Jag sitter här. Väntar.

Bilden:
Ett år sedan. Norrköping.
Omtumlande dagar, veckor, månader.
Ett liv som blev ett annat.

Verkligheten:
Idag. Stockholm.
Jag har samma strumpbyxor på mig som på bilden. Fast som långkalsonger, under jeansen.
Min lugg är lika lång men håret kortare.
T-shirten med rosetter på saknar jag. Om – nej, när – jag går igenom min garderob och gör mig av med allt jag inte använder hoppas jag att den dyker upp.
Kjolen spillde jag rödvin eller hallon eller något annat elakt rött på ett par månader efter att bilden togs, när jag var hemma hos Nikita och Ellinor och kollade på Eurovision-finalen.
Fläckarna gick aldrig bort.

Som om något av det här spelar någon roll.
Jag fortsätter att vänta.

”Köpte ett par sjukt tighta gråa Acnejeans i dag. Snart är jag nere i 25or. Det är skiteffektivt att jobba hårt. Man försvinner helt.
Efter ett tag.”

Okej, vilken bloggare tror ni att det är som kommit på detta enormt intelligenta sätt att nå varje flickas stora dröm, nämligen att bli så smal att hon försvinner helt?

Jag färgade min fula, utvuxna page idag. Samma blåsvarta färg som vanligt.
Det ser fortfarande rätt taskigt ut.
Eftersom håret är alldeles, alldeles för långt. (Eller… ”långt”. Men ni hajar.)
Jag längtar hem till Stockholm och min galna frisör. Han måste kapa en halv decimeter eller så.

Sen kan jag bli såhär fin igen;

(ja, vi kör en Topp Tre. Topp Tre Tjejer som har hajat det här med min frisyr betydligt bättre än jag.)

1. Louise Brooks

2. Anna Karina

1. Audrey Tautou som Amélie

Så ska det se ut.