Fan vad jobbigt det är.
När man råkar hitta helt grymma bloggar. Skrivna av folk som framstår som intelligenta, välformulerade, uppmärksamma och intressanta. (Och dessutom inte sällan snygga.)

Och så läser man. Klickar gång på gång på ”äldre inlägg”. Skrattar. Blir förbannad. Håller med. Känner sig dum som inte tänkt på allt det här smarta själv. Lär sig vad bloggarens eventuella kärlek heter, läser om vad de gjorde på julafton, kollar på bilder; lär känna.
Jo, för det känns ju så.

Och så vill man så jäkla gärna kommentera. Få ur sig något lagom smådrygt men ändå uppskattande. Något som gör att personen bakom bloggen förstår att man själv också är sådär intelligent, välformulerad, uppmärksam och intressant. (Och kanske lite snygg också.)

Så inser man att det bara inte går.
Eftersom man själv är en helt vanlig halvung tjej med en alltsomoftast skittråkig blogg som knappast intresserar någon annan än mormor (hej mormor, jag är så glad att du läser, tro inget annat!).

(Ja, jag inser också att det här påminner rätt mycket om att gömma sig i ett hörn på en köttmarknad någonstans och se The One stå borta vid baren och gnistra med ögonen och stoppa handen i fickan på sina äckligt välsittande jeans.
Och veta att man har noll chans i världen. Att man var ensam när man kom, och lika ensam nu. Fast, ja, med skillnaden att det här handlar om bloggar. Och en högst platonisk fascination. I köttmarknadsscenariot vill man ju förmodligen gärna hem och droppa stearin på varandra. Eller vad det nu är ungdomarna gör nuförtiden.)

Jag inser också att jag borde byta ut alla ”man” i det här inlägget mot ”jag”. Men då känns det ju så himla, eh, personligt. Och det kan väl ändå inte bara vara jag som bokmärker min nya favoritblogg och tänker att en dag, kanske efter nyår, sen när jag blivit mer intressant, då. Då ska jag skriva helt rätt sak i det där kommentarsfältet. Och så kommer vi bli bloggbästisar och bundis och jag kommer aldrig att ha fett hår mer och mitt nagellack kommer inte att flaga sig efter tio minuter och jag kommer säkert att köpa ett träningskort också och faktiskt gå och träna, men utan att bli en sån där tråkig typ som bara pratar om antal repetitioner och inte äter kolhydrater. Jag kommer att läsa alla nyhetssajter varje dag och ha totalkoll på saker som när det blir krig någonstans eller när Jessica Biel och Justin gör slut, förlåt, skiljer sig.

Ja, så kommer det bli.

Bara inte idag.
Just idag är jag så himla upptagen med att vara vanlig.

Jag shoppar inte längre.
Det har gått månader sedan sist.
Jag tror att jag har glömt bort hur man gör.

Jag gjorde ju allt rätt! Åt en stadig frukost och tog tunnelbanan in till en sådan där amerikaniserad mastodontgalleria som jag älskar. Plockade på mig säkert tjugo plagg inne på Zara, nästan lika många inne på H&M.
Provade, provade, provade. Med intention att köpa, tro mig.
Men allt såg ut som skräp. Mycket satt okej och såg okej ut, men okej var verkligen nyckelordet här. Och jag kunde inte förmå mig att lägga pengar på något som är okej och bara kommer ta upp plats i resväskan.
Så jag sket i alltihop. Köpte en turkos plånbok på H&M eftersom min gått sönder och pengarna legat löst i väskan i en vecka. Och en dvd-box, första säsongen av bästa House M.D.. Det är ju också trevligt. Men det är svårt att ha dvd-boxar på sig.

Men! Men! När jag var på väg ut ur gallerian fick jag panik och sprang in på en dyr liten underklädesbutik och köpte de här ursnygga strumpbyxorna. Så historien fick ett smålyckligt slut i alla fall. Eller något.
Ursäkta, jag är hungrig. Och hög på socker från all varm choklad jag druckit.

Var snälla mot varandra nu så hörs vi senare.