Om att gå vidare.
avHur kommer det sig egentligen att så många blir upprörda över bloggar de finner ointressanta?
Jag håller absolut med om att min blogg ofta är väldigt ointressant. Det jag vill skriva om, som berör mig och väcker tankar, sparar jag i de allra flesta fall till mina krönikor.
(Om man också tycker att mina krönikor saknar substans kan jag bara konstatera att vi har olika smak.)
Bloggen är ett komplement, en väldigt liten skärva av mig och mitt liv. Ett fotoalbum, en offentlig dagbok full av minnesanteckningar. Jag känner inte överhuvudtaget att jag har något ansvar att blogga på ett sätt som alla – eller ens många – uppskattar.
Det jag inte förstår är hur man fortfarande kan ägna sig åt att irriteras över att det existerar bloggar som inte fångar en, vars innehåll man finner själlöst och fattigt. När jag surfar runt är jag förberedd på att de allra flesta bloggar jag hamnar på inte kommer att intressera mig. Det gör mig inte det minsta ledsen, besviken eller förbannad. Jag inser att det förmodligen finns andra som gillar dem, klickar ner dem och går vidare med mitt liv.
Just nu är det rätt tufft. A lot of shit is going on. Sådant som inte passar i bloggen, eftersom det helt enkelt är för privat. Då känner jag ännu mindre att jag behöver fylla bloggen med tankar, funderingar, känslor och åsikter – eftersom de ändå inte skulle vara uppriktiga. Då håller jag mig hellre till bilder, tramsiga inlägg om kläder eller skyltdockor. Sådant som inte betyder något, som inte är lögn men inte heller en särskilt stor del av mig.
