Ja, jag har lagt upp den här låten förut.
Men jag lyssnar på den på repeat just nu, och den tål att läggas upp igen. Och igen, och igen.

Jag ligger i min säng, somnade till en stund men vaknade av att min kropp nästan kokade. Det tog ett par förvirrade sekunder innan jag insåg att jag låg fullt påklädd, nedbäddad under två täcken, med laptopen placerad på magen.
Nu har jag klätt av mig, borstat tänderna, tvättat av arbetsdagens ansikte.

Ligger och läser era texter. Försöker att inte gråta.
Ni skriver så fantastiskt självutlämnande, så öppet och naket, och det gör så jävla jävla ont att läsa. Och samtidigt – i era texter finns så vansinnigt mycket hopp.
Jag vill att ni ska veta hur mycket det betyder att ni vågar, orkar och tar er tid att skriva om det ni gått igenom. Det ni gör är så fruktansvärt viktigt.

(Min favoritbloggare Linus Fremin håller med, läs hans fina inlägg.)

Har du övervunnit en ätstörning?
Vill du hjälpa andra att besegra sjukdomen?
Läs mer här.

Much like today.

Idag är en alldeles ljuvlig dag.
Om den här dagen var en låt skulle den låta precis såhär.

Jajamen.
Sådant här lyssnar jag på i natt.

Min vän David Pagmar kallar sig Montt Mardié när han gör musik.
Och han kan verkligen det här med att översätta låtar och göra dem till sina egna.
Han tar något vackert och förtrollar det till något ännu vackrare.

Titta. Lyssna.

What else can we do now?

Två gamla…

…och så två nya.

Jag skulle aldrig ramla mer
men det här är inte ens att ramla
gravitationen har glömt mig
och jag kommer aldrig mer att landa

”Satt och kolla lite videos på youtube. Och kom in på The Arks Calleth You, Cometh I. Jag undrar om det är du som är tjejen i videon? Tyckte det var lite likt nämligen.”

Svar: Oh yes. Och det är jag jäkligt stolt över. Eftersom det råkar vara en av världens bästa poplåtar, enligt undertecknad.

Klänning, Johanna Vikman.

Musik, Antony and the Johnsons.

Det är sällan jag tänker att
om ni inte fattar kan ni dra åt helvete
då förtjänar ni ändå inte att förstå.

Men.
När jag ser den här trailern. Då tänker jag så.

Och ibland är den pubertalt förtvivlade känslan den enda sanna.

Nu är jag lite sen till Skavstabussen.

Well, må så vara.

Jag kunde ju inte åka utan att lämna er med det ljuvligaste Paris någonsin haft att erbjuda.

För exakt ett år sedan hade jag inte tid att åka upp från Norrköping till Stockholm för en reklamprovfilmning.
Så jag fick göra den hemma istället, med stativ och en liten digitalkamera med inspelningsfunktion.
När jag hållit på och filmat i en timme hade jag fått ihop några minuter av vettig profilmning – och 55 minuters rent trams. Tramset klippte jag ihop till en liten video.
Jag fick reklamfilmsjobbet, men mer än så.
Den här lilla filmen kom att betyda långt mer för mitt liv än jag någonsin kunnat ana.

Så, nu får ni den igen.

(Och så att ni slipper fråga – låten heter Your biggest fan och gruppen som gör den heter Voxtrot och är på alla sätt och vis fantastiska.)

Godmorgon, mina damer och herrar.

Min nackspärr är lika jävlig idag, jag är arg på allt och alla och ligger efter med jobbet.

Men! Men. Jag listar i alla fall årets tre bästa skivor på pause.se. Kolla in.