Så jävla trist.
Av alla de inbjudningar jag fått till visningar under Stockholm Fashion Week är jag bara på bild på en enda.
Tur att Sofifi finns.

Och vilken tur att jag, som är så vanvettigt rolig, har en alldeles egen blogg där jag kan dela med mig av all min rolighet till er.

I alla fall så är jag otroligt stolt över min vän Sofie. Hon vågade satsa allt för att bygga upp ett klädmärke, och det hon saknade i pengar och erfarenhet vägde hon upp med drivkraft och talang (och vassa armbågar).
Nu visar hon upp sina kläder på modeveckan. Precis som hon önskat sig.
Jag är ledsen att jag inte kan vara där. Lycka till, kära du.

Jag kom nyss hem till min lägenhet på Kungsholmen för första gången på 35 dagar.
Flygresan från Berlin gick snabbt och smärtfritt med Fanny i sätet bredvid.

Om jag skulle råka börja tjäna enorma mängder pengar någon gång skulle jag omedelbart anställa en trevlig person som ständig Medresenär. Någon att prata med, någon som håller flygfobin och ångesten borta.

Värre var det med flygbussen från Skavsta, då blev jag åksjuk och spydde trettio sekunder efter att jag skrivit klart min krönika.

I alla fall.
Nu är jag i lägenheten jag förväntas kalla ”hemma”.
Jag öppnade precis posten.
Det var inte särskilt roligt.