting som hindrar att jag ägnar den tiden åt er. Eftersom ingenting ger mig mer.

Och nu skulle jag alltså vilja be er om hjälp. Att hjälpa varandra.

För ja, jag får mängder av mail av tjejer som berättar om sina ätstörningar, om ångest och förtvivlan och desperation och hopplöshet. Som inte kan föreställa sig att de någonsin kommer att kunna förändra sina situationer.
Men. Jag får nästan lika många av er som blivit friska.
Som vill berätta om hur ni tagit er ur sjukdomens grepp, hittat tillbaka till den ni en gång varit eller alltid velat vara.
Nu behöver jag er.

Jag skulle vilja att alla ni som på något sätt lidit av ätstörningar hör av er och berättar. Hur ni blev fast i sjukdomen, men framför allt: hur ni klarade av att slita er loss.
Ni kan skriva hur kort eller långt ni vill, kommentera eller maila (marklund.annika@gmail.com). I nästa vecka publicerar jag alla era berättelser på bloggen.
Självklart får alla vara anonyma.

Ni som idag lever ett liv utan ätstörningar vet alla hur viktigt det är att någon lyssnar och förstår. Att få se andra som varit i samma vidriga sits men som lyckats lämna det bakom sig.
Nu är det upp till er. Jag hoppas innerligt att ni tar er tid att vara med, och att ni uppmanar andra att också hjälpa till.

Tack för att ni finns och bryr er om varandra.