Jag har älskat Lena Sundströms krönikor i snart halva mitt liv. Det är ganska länge.
Ändå lyckas hon bli bättre och bättre.
Hur går det till?
Om jag någon gång träffar henne ska jag göra mitt yttersta för att hälla i henne alldeles för många glas Pinot Noir och få henne att avslöja alla sina hemligheter.

Läs hennes alldeles fantastiska krönika om jämställdhet i förhållanden här.

Jag sitter på ett kyligt café med en kopp kallnad cappucino och gråter till detta. Rörd.

Och sedan ännu lite till när jag läser den här.
En annan gråt.
Den krönikan är bland det absolut bästa jag läst.
Helt sanslös.
Lena Sundström, jag har älskat dig sedan första gången jag läste dig.
Men nu är det mer än så.
Jag är betagen. Förkrossad. Och mitt hjärta blöder.