En fluga kryper på min datorskärm.
Jag dricker vin och har förlorat förmågan att stava. Måste försöka korrekturläsa varje ord, noggrant. Skriver ”carje” istället för ”varje”. Är inte van vid detta.

Får ett mail från Peter som skriver sådant jag behöver höra.
Får sms från en pojke jag tycker om. ”Det är ingen fara”, skriver han. ”Gå hem”.
Min extralillasyster Kajsa gör sitt bästa för att ta hand om mig via Facebook. Men sådant är inte enkelt.
Hon smsar mig också nu.
”Hjärtat. Hem.”
Men jag vill inte hem. Jag vill ha internet och vin. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte, jag vill ingenting, jag orkar inte just nu.
Imorgon orkar jag igen. Jag vill bara att det ska bli imorgon nu. Precis nu.

Håll tummarna för att tidslagarna upphävs och imorgon kommer nu.

Jag vill verkligen inte vara en sådan man måste ta hand om. Helvete heller.

Tänker att det säkert inte är sådant här mina nya arbetsgivare på Aftonbladet vill att jag fyller min blogg med. Kära chefer: jag är inte alltid såhär. Jag är oftast sansad, trevlig, effektiv och ganska begåvad. Men ibland. Ibland är jag såhär.
Värdelös.
Dålig.
Ingenting.
Och jag måste få vara det också.
Då och då.

The bad with the good, och så vidare.