Det här är en av de varmaste, vackraste, ärligaste och mest storslagna unga kvinnor jag någonsin träffat.
Hon heter Erika och jag är så innerligt tacksam att hon är min vän.

Vi promenerade en dag genom ett Stockholm som inte var sig likt.
En grådisig spökstad som kanske aldrig varit vackrare.

Förra veckans krönika är upplagd nu.
Ni kan läsa den här.

Jag kollade igenom den lite snabbt. Blev plötsligt glad att de krönikor jag skrivit efter denna, och flera av de jag planerar att skriva, är mindre… känsliga.
Mindre smärtsamma.

Och du. Min kära. Tack för att du lät mig använda oss.

(Sandra är en av dem som var på den där häftiga hemmafesten ”alla” skriver om. Fast just här är hon fin på ELLE-galan.)

På ungefär alla bloggar skrivna av Stockholms innecrowd dyker det just nu upp bilder från en viss hemmafest i lördags.

Jag är så fascinerad över att så många av er verkar ha så oerhört många vänner.

Själv känner jag nästan ingen. När jag och en vän satt och pratade om vilka som skulle komma på våra hypotetiska möhippor och svensexor häromkvällen blev det pinsamt tydligt att min vänskapskrets lätt går att räkna på två händers fingrar.
Ännu värre är det att jag ofta kallar folk för ”mina vänner”, när de egentligen inte är mer än ytliga bekanta som jag råkar tycka väldigt mycket om. Som för att inbilla mig själv att jag har fler vänner än jag egentligen har.

Nåväl. Ni som ändå är mina vänner är värda mer än livet själv.
Men ni kan fanimej inte ens fylla upp ett rum med era små kroppar.
Spinkiga jävlar.