Veckans krönika i Sofis mode handlar om kärlek. Hur den alldeles för lätt kan få en att ge upp den man egentligen är, i ett fåfängt försök att bli den man tror att den man är kär i vill ha.

Såhär ser veckans krönika i Sofis mode ut.

Det vore roligt om ni ville läsa den.

Hmm. Av allt man kan välja att skriva om i ett julnummer valde jag ”Twilight”.

Krönikan kan ni läsa i Sofis mode som finns att köpa med Aftonbladet idag och imorgon. (Den gick att köpa igår också, men jag glömde bort att tipsa om den i julstressen.)

Den handlar om några av de allra viktigaste människorna i ens liv. De som stöttar när det känns omöjligt att stå, de som lagar en när man trodde att man var förevigt trasig. De som bara önskar en enda jävla sak, och det är att bli älskade tillbaka. Och så kan man inte. Eftersom ens hjärta, trasigt eller inte, tillhör någon annan.

Ja, ungefär så. Kryp upp i soffan med några kladdiga knäck och läs den när ni får en stund över!

(Förresten så har jag hört rykten om att inte bara min rubrik, utan alla rubriker i det här numret av Sofis mode, är på rim. Vadå ambitiöst, liksom?)

Veckans krönika i Sofis mode handlar om att vara på besök i sin kärleks stad. Den där staden som ibland kan kännas som en klängig exflickvän, den sorten som vägrar släppa taget. Som varit hans allt under så lång tid, som format honom, som tror att den fortfarande vet allt om honom. Som vägrar inse att de vuxit ifrån varandra. Och som det kan vara ganska svårt att komma överens med.

Det är inte en alldeles spektakulär text, men jag läste om den nyss, och jag tycker att den är väldigt fin. Den finns att läsa i Sofis mode som man alltså kan köpa tillsammans med Aftonbladet idag, imorgon och på torsdag (fast då brukar den vara slut mest överallt).

När ni läst får ni hemskt gärna berätta vad ni tycker och tänker. Det känns så himla fint att veta att någon läser.

Idag kan man köpa Sofis mode och läsa om honom
som jag aldrig skulle komma över.

”Han sa aldrig att han var kär i mig.
Han visste inte vad kärlek var, sa han.
Jag låtsades att jag inte hörde.
Älskade nog för oss båda två.
Trodde jag.”

(En av världens vackraste låtar. Åtminstone här, i Sineads version. Jag lovar. Lyssna själva. Helst på hög, hög volym i hörlurar. Flera gånger.)

Det är sällan jag tänker att
om ni inte fattar kan ni dra åt helvete
då förtjänar ni ändå inte att förstå.

Men.
När jag ser den här trailern. Då tänker jag så.

Och ibland är den pubertalt förtvivlade känslan den enda sanna.